Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ättledning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ättikålen anträffas i klister och i alkoholhaltiga
vätskor, som äro stadda i ättikjäsning. L-e.
Ättledning (fno. ættleiðing), upptagande i en
ätt af en person, som saknade egen ätt eller lämnat
sin ätt för att upptagas i en annan, var ett viktigt
institut, under tiden före upptecknandet af de
äldsta germanska lagarna, då ätten spelade en
vida större roll i samhället än senare och då rätt
och skydd knappast funnos utom ättens krets. I
de äldsta upptecknade lagarna har emellertid ättledningen
så godt som försvunnit; i de sydgermanska lagarna finnas
inga regler om ättledning, och
i den nordiska rätten träffas sådana blott i norska
lagar jämte de från den norska rätten
härstammande isländska lagsamlingarna "Járnsiða" och
"Jónsbók", i Götalagarna samt i Skånelagen.
I äldre norsk rätt och i "Járnsiða" och "Jónsbók"
afsåg ättledningen framför allt att ge personer,
som icke voro födda i äktenskap mellan fri man
och fri kvinna, bättre arfsrätt än de eljest skulle ha
haft, och synonymt med ättledning begagnas
därför arfleiðing. Särskildt brukades ättledning i förhållandet
far och barn. Samtycke af närmaste
arfvingar till ättledaren fordrades alltid. Enligt
Gula- och Frostatingslagarna skedde ättledningen
vid ett troligen från hedniska offermåltider härstammande
gästabud, före hvilket en treårs oxe
skulle ha slaktats och en sko förfärdigats af, enligt
Gulatingslagen, huden vid klöfvarna på dess högra
framben. I denna sko skulle vid gästabudet stiga
först ättledaren, så den, som skulle ättledas, och
till slut de, hvilkas bifall till ättledningen fordrats
af lagen. Enligt Magnus Lagabötes lagar,
"Járnsiða" och "Jónsbók" skedde ättledningen utanför
kyrkdörren samt därigenom, att ättledaren, den,
som skulle ättledas, och de, hvilkas samtycke
fordrades, samtidigt berörde den Heliga skrift.
Ännu i Kristian V:s norska lag finnes ättledningen
kvar men har i denna förvandlats till ett adoptionsinstitut,
som har blott föga samband med den
tidigare ättledningen. Enligt reglerna i lagen kan
blott den, som är äktfödd, vara föremål för ättledning,
och institutet har därför fullständigt mist
sin användbarhet i de fall, då det skulle tillämpas
enligt äldre rätt. Att ättledning i den äldsta
götarätten på ett tidigt skede användts i samma
syfte som i Norge, torde möjligen framgå af ett
stadgande, som finnes blott i det äldsta bevarade
fragmentet af äldre Västgötalagen: "fader skall
själf ättleda sitt barn å tinget, om det skall taga
arf". I det skick, hvari götarätten träder till
mötes i Götalagarna, afser emellertid ättledningen
att förbättra en frigifvens ställning, och samma
är förhållandet enligt Skånelagen. Den frigifne
var enligt Östgötalagen, hvars bestämmelser i detta
hänseende äfven torde återge västgötarätt på ett
tidigare skede, hvarken eds- eller köpgill, egde
ej bättre rättsskydd än träl, och för hans gärningar
svarade hans förre herre. Genom att den frigifne
ättleddes, ändrades dessa förhållanden. I Skånelagen
finnas ej regler, som skjuta tillbaka icke
ättledd frigifvens ställning på nyss nämndt sätt,
men ättledning måste dock för den frigifne beteckna
en fördel, och lagen önskar äfven, kanske på grund
af, att ättledaren med böter svarar för den ättleddes
brott, att ättledning af frigifna skall ega
rum. Någon arfsrätt i ättledarens förmögenhet
eller eljest någon rätt mot denne synes den ättledde
icke ha. Enligt Götalagarna fick däremot
ättledaren en arfsrätt till den ättleddes förmögenhet,
enligt östgötarätten för den händelse, att den
ättledde ej hade barn, enligt västgötarätt för den
händelse, att den ättledde ej hade barn, föräldrar
eller syskon. Enligt såväl Götalagarna som Skånelagen
skedde ättledning alltid å tinget, enligt Västgötalagarna
å alla götars ting. Något spår af ceremonier
liknande dem, som den norska rätten bevarat,
finns ej. Då ättledningen i den äldsta bevarade
svenska och danska rätten omfattar blott trälar,
torde den ha försvunnit med träldomen. –
Litt.: Brandt, "Forelæsninger över den norske
retshistorie", Maurer, "Die unechte geburt nach
altnordischem rechte" (i "Sitzungsberichte der Akademie
der wissenschaften zu München", 1883), och
Mathilde Wergeland, "Ættleiðing. En maade at
indføre uægte barn i slægten i gammelnorsk ret"
(i "Tidsskr. for retsvidenskab", 1890). Se äfven
Brunner, "Deutsche rechtsgeschichte", Schröder,
"Lehrbuch der deutschen rechtsgeschichte",
N. Beckman, "Arkiv för nordisk filologi" (1912), samt
Holmbäck, "Ätten och arvet enligt Sveriges medeltidslagar"
(1919).
Å. H-k.
Äxing (af ax), bot., benämning på gräs med
mer eller mindre axlik blomställning. Ordet ingår
i namn på arter af släktena Sesleria, Cynosurus,
Dactylis och Koeleria.
G. L-m.
Äyräpää [-pä]. 1. Domsaga under Viborgs hovrätt,
omfattar socknarna Valkjärvi, Rautus, Vuoksela,
Mohla, Heinjoki, Kivinebb och Terijoki samt
fördelas på 4 tingslag. 2,653 kvkm. 57,868 inv.
(1920). – 2. Härad i Viborgs län, har samma
omfattning som domsagan och består af 6 länsmansdistrikt.
– 3. Äldre namn på Mohla socken (se
Mohla 1) i ofvannämnda härad.
O. B-n.
Ä’yräpää [-pä], Matti Anselm, finsk odontolog,
f. 11 april 1852 i Libelits (Kuopio län), son till
prosten J. Europæus, blef med. och kir. doktor
1891, docent i odontologi 1891 och e. o. professor
i samma ämne 1904 vid universitetet i Helsingfors.
Han har idkat mycket stor skriftställarverksamhet
på det odontologiska området samt redigerat "Skandinaviska
tandläkarföreningens tidskrift" och "Finska
tandläkarsällskapets förhandlingar" under ett
antal år.
L-e.
Äänekoski [ä’ne-], socken i Vasa län, Finland,
Viitasaari domsaga och härad, afskildes 1910 från
Laukas till egen församling af 3:e klass under
Jyväskylä kontrakt, Borgå stift. 369,0 kvkm. 6,521
inv. (1920), finsktalande. Inom socknen ligga
Suolahti järnvägsstation, ändpunkt för
statsbanelinjen från Jyväskylä norrut, och ett pappersbruk
vid Ä. fors, tillhörigt Ä. a.-b. och förenadt
med Suolahti genom en smalspårig järnväg (10,4 km.).
O. B-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
