- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
1273-1274

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ärkekansler ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bogspröt, å hvilka fördes storsegel, fock, jack,
stagfock och klyfvare; de tre förstnämnda seglen
voro sprisegel. – 2. Äldre benämning på joll. –
3. Karronadäsping, mindre fartyg tillhörande
skärgårdsflottan (längd 8,3-10 m., bredd 2-3 m.)
och i allmänhet bestyckadt med 1 18 skålpunds
eller 12 skålpunds karronad och 2 nickor.
– 4. Galäräsping. Se d. o.

1–4. C. K. S.

Äspingsbod, skpsb., äldre benämning på ett
örlogsvarfs båtbyggarverkstad.

C. K. S.

Ässja, ugn för upphettning af ett arbetsstycke
för smidning, så anordnad, att detta vid upphettningen
är i intim beröring med ett fast, i en murad
härd (grop) liggande bränsle, vanligen stenkol, koks
eller träkol. Förbränningen sker genom tryckluft,
omkr. 200 mm. vattentryck, inkommande genom
ett munstycke (forma) antingen vid härdens sida
(sidobläster) eller botten (underbläster). Rök och
sot utsugas genom en huf eller kåpa (ty. esse,
hvaraf ordet ässja uppkommit). Vid ässjans sida
är anordnad en s. k. härdho, d. v. s. ett kärl,
som för olika ändamål under smidningsarbetet
hålles fylldt med vatten. Blästermängden uppgår
till 0,3 à 0,5 kbm. pr min., alltefter
ässjans storlek, och kolåtgången till 2 à 3 kg.
stenkol pr timme för mindre, 7 à 9 kg. för
större, beroende på hetsernas antal och temperatur.
För utsmidning af smärre stänger kunna beräknas
60–80 kg. stenkol eller 50–70 kg. träkol pr 100
kg. järn, för större stänger och flera hetser ända
till 150 kg. stenkol. Upphettning i ässja åstadkommer
stor afbränning (6-10 proc.) och är mycket
oekonomisk; blott omkr. 3 à 4 proc. af bränslevärdet
tillgodogöres. I många fall är den dock
oumbärlig. Den äldre typen, i sin enklaste form
anordnad med blåsbälg för handdrift, har mångenstädes
ersatts med slutna ässjor eller flamässjor,
som bilda öfvergång till flamugnar, ofta med
flytande eller gasformigt bränsle. Bland speciella
typer må nämnas: flyttbara ässjor, t. ex.
för uppvärmning af nitar m. m vid bro- och
fartygsbyggen, revolverässjor med ugnen
vridbar kring en vertikal tapp, ringässjor m. fl.

G. S–n.

Ätliga grodan, zool. Se Amfibier, sp. 837 och pl. 2.

Ätliga svalbon. Se Kinesiska svalbon.

Ätliga svampar. Se Näringsväxter samt
pl. I och II till art. Svampar.

Ätlig jord, mest något slags lera, som af olika
orsaker förtäres. Se därom Geofagi (äfven i Suppl.).

Ätrafors kraftverk. Se Yngeredsfors kraftaktiebolag.

