- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
1089-1090

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångplog ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tenerife, samt Méthode nouvelle pour Vétude de
la radiation solaire
(1907). På instrumenttekni-
kens område, för hvilket Å. hyste starkt intresse,
har han, utom genom sin pyrheliometer, bidragit
genom flera betydande konstruktioner, bland hvilka
märkas: en jordtermometer, en efter honom upp-
kallad galvanometer, en för sin tid utomordentligt
känslig bolometer, en apparat för bestämning af
magnetiska fälts styrka, ett par instrument för
mätning af den nattliga utstrålningen, hvilka fått
vidsträckt användning. Till radiumforskningen bi-
drog Å. genom afh. Contribution à la connaissance
du dégagement de chaleur du radium (1904-05).
I Vet. akad:s fysiska Nobelkommitté var Å. från
dess början (1901) led. och sedermera dess ordf.
I denna hade han mycket stort inflytande genom
såväl öfverlägsen lärdom i alla delar af fysiken som
genom styrkan och klarheten i bevisföringen. I
allmänhet var det ock hans mening, som segrade
såväl i kommittén som i akad. Genom många
utländska resor hade han förvärfvat kännedom om
de flesta fysiska institutionerna i Europa och kom-
mit i personlig bekantskap med nästan alla, som
verkade i hans vetenskaps tjänst. Han var Vet.
akadrs representant vid första mötet af Internatio-
nal union for cooperation in solar research i Ox-
ford 1905 och blef vid meteorologiska konferensen
i Innsbruck s. å. vald till preses i den s. k. strål-
ningskommissionen. Han var led. af Vet. akad.
(1893), Vet. soc. i Uppsala (1901) och Fysiogr.
sällsk. i Lund (1903), hedersled. i Royal institu-
tion of Great Britain, Finska Vet. soc. och Aca-
demia di scienze i Modena samt led. i flera andra
utländska lärda sällskap, bl. a. Danske videnska-
bernes selskab.

1. C. Lmn.
2. B. Th-n. (T. E. A.)
4. T. B–l.
5. H. H. H.

Ångströmska enheten, fys. Se Spektrum, sp. 637.

Ångtryck, fys. Se Fuktighet, Regnault 1 och Vattenånga.

Ångturbin är en ångmaskin, i hvilken arbete
uträttas genom utnyttjandet af ångans
hastighetsenergi vid dess expansion från ett högre tryck
till ett lägre. Under förutsättning af samma
ångförhållanden som vid kolfångmaskinen står vid
ångturbinen samma teoretiska arbetsmängd till
förfogande. Skillnaden mellan de båda olika slagen
af ångmotorer ligger i sättet att tillvarataga
ofvannämnda teoretiska arbetsmängd. Detta sker i
ångmaskinen genom tillgodogörandet af ångans
tryckenergi i ångcylindern, i ångturbinen däremot genom
utnyttjandet af ångans hastighetsenergi vid dess
expansion i munstycken och ledskene-, resp.
skofvelkanaler. Detta ångturbinens olika arbetssätt
medför äfven, att dess konstruktion fullständigt
afviker från ångmaskinens. Man skiljer mellan
aktions- och reaktionsångturbiner;
de förra utmärkas däraf, att ångans expansion
hufvudsakligen sker i fasta munstycken eller
ledskenekanaler, under det att vid de senare expansionen
till stor del sker äfven i de roterande
skofvelkanalerna. Somliga aktionsturbiner arbeta uteslutande
med aktion, men inga reaktionsturbiners arbetssätt
grundar sig helt på ångans reaktionsverkan i de
roterande skofvelkanalerna, utan de i marknaden
förekommande reaktionsturbinerna arbeta med både
aktions- och reaktionsverkan.

Af de båda ångmotorerna spåras ångturbinen
mycket längre tillbaka i historien än
kolfångmaskinen. Redan Heron beskrifver omkr. 100 år
f. Kr. en ihålig kula, som var vridbart anordnad
ofvanpå ett kärl, hvilket delvis fylldes med vatten
och vid upphettning underifrån afgaf ånga under
svagt öfvertryck. Denna ånga inströmmade i
kulan och utströmmade ur densamma genom två
diametralt mot hvarandra anbringade rör, hvilkas
mynningar omböjts så, att den utströmmande ångan
genom sin reaktionskraft alstrade ett
vridningsmoment, hvarigenom kulan bringades att rotera.
Denna apparat kan anses som den yttersta
förebilden till reaktionsångturbinen. 1629 konstruerade
italienaren G. Branca en annan apparat,
bestående af ett ihåligt kärl, delvis fylldt med vatten
och försedt med en trång öppning. Vid
upphettning afdunstades vatten och utströmmade den
bildade ångan genom ofvannämnda öppning, som var
formad till ett munstycke. Den utströmmande
ångstrålen träffade ett skofvelhjul, som sattes i
rotation genom ångans stöt mot skoflarna. Denna
apparat kan betraktas som förebilden till
aktionsångturbinen. Emellertid kommo ofvannämnda
apparater ej till någon som helst användning för att
alstra kraft. Om man bortser från några
förelöpare, som ej lyckades föra fram sina tankar till
praktiskt bruk, bygger hela ångturbintekniken på
det pionjärarbete, som utfördes af svensken K. G.
P. De Laval
(se denne) och engelsmannen sir
Ch. A. Parsons (f. 1854).

De Laval konstruerade på 1870-talet för
att drifva mjölkseparatorer en reaktionsångturbin
af mycket enkelt slag. Denna förbrukade
emellertid mycket ånga och öfvergafs snart. De Laval
vände sig sedan från reaktionsprincipen och
konstruerade i slutet af 1880-talet sin första
aktionsångturbin, som snart nog visade sig färdig för
praktisk användning. Fig. 1 visar en 30 hkr
De Laval-turbin i genomskärning. Ångan
inkommer genom röret A, passerar ångsilen B och
regleringsventilen D till ångkanalen E, hvarifrån
ångan utströmmar genom munstycken på
turbinhjulets C skoflar. Genom utströmningen
expanderar ångan från det högre trycket i ångkanalen
till det lägre, som råder i turbinhuset, och erhåller
därigenom hög hastighet. Fig. 2 visar sektion
genom ångkanal, munstycke och skoflar, och däraf
framgår, huru ångans hastighet tillgodogöres af
skoflarna. Munstyckena luta under 20° vinkel emot
turbinhjulet, hvars skoflar äro omböjda, så att
minsta möjliga stöt uppkommer mellan ångstrålen
och skofveln. Genom ångstrålens omböjning i
skofveln alstras en kraft å denna i periferiell led,
hvarigenom turbinhjulet drifves rundt. För att
ångan skall fullständigt expandera i munstycket
från admissionstrycket till sluttrycket, erfordras, att
munstycket konstrueras koniskt expanderande, så
att dess slutarea är större än dess
inströmningsarea. Ju större expansionen är, desto mera måste
munstycket utvidgas. All expansion sker inuti
munstyckena, ingen i skoflarna. De Laval-turbinen
är således en ren aktionsturbin. Någon tätning
mellan munstycken och skoflar erfordras därför ej,
utan turbinhjulet roterar fritt. För att skoflarna
skola tillvarataga ångans hastighetsenergi i så hög
grad som möjligt, fordras periferihastigheter, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:21:51 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0589.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free