- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
561-562

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yngelvård ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

561

Yngshyttefälten-Yngve

562

Ottarshögen i Vendels socken visat sig vara att
datera till omkr. 550 och sålunda alltför väl kan
vara vår Ottars grafhög. Vidare of verensstämma
"Ynglingatal" och Beowulfskvädet med hvarandra
i uppgiften om, att Ottars son var A d i l s (äldre
Adgils, i angls. ombildadt till tiádgils), som
först efter en svår strid med sin farbroder A l e
(angls. Onela) intog tronen. Enligt Snorre blef
Adils höglagd vid Uppsala, och då han bör ha
dött i slutet af 500-talet, till hvilken tid den tredje
och största "kungshögen" ("Torshögen") vid
Gamla Uppsala är att datera, så är det ju högst
sannolikt, att denne i sagorna ryktbare konung
är där begrafven. Då sålunda dessa nu nämnda
släktled visa sig ega goda anspråk på att få be-
traktas som historiska, är det ju rätt sannolikt,
att äfven de följande fem sveakonungarna: östen,
Yngvar, Anund, Ingjald och Olof, äro
det, ehuru väl de endast genom "Ynglingatal" och
därpå baserade källor äro styrkta. - Med Olof
("trätälja") slutar sålunda raden af svenska Yng-
lingar, och nu vidtaga i "Ynglingatals" släkt-
register de norske Ynglingarna. Möjligen har den
förste af dessa, Halfdan ("hvitben"), haft en
värmländsk eller uppländsk Olof till fader, och
det kan vara denna namnlikhet, som möjliggjort
ättens anknytning till Uppsalakonungen Olof. I
fråga om de på Halfdan följande östen ("fjärt")
och Halfdan ("den gifmilde och matsnåle")
har man nästan blott "Ynglingatals" magra upp-
gifter att stödja sig på. Den därefter följande
Gu dr ö d ("den storståtlige", af Are, Snorre
m. fl. kallad "veidekonung", d. v. s. jaktkung)
dödades på föranstaltande af sin drottning, Åsa.
Efter all rimlighet är det hon, som är uppkallad
i gårdsnamnet Oseberg (i närheten af Ynglinga-
ättens graffält - Norges ståtligaste - vid Borre)
och som hvilar i det där uppgräfda drakskeppet,
det härligaste hittills kända. I ett annat från
samma nejder stammande, äfvenledes ryktbart
skepp, det från Gokstad, hvilar efter all sanno-
likhet Gudröds ene son, Olof ("geirstadaalf",
d. v. s. Geirstads skyddsande). Med dennes son
Ragnvald ("hederhög") slutar registret i
"Ynglingatal" - sådant vi nu ha det i behåll -,
men de äldste isländske historieskrifvarna veta
att om Gudröds andre son, Halfdan ("svarte"),
förtälja åtskilligt, och med dennes ryktbare son
Harald ("hårfager") äro vi inne i en, om ock
ej i allo fullt historisk, så dock med rikligt fly-
tande källor försedd tid. Men i samma mån drar
sig Ynglinganamnet, som skyr historiens ljus, till-
baka, och det upphör snart alldeles att begagnas.
- Jfr inom den rika litteraturen i ämnet företrä-
desvis G. Storm, "Snorre Sturlessöns historieskriv-
ning" (1873), "Om Ynglingatal" (i norsk "Histo-
risk tidsskrift", III, 1873), "Kritiske bidrag til
vikingetidens historie" (1878) och "Ynglingatal" (i
"Arkiv för nordisk filologi", XV, 1899), A. No-
reen, "Mytiska beståndsdelar i Ynglingatal" (i
"Uppsalastudier", 1892), L. F. Läffler, "Svänska
ortnamn på skialf" (i "Arkiv f. nord. filol.", X,
1894), H. Schuck, "Studier i nordisk litteratur-
och religionshistoria" I, II (1904), "Studier i
Ynglingatal" (1905, 1906, 1907, 1910), L. Le-
vander, "Sagotraditioner om sveakonungen Adils"
(i "Antiqvarisk tidskr. f. Sverige", XVIII, 1908),