Ätran, vattendrag i Västergötland och Halland,
upprinner vid 322 m. höjd ur en mosse å Boareds
egor i Gullereds socken, Redvägs härad. Den flyter
till en början norrut genom Sörsjön, Nolsjön,
Vinsarpsjön och Lönnern under sakta lopp med
obetydliga fall, vänder omkr. 2 km. s. om Vartofta
järnvägsstation åt s. v. och s. samt inkommer småningom
i en bred, af branta höjder innesluten dal, genom
hvilken ån, 1–2 m. djup, 6–10 m. bred, med
lugnt lopp, endast afbrutet af några kvarnforsar,
slingrar sig omkr. 25 km., tills den faller ut i
den vackra sjön Asundens norra ända. Efter att
ha lämnat Yttre Asunden (164 m. ö. h.) fortsätter
ån sitt lopp i sydvästlig riktning genom
skogstrakter och upptar vid 126 m. höjd nära Örsås
kyrka den från ö. kommande Lillån (65 km.),
som själf har flera icke obetydliga tillflöden, samt
något längre ned, nära Frölunda kyrka, äfven
från ö. en annan Lillå (50 km.), aflopp för sjöarna
Visen, Gråsken, Spaden, Fegen, Kalfven och
Svansjöarna m. fl. Ån, som genom dessa tillflöden
erhållit en betydlig vattenmassa, öfverskrider,
fortfarande med jämförelsevis lugnt lopp, vid
105 m. höjd gränsen till Halland. Ådalen blir
nu trängre och loppet stridare. Bällforsen
har ett fall af 3,5 m., Yngeredsfors (se
Yngeredsfors kraftaktiebolag) af omkr.
10 m. Nedanför Räfvigefors med 15 m. fall
upptas fr. n. Högvadsån (50 km.) vid 18,5 m. höjd,
och genom bördigare, odlade trakter fortsätter ån,
där äfven kallad Falkenbergsån, till Kattegatt,
som den når vid staden Falkenberg. Laxfiske. Längd 243 km.

A. G.*

Ätsäri (Äthäri), socken. Se Etseri.

Ätt. 1. Odalmannasläkt eller familj i det
forntida Skandinavien och på Island. Ättens
medlemmar voro med hvarandra förenade till
gemensamt bistånd, försvar och ansvar. Om en af dem
dräptes, var hela ätten skyldig att hämnas honom
(se Blodshämnd) och egde, om förlikning
kunde åvägabringas, att mottaga och sinsemellan
fördela de böter, som dråparens ätt erlade (se
Ättebot). Jorden var visserligen skiftad mellan
ättens medlemmar, men vid försäljning hade
säljarens släktingar bördsrätt. Om ättledning se
d. o. – 2. Furstlig eller adlig släkt. – 3. Hvar
och en af de tre grupper, i hvilka runraden
indelades och som i den äldsta runraden innehöllo 8
"mynder" (se Runor, sp. 1211). Enligt Brate
är ordet ätt i denna betydelse icke det fornnord.
ott, ætt, familj, utan en afledning af átta, åtta,
således = "antal af 8".

Ad. N–n.

Ättarbot. Se Ättebot.

Ättartafla. Se Stamtafla.

Ättartal, släktregister; stamtafla (se d. o.).

Ättebot (fsv. ættarbot, ættabot), "släktböter",
kallas i de fornsvenska landskapslagarna de böter,
som af en dråpares släktingar – eller, om dråparen
var en träl, af hans egare – erlades till den
dräptes släktingar. Bötesbeloppet var direkt
proportionellt mot släktskapsgraden, så att en släkting
erlade (resp. mottog) en dess större summa, ju
närmare besläktad han var till dråparen (resp. den
dräpte). Ätteboten afskaffades genom Magnus
Erikssons stadga i Skara 1335.

Ad. N–n.

Ättestupa, ett troligen genom misstydning af
isl. ætternisstapi, "släktklippan", uppkommet ord.
Det isländska uttrycket förekommer blott på ett
enda ställe i hela litteraturen, nämligen i den
unga och fabelaktiga Gautreks saga, där det
förtäljes, att någonstädes i Götaland fanns en klippa
med detta namn, från hvilken de af nejdens
befolkning, som trycktes af hög ålder eller sorger,
störtade sig för att hastigt och utan dödskamp
få lämna lifvet. Från denna på 1600- och 1700-talen
i Sverige mycket populära och som en god
historisk källa betraktade, men i själfva verket
fullständigt fantastiska saga förskrifver sig den hos
flera historieskrifvare och fornforskare ända in till
våra dagar gängse uppgiften, att våra förfäder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:14:50 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0683.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free