Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ö - Öarna under vinden - Öarna öfver vinden - Öberg, Ludvig Teodor - Öberg, Karl Jonas - Öberg, Hugo Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upprinnelser 1) samnordiskt ou (au): öga (isl.
auga), bröt (isl. braut), 2) fnod. øt/ (isl. e?/)
uppkommet a) genom z-omljud af au: drömma
(inö. drøyma af *draumian), höra (fno. høyra,
isl. heyra, jfr got. Jiausjan); b) genom z-omljud
af au: öra (fnod. øt/ra, isl. ej/ra, jfr got. ausö),
rör (røyrr, reyrr, jfr got. raus). 3) Samnordiskt
# uppkommet genom i-omljud af ø: söka (isl.
søfcia, jfr got. sökjan). 4) Af o (w-omljudt a
före r och kakuminalt 1: örn (fnisl. prn), øZ
(fnisl. pZ). 5) Af o och ó i starktonig stafvelse i
förbindelsen io (uppkommen genom w-brytning),
resp. tö: mjöl (fsv. miol), björn (fsv. Horn),
sjö (fsv. szö), snö (fsv. sniö), sZö (fsv. sZtö).
6) Af fsv. y (vare sig isl. y eller uppkommet i
svensk tid af i): spörja, korka, dölja, fönster,
körtel (se f. ö. Y).
Ad. N–n.
Som förkortningstecken är ö. = öst, öster, östlig.
Ö, hvarje på alla sidor af vatten omgifven sam-
manhängande del af den fasta jordskorpan. (En
mycket liten ö kallas vanligen holme.) Allt land
på jordytan är omgifvet af vatten och har därför
i egentlig mening ökaraktär. Om det sålunda är
svårt att teoretiskt dra upp en gräns mellan hvad
som skall kallas fastland och hvad som bör be-
traktas som ö, löses svårigheten i praktiken dock
lätt. Vid sidan af Stilla hafvets övärld erhåller
australiska kontinenten en odisputabel fastlands-
karaktär, medan ingen kan vara benägen att be-
trakta Grönland, som tätt sluter sig till den nord-
amerikanska kontinenten, som ett själfständigt fast-
landsområde.
Man skiljer efter läget mellan kontinentalöar
och oceaniska öar. Till de förra
räknas först och främst alla kustöar. Dessa ha
stundom bildats genom kustens sänkning (t. ex.
de dalmatinska öarna), och de visa då en berg-
byggnad, som fullständigt öfverensstämmer med det
angränsande fastlandet. Stundom ha de genom
vågornas inverkan lösryckts från sitt kontinentala
sammanhang (för det mesta gäller det då dock
endast små obetydliga öbildningar); stundom bildas
också kustöar genom flodernas ansvämmande verk-
samhet (deltaöar). Mera själfständiga öbildningar
påträffar man ofta på större afstånd från kusten;
de äro dock genom ett grundt haf förbundna med
närliggande fastland och förråda därigenom sin
kontinentala tillhörighet (Storbritannien och Irland).
