- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
1213-1214

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ämbetsexamina ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1213

Ända-Äng

1214

Men denna förmåga att "omsmälta" materialet är
ej obegränsad. Innehåller födan ej en ägghvit-
mängd tillräcklig att täcka förbrukningen, går
kroppen slutligen under af ägghmthunger. Saknas
i det tillförda ägghvitmaterialet någon af de
"byggnadsstenar", som kroppen ej förmår att själf
bilda - t. ex. vid ensidig tillförsel af lim -,
uppstå insufficenssymtom, som slutligen
leda till kroppens undergång. Yid ensidig till-
försel af fett utvecklar sig ett tillstånd, acidos,
som går tillbaka vid tillförsel af en jämförelsevis
ringa mängd kolhydrat. Man kan sålunda tala om
vissa specifika näringsbehof, såsom be-
hof af visso aminosyror, af kolhydrat, mineral-
beståndsdelar, vitaminer (se d. o.). Därtill kom-
mer kroppens behof af brännmaterial, energi-
behofvet, som kan uttryckas i kalorier och vid
hvars täckande de olika näringsämnena kunna
ersätta hvarandra i mängder, som bestämmas af
de resp. ämnenas fysiologiska förbränningsvärden
- ett behof, som i främsta rummet bestämmes af
det muskelarbete individen har att förrätta.
Är födan otillräcklig att täcka detta behof, före-
ligger undernäring (se Svält). Ämnesomsättnin-
gen i kroppen omfattar en serie processetr, förlö-
pande jämsides och till en viss grad oberoende af
hvarandra. Af olika anledningar kan en rubbning
uppstå i denna sammansatta kemiska mekanism.
Ett visst ämne, t. ex. socker, omsattes ej längre.
Kedjan af omsättningsprocesser är bruten på en
viss punkt. Man talar i dylikt fall om en ä m-
nesomsättningssjukdom. De mest be-
kanta af dessa sjukdomar äro sockersjuka (se d. o.)
och gikt (se d. o.). J. E. J-n.

Ända, sjöv., en synnerligen ofta använd
benämning på ett tåg af snart sagdt hvilken längd (dock
inom 100 famnar) och groflek som helst, kablar
och smäckra linor dock undantagna. Med
lösända förstås ett sådant tåg, som ej tillhör
fartygets "fasta tackling" eller "löpande gods", utan
kan få användas till förefallande behof.
R. N.*

Ändbangård, järnv. Se Bangård.

Änder, zool. Se And.

Ändmorän, geol., den ofta vall- eller åsformade
sammanhopning af grus, stenar och block, som
bildats framför och på ändan eller
afsmältningsranden af en glaciär eller inlandsis. Se
Glaciärer.
E. E.

Ändtapp, maskinb. Se Axeltapp.

Ändtarm (lat. rectum), anat. Se Tarmen.

Ändtarmsstynget, zool. Se Häststynget.

Ändvända, sjöv., ombyta ändarna af ett tåg, så
att akterhandsparten blir förhandspart, på det att
slitningen må bli jämnare fördelad och tåget
således längre tid må kunna användas för afsedt
ändamål.
R. N.*

Ändyta, krist., miner. Se Pinakoid.

Äng, gräsbevuxen mark, som skördas genom
slåtter (jfr Betesmarker och Gräsvall).
Som äng betecknas numera vanligen blott de odlade
"naturliga" slåttervallarna, under det att de å
åkerjord insådda, "artificiella", gräsmarkerna
betecknas som vall eller gräsvall och räknas till åkern
(jfr Växelbruk och Växtföljd).

Naturliga ängar. I äldre tid, då allt hö
till vinterfoder hämtades från dem och de
sålunda voro en oumbärlig del af jordegendomen,
hade de en betydligt större omfattning och
ekonomisk betydelse än i nutiden, då de till största delen
upplöjts till åker, å hvilken äfven hö och
grönfoder odlas. Som äng återstår numera
hufvudsakligen mark, som till följd af högt vattenstånd eller
stenig beskaffenhet icke blifvit uppodlad. I
slättlandet äro ängarna därför hufvudsakligen
strandängar, mader (se Kärr) och sanka skogsängar
eller myrslogar, myrslåttrar (norrländska
beteckningar), gemensamt betecknade sidvallsängar, i
högländt mark däremot ofta steniga och
buskbevuxna hårdvallsängar, som i vissa orter, i synnerhet
i norra Sverige och på Gottland, föga skilja sig
från beteshagar. Från ekologisk synpunkt
betecknas sådana som löfängar. Efter belägenheten i
förhållande till gården skiljer man i vissa orter
mellan hem- och utängar (jfr Ströäng).
Ängsmarken, som på 1860-talet ännu beräknades till
omkr. 2 mill. har eller föga mindre än åkern,
angafs 1918 till omkr. 1,12 mill. har motsvarande
mindre än 1/3 af åkervidden.

En bidragande orsak till ängarnas uppodling har
varit deras ringa afkastning, som beräknas till
10–12 dt. pr har, d. v. s. mindre än hälften af de
insådda vallarnas medelafkastning (25–30 dt pr
har). Äfven mycket rikt gifvande ängar finnas dock,
hufvudsakligen på lågt liggande fruktbar svämjord.
De låga skördetalen bero dock i väsentlig mån
på bristande omvårdnad om ängarna, som
vanligen lämnas utan all skötsel, under det att
afkastningen kan betydligt ökas genom röjning,
borthackning af tufvor, öfverharfning för att upprifva
mossa, vältning på våren samt framför allt
gödsling, hvartill lämpligen användas gödselvatten,
kompostgödsel, benmjöl, aska, thomasfosfat och
kalisalt. Äfven tiden och sättet för skörden
inverka på afkastningen. Förr skördades ängarna
till stor del så sent, att naturlig fröspridning egde
rum, och ängarna höllo sig därigenom täta och
gifvande. Då sent skördadt foder emellertid har
lägre näringsvärde än det tidigt skördade, har
man rätt allmänt öfvergått till tidigare slåtter,
från början af juli i landets södra och mellersta
delar, men därmed följer, att dem naturliga
förökningen genom fröspridning till större delen uteblir.
För att ängarna ändock skola hålla sig täta, fordras
särskildt i torrt klimat och läge, att förökningen
genom sidoskott och utlöpare befordras genom ofvan
nämnda åtgärder.

Ängsodling eller anläggning af ständiga ängar
förekommer i Sverige endast undantagsvis och
hufvudsakligen på lågt liggande mark, som ej med
ekonomisk fördel kan torrläggas tillräckligt djupt
för åkerodling eller som är utsatt för
öfversvämning, såsom mångenstädes är fallet med marker,
som vunnits genom sjösänkning, kärr och mossar.
Vanligen utföres anläggningen blott genom
lämplig af dikning, å fast mark och kärrjord till 0,6,
å mossjord till 0,4 m. djup, samt röjning,
borthackning af tufvor med insådd i de uppkomna
luckorna samt fortgående skötsel med kalkning,
gödsling, harfning och vältning, hvarigenom de
bättre och mer fordrande växterna småningom få
öfverhand. Ett fullkomligare, men ock mycket
dyrare sätt är att efter nödig torrläggning uppodla
jorden och bruka den som åker, tills den
ursprungliga växtligheten förstörts, hvarvid jorden hålles

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:17:39 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0653.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free