Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ånganläggning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den numera enda lämpliga pannan i en större
ångkraftcentral är vattenrörspannan. Dels kan
denna tillverkas för högre tryck än andra typer,
dels blir utrymmesfrågan i allmänhet besvärlig
för andra pannor. Svårare är att bestämma,
hvilken typ vattenrörspanna bör väljas. Valet står
mellan den vanliga vattenrörspannan, högeffektpannan
och vertikalrörspannan. Utslaget beror i
mycket af det ändamål, som ångkraftcentralen har
att fylla, det bränsle, som används, samt
ångcentralens storlek. Är det fråga om en mindre,
ständigt arbetande ångcentral, kommer den första
typen närmast i åtanke. Har åter ångcentralen mera
karaktär af reserv- eller spetsbelastningscentral,
kan vertikalrörspannan vara öfverlägsen, liksom
äfven i det fall, att det gäller att få in en mycket
stor ångpannekapacitet på minsta möjliga golfyta.
Är det fråga om mindervärdigt bränsle, har det
tredje alternativet vissa fördelar, emedan
förbränningsrummet i detta är högre och därför särskildt
lämpadt för dylika bränslen.
I allmänhet undviker man att använda konst-
gjordt drag. Vid stora anläggningar med mycket
varierande ångproduktion kan det emellertid visa
sig nödvändigt att tillgripa detta medel för att
snabbt höja ångpannans afdunstning. Vid
konstgjordt drag används vanligen sugfläkt.
Ångpannorna placeras i ångpannehuset på olika sätt. De
anordnas i en eller flera rader, antingen parallellt
med eller vinkelrätt mot maskinrummets längdriktning.
Framför ångpannefronten skall alltid
finnas en bred gång för tillbörlig tillsyn och kon-
troll samt, om kedjerost används, för att denna
skall kunna utdragas för tillsyn och eventuell
reparation.
Bränslet tillföres pannorna vanligen från s. k.
kolfickor, af järn eller betong och belägna
ofvanför pannorna. Till dessa fickor föres bränslet
genom transportverk af olika slag, elevatorer,
remmar m. m. (se Transportanordningar)
och fördelas ofta till olika delar af kolfickorna
genom automatiska anordningar. Numera
dimensioneras dessa kolfickor ej så stora som förr,
utan ofta för högst några få dygns kolförbrukning.
Pannrummet bör anordnas så ljust och
luftigt som möjligt. De viktigaste
hjälpmaskinerna i pannrummet äro matarpumparna (se
Pump och Ångpanna), hvilka ha till uppgift
att inpumpa matarvattnet i pannorna. Som
matarapparater användas numera vanligen antingen kolf-
eller centrifugalpumpar; de senare drifvas af
ångturbin eller elektromotor. Mycket vanlig är
àngturbinpumpen; denna anordnas med automatisk
reglering af hvarfantalet därigenom, att
ångventilen kommenderas af en kolf med ångtryck + fjäder
å ena sidan och matartrycket å den motsatta.
Därigenom hålles alltid ett matartryck, som
öfverstiger ångtrycket med ett visst bestämdt belopp,
t. ex. 2 kg., och eldaren har endast att sköta
matarventilerna. Afloppsångan från matarpumpens
ångturbin afgår till matarvattnets förvärmare.
Förutom matarpumparna användas i pannrummet
andra hjälpmaskiner, t. ex. elektromotorer för
rosternas drifning, elektromotorfläktar för
forceradt drag, om sådant används, m. m. Allt varmt
spillvatten i ångcentralen bör uppsamlas i en
lågt belägen varmvattenbehållare och uppfordras
till matarvattentanken, från hvilken vattnet helst
nedrinner till matarpumparna.
Dimensioneringen och planläggningen af
rörledningarna för ånga och vatten äro för centralens
ekonomiska och driftsäkra arbete af stor betydelse.
Vid dimensioneringen skall hänsyn tas såväl till
tryckförlusten i ledningen som värmeutstrålningen
från densamma. Väljes rörledningens diameter
stor, blir tryckförlusten liten, men värmeförlusten
stor och tvärtom. Det gäller att afväga dessa
förluster sinsemellan, så att totalförlusten blir den
minsta möjliga. Förr räknade man vanligen med
högst 20–25 m. ånghastighet per sek. Detta
berodde på, att aggregaten voro relativt små
samt att fram- och återgående ångmaskiner och
endast mättad ånga användes. Numera har ångans
hastighet stegrats betydligt, upp till 40–80
m/sek., och detta möjliggöres genom ångturbinernas
absolut jämna ångförbrukning, utan alla
pulseringar, genom att stora aggregat användas
och genom höga ångpannetryck. Det är äfven
viktigt att erhålla så klena rörledningar som möjligt,
emedan annars expansionsfrågan på grund af
temperaturförändringar blir svår att lösa på ett
driftsäkert sätt. Ofta erhålles ej den största
tryckförlusten i själfva ångledningen, utan i ventiler
och krökar. För att förlusten i de senare skall
minskas, böra de konstrueras med stor radie och
alla T-rör undvikas. Guilleaume fann, att
förlusten i den vanliga ångventilen kunde evalveras
i förlusten i en rörledning af viss längd. Sålunda
är motståndet i en 70 mm. ventil detsamma som
i 17 m. rörlängd, i en 100 mm. som i 26 m. rör,
i en 200 mm. som i 59,5 mm. rör o. s. v. Ju
gröfre rörledningen är, desto större visar sig
ventilmotståndet och desto viktigare är att söka få
fram nya ventilkonstruktioner. En dylik förbättrad
ventiltyp är den s. k. Ferranti-ventilen, som är en
slussventil, men med mindre slussöppning än
rördiametern. Ånghastigheten i ventilöppningen blir
därför relativt hög, men ombildas till största
delen tillbaka i tryck därigenom, att ventilens
ångkanal efter ventilöppningen är koniskt vidgande.
Denna ångventil reducerar motståndet till ung.
hälften mot den vanliga ventilen. Emellertid är
ytterligare minskning af ventilmotståndet önskvärd,
och utvecklingen går under senare år mot
slussventilen med fulla rörledningens ventilarea. I
denna försvinner ventilmotståndet nästan fullständigt,
men i stället uppstår svårigheten att få
ventilerna tillbörligt täta. Genom förbättrade
konstruktioner synes man vara på väg att komma öfver
dessa svårigheter. Ofta tillgripes äfven
säkerhetsåtgärden att använda dubbla ventiler.
Värmeförlusten i en rörledning beror på den
utstrålande arean, på temperaturskillnaden mellan
ångan inuti röret och luften samt huruvida röret
är isoleradt eller ej och i förra fallet på
isoleringens beskaffenhet och tjocklek. Eberle har
utfört omfattande undersökningar rörande värmeförlusten
och funnit den utstrålande värmemängden vid
en oisolerad ångledning utgöra omkr. 1,225 kal.
per t. och kvm. vid 100° C. temperaturskillnad,
omkr. 3,200 kal. vid 200° C. och omkr. 5,925
kal. vid 300° C. temperaturskillnad. Isoleras
rörledningen, sjunka dessa värden till resp. 295, 740
och 1,330 kal., om flänsarna lämnas oisolerade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