Som kontinentalöar har man slutligen också att
räkna sådana, som visserligen stiga upp ur ett
djuphaf, men till hela sin daning of verensstämma
med närliggande kontinent (ögirlanderna utanför
Asiens östkust) eller äro att betrakta som åter-
stoder efter förut mera utbredda landområden
(Sardinien och Corsica). Det kan tänkas, att hela
kontinenter sålunda störta samman, så att endast
obetydliga återstoder kvarstå, h vilka då erhålla
namnet restöar (Madagaskar). De oceaniska
öarna ligga strödda öfver hafven utan påvisbart
samband med någon kontinent. De äro på det
hela taget små till omfånget; den största, Ha-
waii, har ej större ytvidd än 11,400 kvkm. Till
ursprunget äro de antingen vulkan- eller korall-
bildningar. De vulkaniska öarna äro ofta sam-
manslutna till ökedjor (Hawaii-öarna), men ligga
stundom helt isolerade som en enstaka ökrater
(S:t Paul i Indiska haf vet) eller som en dubbelö
med två toppar (Jan Mayen). Om korallöarna
se Korallref. Man har också gjort försök att
indela öarna i unga och gamla. Denna indelning
har betydelse ur biologisk synpunkt. Unga, ny-
bildade öar måste urspr. ha karakteriserats af
klen utrustning med växt- och djurarter, och lätt-
heten, hvarmed förbindelsen med angränsande kon-
tinent åstadkommes, är af görande för lifvets ut-
veckling där. Ju större isoleringen är, desto större
blir också benägenheten till utveckling af inhem-
ska (endemiska) former. Ofta komma öarna att
erbjuda fristäder för växt- och djurarter, som i
närliggande fastlandsområden dukat under i kam-
pen för tillvaron (Nya Zeelands vinglösa fåglar
o. s. v.). - Sammanlagda arealen af alla kända
öar på jorden beräknar man till omkr. 10,e mill.
kvkm., d. v. s. mer än Europas areal. Mer än
hälften däraf kommer på de 24 öar, som omfatta
mer än 50,000 kvkm. Främsta platsen intas af
Grönland (2,2 mill. kvkm.); därnäst komma Nya
Guinea (785,000 kvkm. = mer än Sverige och
Norge tillsammans), Borneo (734,000 kvkm.), Ma-
dagaskar (592,000 kvkm. = mer än Frankrike)
och Sumatra (421,000 kvkm. = något mindre än
Sverige). Det största antalet öar finns i Stilla
hafvet med dess otaliga korallref. - Om de
för öarna egendomliga klimatiska förhållandena se
Klimat, sp. 269. - Litt.: Wallace, "Island
life" (1880), och Hahn, "Inselstudien" (1883). Jfr
af ven geografiska handböcker af Richthofen, Penck,
Supan m. fl.
A. N–d.
Öarna under vinden (eng. Windward islands),
den utefter Syd-Amerikas nordkust belägna raden
af Små Antillerna från Aruba t. o. m. Tobago 1.
Santa Lucia, öarna öfver vinden (eng.
Leeward islands) kallas de öfriga Små Antillerna
upp till Anguilla. Jfr Västindien.
Öarna öfver vinden. Se föreg. art.
Öberg, Ludvig Teodor, utgifvare, f. 1820
i Stockholm, d. där 1860, var litograf och litteratör,
utgaf under de mest skiftande pseudonymer en
mängd olika tryck, kalendrar, muntrationssam-
lingar, barnböcker m. m., af hvilken den verk-
ligen rikhaltiga "Filikromen" (se d. o.) på sin
tid fyllde ett kändt behof och vardt mycket spridd.
R–n B.
Öberg, Karl Jonas, riksdagsman, f. 25 april
1859 i Själevad, Västernorrlands län, är landtbru-
karo i Domsjö sedan 1891 och har sedan 1894
varit led. af Andra kammaren, till en början för
Själevads och Arnäs domsagor, sedan för Ånger-
manlands norra valkrets, ö., som tillhört landt-
mannapartiet och nationella framstegspartiet, har
varit led. af pensionsförsäkringsutskottet 1898, sär-
skilda utskottet ang. elektriska anläggningar 1902
och försäkringslagutskottet 1903, af tillf, utskott
1904-08, jordbruksutskottet 1915–21 samt af
andra lagutskottet 1922. ö. är sedan 1918 led. af
landtmanna- och borgarpartiets förtroenderåd.
T–s.
Öberg, Hugo Ludvig, författare, f. 16
juli 1872 i Sparreholm, vardt student i Stock-
holm 1890, ingick 1892 som tjänsteman vid Sta-
tens järnvägar, där han 1916 vardt bokhållare.
ö. debuterade 1905 med romanen Sonen (4:e
uppl. 1908), som väckte uppmärksamhet genom
skildringens styrka och oförskräckthet och 1906
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
