- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
1031-1032

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångare ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvadan det beträffande landarealen har samma
nämnda ordningsföljd bland såväl Sveriges som
Norrlands landskap, men beträffande vattenareal
intar 9:e platsen af Sveriges och 5:e af Norrlands
landskap. – Kusten är rikt sönderdelad och har
flera goda hamnar. Längst i s., på gränsen till
Medelpad, ligger Åvikebukten, n. därom bukten
vid Härnösand med öarna Härnö, i s., och Hemsö,
i n., utanför Ångermanälfvens mynning, samt
ytterligare åt n. Gaviksfjärden, Omnefjärden och
Ulfösundet, som skiljer Norra och Södra Ulfön
från fastlandet, Tjälviken och Nätrafjärden samt
den på öar rika skärgården s. ö. om Örnsköldsvik.
Ö. om detta skjuter en rikt af vikar söndersplittrad
halfö åt s., och längst i n. märkes den stora
Nordmalingsfjärden.

E. A-t.

Från lappmarken nedskjuter inom landskapet en
mängd bergsträckningar, som än upplösa sig i en
mångfald af förgreningar, än utbreda sig till ett
kuperadt högland, öfver hvilket här och där
ganska betydande bergshöjder resa sig. Öfverallt
i dalgångarna bildas större och mindre sjöar och
vattensamlingar eller framgå vattendrag, som flerstädes
utbreda sig till långsträckta sjöar. Å midten
af den kil af landskapet, som inskjuter mellan
Jämtland och lappmarken, är landskapets högsta
punkt, Tåsjöberget, som uppnår 656 m. ö. h.,
medan de sjöar, som ligga i landskapsgränserna
omkring detta berg, ha en höjd af 270–297 m.
I midten af Å. träffas sjöar på en höjd af 300 m.,
omgifna af berg, som uppgå till inemot 600 m.
Längst i n. ö., mot lappmarken, når bergklacken
Ångermanbalen upp till 487,2 m. i Balberget.
Om ock landet sänker sig alltmer mot
kusten, finnas dock i det nedre landet ej obetydliga
bergshöjder, i synnerhet ö. om Ångermanälfvens
nedre lopp nära intill hafvet och dess vikar,
där bergen uppgå till 330 m., och blott omkr. 1 km.
från stranden anträffas en höjd af 280 m.
Landskapets västra del eller "södra Å.", upptas
af Ångermanälfvens (se d. o.) vattenområde.
I "norra Å.", som genom en bred skogstrakt,
benämnd Skuleskogen, delas i en
större del, "norr om skogen", och en mindre,
"fram om skogen", äro bland de många vattendrag,
som utfalla i Bottniska viken, att märka de
inom landskapet upprinnande Nätraån och
Själevads- (eller Mo-)ån, nära vid hvars utlopp
Örnsköldsvik är beläget, samt de från lappmarken
kommande Gide-älf, Lögde-älf och
Öre-älf. – Invid vattendragen, i synnerhet
vid Ångermanälfven, träffas de odlade fälten, som
flerstädes bestå af god lermylla, hvaremot landskapet
i öfrigt har ganska mager jordmån och
fylles här och där i de inre delarna af skogbärande
moar, berg och myrar. – Landskapet är kändt
för sin skönhet, och frånsedt kustlandet af Västerbottens
länsdel och de ödsliga obygderna omkring
fattiga nybyggen i det inre landet mot lappmarken,
framträder Å:s ömsom storslagna, ömsom
leende natur såväl i skärgården och i
kusttrakterna omkring de många fjärdar och vikar, hvilka
inskjuta från hafvet (bland dessa är äfven att
räkna Ångermanälfven 30–40 km. från hafsbandet),
som ock i nämnda älfs mellersta och ej minst öfre
dalgångar, Ådalen, samt på oräkneliga ställen i
öfrigt vid insjöar och vattendrag (se pl., fig. 1 o. 2).

Den ovanliga naturskönhet, som är utmärkande
för vissa delar af Å., står i ett mycket
påtagligt samband med landskapets geologiska
byggnad, som erbjuder mycket af intresse. Den
fasta berggrunden utgöres visserligen till
öfvervägande del af urberg, men därjämte förekomma
dels en serie yngre eruptiva bergarter, hvilka äro
förhärskande inom den för sin storslagna natur
bekanta kusttrakten, dels, längst i n. v., omkring
Tåsjön, kambrosiluriska aflagringar (bl. a.
alunskiffer med orsten), den till sin ålder ej fullt säkert
bestämda Strömskvartsiten samt sparagmit, tillhörande
de i Jämtland och Västerbotten utbredda
högfjällsbildningarna. Bland urbergarterna i Å.
äro de allmännast rådande en grå gnejs och en
egendomlig bergart, som på kartorna i
allmänhet betecknats som "blandning af granit och
gnejs" och numera torde böra kallas "migmatit"
(se d. o. Suppl.); den är bildad genom injektion
af granitmagma i leptiter och liknande bergarter
och varierar starkt, från ådergnejs till inhomogena
graniter med inneslutningar af leptit- eller
skifferformationen. Nära kusten från landskapets södra
gräns ända upp mot Örnsköldsvik uppträder grå
leptit, som äfven sträcker sig inåt landet genom
Skorpeds och Sidensjö socknar samt upptar området
mellan Graningesjön och Ådals-Liden. I de
nu nämnda bergarterna förekomma talrika smärre
massiv af finkorniga gråa graniter, bland hvilka
särskildt märkas finkorniga muskovitförande varieteter,
exempelvis på Hemsön. Stora delar af Björna
och Anundsjö socknar samt hela området mellan
Ramsele, Junsele och Tåsjö upptas af grof porfyrgranit
l. ögongranit, den i dessa trakter af Norrland
utbredda Refsundsgraniten. I trakten s. ö.
om Tåsjö är ett ej obetydligt massiv af mörk
gabbro. – Den förut nämnda serien af yngre,
med hvarandra genetiskt förbundna, eruptiva
bergarter uppträder dels längs kusten inom Nora och
Nätra samt mellanliggande socknar (den viktigaste
delen däraf kallas Nordingråmassivet), dels i
Helgums socken vid gränsen mot Jämtland, en nordöstlig
utlöpare af Ragundamassivet, samt utgöres
af en röd granit, närbesläktad med den åländska
och finska rapakivi-graniten, flera varieteter af
gabbro samt olivin-diabas jämte monsonitiska bergarter.
På Nordingråmassivets granitiska och gabbroartade
bergarter hvilar en komplex af jotniska
sandstenar och arkoser, hvilka i sin ordning
genomsättas och täckas af diabasbergarter; denna
sandstensformation sträcker sig från Storön i Nora
socken till Trysundaön i Nätra, men framträder
endast i helt smala terrasser i sluttningarna af de
höga, branta bergen. Detta är särskildt förhållandet
vid Gaviks- och Grönviksfjärdarna. Graniten
bildar bergen omkring den vackra Ullångersfjärden
och på Ulföarna, hvarest äfven förekommer diabas,
hvilken f. ö. bildar talrika små massiv äfven i
det inre af landet. – Det höga och vidsträckta
Tåsjöberget utgöres till sin hufvudmassa af
Strömskvartsit, sluttningarna samt dalsänkorna liksom
äfven stränderna v. om Tåsjön af alunskiffer med
bollar och lager af kalksten, innehållande kambriska
fossil. Åldersförhållandet mellan dessa
fossilförande lager och Strömskvartsiten, hvilken
närmast parallelliseras med den äfvenledes till sin
ålder obestämda Vemdalskvartsiten i Jämtland och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:36:03 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0556.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free