H. Koht, "Om Haalogaland og Haaloyg-Ætten"
(i norsk "Historisk tidsskr.", IV:e række, 6:e bd,
1910), B. Nerman, "Vilka konungar ligga i Upp-
sala högar?" (1913), "Svärges älsta konungaläng-
der" (1914), "Konung Ragnvald i Ynglingatal"
(i "Maal og minde", 1914), "Ottar Vendelkråka
och Ottarshögen i Vendel" (i "Upplands fornmin-
nesfören:s tidskr.", VII, 1917), "Ynglingasagan i
arkeologisk belysning" (i "Fornvännen", 1917),
A. W. Brögger, "Borrefundet" (1916), S. Lind-
qvist, "Ottarshögen i Vendel" (i "Fornvännen",
1917), W. v. Unwerth, "Fjolnir" (i "Arkiv f.
nord. filol.", XXXIII, 1917), E. Björkman, "Stu-
dien iiber die eigennamen im Beowulf" (i "Stu-
dien zur englischen philologie", utg. af S. Mors-
bach, L VIII, 1920), och C. M. Furst, "När de
döde vittna" (1920). Ad. N-n.

Yngshyttefälten. Se Persbergs o d a 1-
f alt.

Yngste sons rätt, jur., är en egenartad före-
teelse inom arfsordningen hos åtskilliga främmande
folk, särskildt i äldre tid, af innebörd, att yngre
son framför äldre egde öfvertaga fädernegården.
Företeelsen har företrädesvis uppmärksammats af
engelska forskare. I nordisk rätt har den före-
kommit allenast på Bornholm, där den uttryckli-
gen erkänts genom en k. dansk förordning om
"selveiergaardes arv" 14 okt. 1773. Det heter
där, att "naar en selv-eier-gaard falder i arv, da
er, efter Bornholm’s gamle vedtægt, den yngste
sön nærmest til sæde og adgang"; efter yngste
sonen och hans efterkommande skulle närmast äldre
son inträda "og, naar ingen sönner ere til, da
iblandt dötrene den ældre frem for de yngre".
Den sålunda berättigade arfvingen hade emeller-
tid att till sina medarfvingar utbetala lösen ("taa-
leligt vederlag") för gården. 1887 blef denna
Bornholmska sär-rätt upphäfd. C. G. Bj.

Yngvar (jfr Ynglingaätten), svensk sago-
konung, som af "Ynglingatal" (jfr d. o.) och
därpå byggande norsk-isländska historieskrifvare
placeras mellan konungarna östen och Anund och
om hvilken de veta berätta, att han på ett af
sina många krigståg öfvermannades af esterna på
ösel. Han begrofs där invid stranden, och "Öster-
sjön kväder djupets sång till gamman för fallen
furste", som det heter i "Ynglingatal". Det bi-
namn H ärr a, som senare författare stundom
tillägga Y., är en på missförstånd beroende för-
vrängning af det tillnamn ¾an, d. v. s. "den grå-
hårige", som han bär i den isländska Flatöboken
(i Historia Norvegiæ "canutus" i samma bety-
delse, men i en svensk afskrift missuppfattadt som
Knut). Ad. N-n

Yngve, isl. myt., är en norsk-isländsk kortform
af Yngvinn (hos Saxo U n g v i n u s som namn
på en götisk konung, fhty. Inguin som mansnamn,
angls. ingwine), liksom svensk-danskt Inge är
kortform af ett på grundval af Yngvinns genitivform
Ingunar uppkommet Ingunn. Ordet betyder urspr.
såsom i angls. Ing-vän, d. v. s. dyrkare af guden
eller stamheroen Ing (äldst Ingus), som senare kal-
lades Frej (se d. o.), "herren", och var Uppsala-
helgedomens specielle gud. Y. blef därför, såsom
Snorre meddelar, Uppsala-konungarnas speciella
titel och sedan med tiden ett företrädesvis i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:14:50 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0313.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free