Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ättledning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1277
Ättledning-Äänekoski
1278
Ättikålen anträffas i klister och i alkoholhaltiga
vätskor, som äro stadda i ättikjäsning. L-e.
Ättledning (fno. ottletòing), upptagande i en
ätt af en person, som saknade egen ätt eller lämnat
sin ätt för att upptagas i en annan, var ett viktigt
institut, under tiden före upptecknandet af de
äldsta germanska lagarna, då ätten spelade en
vida större roll i samhället än senare och då rätt
och skydd knappast funnos utom ättens krets. I
de äldsta upptecknade lagarna har emellertid ätt-
ledningen så godt som försvunnit; i de sydgerman-
ska lagarna finnas inga regler om ättledning, och
i den nordiska rätten träffas sådana blott i norska
lagar jämte de från den norska rätten härstam-
mande isländska lagsamlingarna "JárnsiÖa" och
"Jónsbók", i Götalagarna samt i Skånelagen.
I äldre norsk rätt och i "JárnsiÖa" och "Jónsbók"
afsåg ättledningen framför allt att ge personer,
som icke voro födda i äktenskap mellan fri man
och fri kvinna, bättre arfsrätt än de eljest skulle ha
haft, och synonymt med ättledning begagnas där-
för arfleiäing. Särskildt brukades ättledning i för-
hållandet far och barn. Samtycke af närmaste
arfvingar till ättledaren fordrades alltid. Enligt
Gula- och Frostatingslagarna skedde ättledningen
vid ett troligen från hedniska offermåltider här-
stammande gästabud, före hvilket en treårs oxe
skulle ha slaktats och en sko förfärdigats af, enligt
Gulatingslagen, huden vid klöfvarna på dess högra
framben. I denna sko skulle vid gästabudet stiga
först ättledaren, så den, som skulle ättledas, och
till slut de, hvilkas bifall till ättledningen fordrats
af lagen. Enligt Magnus Lagabötes lagar, "Járn-
siÖa" och "Jónsbók" skedde ättledningen utanför
kyrkdörren samt därigenom, att ättledaren, den,
som skulle ättledas, och de, hvilkas samtycke
fordrades, samtidigt berörde den Heliga skrift.
Ännu i Kristian Y:s norska lag finnes ättledningen
kvar men har i denna förvandlats till ett adop-
tionsinstitut, som har blott föga samband med den
tidigare ättledningen. Enligt reglerna i lagen kan
blott den, som är äktfödd, vara föremål för ätt-
ledning, och institutet har därför fullständigt mist
sin användbarhet i de fall, då det skulle tillämpas
enligt äldre rätt. Att ättledning i den äldsta
götarätten på ett tidigt skede användts i samma
syfte som i Norge, torde möjligen framgå af ett
stadgande, som finnes blott i det äldsta bevarade
fragmentet af äldre Västgötalagen: "fader skall
själf ättleda sitt barn å tinget, om det skall taga
arf". I det skick, hvari götarätten träder till
mötes i Götalagarna, af ser emellertid ättledningen
att förbättra en frigifvens ställning, och samma
är förhållandet enligt Skånelagen. Den frigifne
var enligt östgötalagen, hvars bestämmelser i detta
hänseende äfven torde återge västgötarätt på ett
tidigare skede, hvarken eds- eller köpgill, egde
ej bättre rättsskydd än träl, och för hans gärningar
svarade hans förre herre. Genom att den frigifne
ättleddes, ändrades dessa förhållanden. I Skåne-
lagen finnas ej regler, som skjuta tillbaka icke
ättledd frigifvens ställning på nyss nämndt sätt,
men ättledning måste dock för den frigifne beteckna
en fördel, och lagen önskar äfven, kanske på grund
af, att ättiedaren med böter svarar för den ätt-
leddes brott, att ättledning af frigifna skall ega
rum. Någon arfsrätt i ättledarens förmögenhet
eller eljest någon rätt mot denne synes den ätt-
ledde icke ha. Enligt Götalagarna fick däremot
ättledaren en arfsrätt till den ättleddes förmögen^
het, enligt östgötarätten för den händelse, att den
ättledde ej hade barn, enligt västgötarätt för den
händelse, att den ättledde ej hade barn, föräldrar
eller syskon. Enligt såväl Götalagarna som Skåne-
lagen skedde ättledning alltid å tinget, enligt Väst-
götalagarna å alla götars ting. Något spår af cere-
monier liknande dem, som den norska rätten beva-
rat, finns ej. Då ättledningen i den äldsta beva-
rade svenska och danska rätten omfattar blott trä-
lar, torde den ha försvunnit med träldomen. -
Litt.: Brandt, "Forelæsninger över den norske
retshistorie", Maurer, "Die unechte geburt nach
altnordischem rechte" (i "Sitzungsberichte der Aka-
demie der wissenschaften zu München", 1883), och
Mathilde Wergeland, "ÆttleiÖing. En maade ät
indiøre uægte barn i slægten i gammelnorsk ret"
(i "Tidsskr. for retsvidenskab", 1890). Se äfven
Brunner, "Deutsche rechtsgeschichte", Schröder,
"Lehrbuch der deutschen rechtsgeschichte", N.
Beckman, "Arkiv för nordisk filologi" (1912), samt
Holmbäck, "Ätten och arvet enligt Sveriges medel-
tidslagar" (1919). Å.H-k.
Äxing (af ax), bot., benämning på gräs med
mer eller mindre axlik blomställning. Ordet ingår
i namn på arter af släktena Sesleria, Cynosurus,
Dactylis och Koeleria. G- L-m.
Ä’yräpää [-pä]. 1. Domsaga under Viborgs hof-
rätt, omfattar socknarna Valkjärvi, Kautus, Vuok-
sela, Mohla, Heinjoki, Kivinebb och Terijoki samt
fördelas på 4 tingslag. 2,653 kvkm. 57,868 inv.
(1920). - 2. Härad i Viborgs län, har samma
omfattning som domsagan och består af 6 länsmans-
distrikt. - 3. Äldre namn på Mohla socken (se
Mohla 1) i ofvannämnda härad. O. B-n.
Ä’yräpää [-på], Matti Anselm, finsk odonto-
log, f. 11 april 1852 i Libelits (Kuopio län), son till
prosten J. Europæus, blef med. och kir. doktor
1891, docent i odontologi 1891 och e. o. professor
i samma ämne 1904 vid universitetet i Helsingfors.
Han har idkat mycket stor skriftställarverksamhet
på det odontologiska området samt redigerat "Skan-
dinaviska tandläkarföreningens tidskrift" och "Fin-
ska tandläkarsällskapets förhandlingar" under ett
antal år. L-e.
Äänekoski [å’ne-], socken i Vasa län, Finland,
Viitasaari domsaga och härad, af skildes 1910 från
Laukas till egen församling af 3:e klass under
Jyväskylä kontrakt, Borgå stift. 369,o kvkm. 6,521
inv. (1920), finsktalände. Inom socknen ligga
Suolahti järnvägsstation, ändpunkt för
statsbanelinjen från Jyväskylä norrut, och ett pap-
persbruk vid Ä. fors, tillhörigt Ä. a.-b. och för-
enadt med Suolahti genom en smalspårig järnväg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
