- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon /
5-6

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ö ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Makter (jfr O. Levertin, "Svensk litteratur", I,
1908), likaledes anmärkningsvärd genom sin inten-
sitet. ö:s följande alstring omfattar bl. a. roma-
nerna Arfvet (1907), Figaros bröllop (1908), Det
stora kontoret (1909) och Grand hotell Jesperson
(1911), novellerna Allt under himmelens fäste
(1906), Fuchsian (1909), Storstrejk (1910), Gru-
set grönskar (1911), Komedien (1913), Drömdt och
händt (1914), naturskisserna Gråverk och nyckel-
blomster (1915), novellerna Den vita kaktusen
(1917), romanerna Svindel (s. å.), Familjerna på
Brunkeberg (1918) och D:r Mattsons vår (2:a
uppl. s. å.), novellerna Mot bottnen (1919), roma-
nen A v Bellmans folk (1920) och skådespelet Nils
(1910), hvari han själf spelade titelrollen på en
landsortsturné. - ö. har till utgångspunkt Strind-
bergs realistiska berättarkonst med författarens
egen gestalt som ett centrum; han är i regel nästan
fotografiskt verklighetstrogen, och åtskilliga figurer
äro lätt igenkännliga; hans framställning har kraft
och påtaglighet, men saknar finhet och nyanser.
Den har utprägladt borgerlig tendens och sysslar
gärna med den lägre tjänstemannaklassens förhål-
landen. Stockholm är hufvudscenen. R-n B.

Öbolandet, liten ö i Trosaviken af Östersjön,
omkr. l km. s. ö. om Trosa.

Öckershultsfallet, fors i Lagan 5 km. nedanför
Hornsborgs station å Skåne-Smålands järnväg.
Fallhöjden är 2,3 m. och den industriella medel-
vattenseffekten omkr. 850 hkr. J- V. E.

Öckerö. 1. Socken i Göteborgs och Bohus län,
Västra Hisings härad. 2,425 har. 5,473 inv.
(1921). Annex till Torslanda, Göteborgs stift,
Älfsyssels södra kontrakt. Socknen har utom den
i bruk varande kyrkan en ödekyrka (sedan 1906).
På ö. kyrkogård finns en krigargraf för 17 engel-
ska och tyska, under Världskriget omkomna matro-
ser, öfver hvilka i maj 1919 en minnesvård restes.
Inom socknen äro belägna municipalsamhällena
Hälsö, Kalfsund, Knipplan och Hönö-Klåfva.
– 2. En omkr. 3,5 kvkm. stor, kal,
delvis klippuppfylld ö i bohuslänska skärgården, i
ofvannämnda socken, omkr. 20 km. v. om Göte-
borg. På ön finnas ö. saltsjöbad, restaurang,
flera sommarbostäder, ett par byar samt Öckerö
kyrka. Goda ankarsättningar finnas n. om ön –
dock endast för mindre fartyg – samt i Stora
Kalfsund, som skiljer ö. från den ö. därom
liggande Kalfön. Ön bebos till stor del af
fiskare.                                  2. G. Brgrn.

Öcolampadius. Se Oecolampadius.

Öda. Se Aud.

Ödberg, Jonas Fridolf, skolman, historiker,
f. 14 febr. 1845 i Arnäs, Ångermanland, d. 20
april 1916 i Lidköping, blef 1866 student i Upp-
sala, där han 1875 promoverades till filos. doktor
på af h. Om den svenske konungens domsrätt före
Svea hofrätts inrättande år 161å. I. och utnämn-
des 1876 till lektor i historia och svenska vid Skara
högre allm. läroverk, där han tjänstgjorde till
1911, 1878-93 som rektor, ö. var en grundlig
kännare af 1500-talets och af Västergötlands
historia och utgaf en mängd undersökningar och
handlingar rörande dessa forskningsområden, dels
fristående: Om prinsessan Cecilia Wasa (1896),
Tidsbilder ur 1500-talets svenska häfder (s. å.),
Om magister Sven Jacobi, den förste protestantiske

biskopen i Skara stift (s. å.), Om stämplingarna
mot k. Johan III åren 1572-1575 (1897), dels
som läroverksprogram: Anteckningar om Högen-
skild Bielkes friherreskap Leckö (1892), Om Anders
Lorichs (1893) och Om Klas Kursell (1899), dels
i stort antal i "Västergötlands fornminnesfören:s
tidskr.", af hvilken han redigerado bd I,hftna6-7
(1893), t. o. m. bd 3, hftna 7-8 (1915). I nämnda
förenings verksamhet gjorde han dessutom en bety-
dande insats som skattmästare sedan 1880 och från
1908 som intendent för dess samlingar, hvilkas
utveckling till ett provinsmuseum i större skala och
med egna byggnader i Skara han kraftigt befor-
drade, bl. a. genom att testamentera 30,000 kr.
för ändamålet. Jfr nekrolog och bibliografi i
"Västergötlands fornminnesfören:s tidskr.", bd 3,
hftna 9-10 (1918). (H. B-n.)

Öddö, Norra och Södra, två natursköna,
sinsemellan medelst ett smalt näs förenade öar med
sammanlagdt 6 kvkm. areal i Tjärnö socken,
Göteborgs och Bohus län, innanför Kosterf jorden
och omedelbart s. om inloppet till Strömstad. De
ha mycket sönderskuren strandlinje, äro uppfyllda
af skogklädda, omkr. 50 m. höga bergshöjder,
mellan hvilka bondgårdar, fiskarstugor och villor
ligga insprängda. Ett 100-200 m. bredt sund
samt öarna Valö och Draftö skilja öddöarna från
fastlandet. G. Brgrn.

Öde, filos. 1. Sammanfattningen af de händel-
ser, som en varelse upplefver under sitt lefnads-
lopp till lycka eller olycka. En människas öde
bestämmes af hela den mångfald inre och yttre
orsaker, som påverka henne, hennes medfödda and-
liga och kroppsliga natur, de omständigheter,
under hvilka hon lefver, och hennes egna af viljan
ledda handlingar. På de sistnämnda lade Schiller
hufvudvikten, då han sade: "I ditt bröst äro ditt
ödes stjärnor5’". Återigen sammanhanget mellan
individen och världsalltet betonas, när man fattar
de olika varelsernas öden som uttryck för en för-
nuftig världsordning (se d. o.) eller en gudomlig
försyn (se d. o.). I strid mot hvarandra stå dessa
båda uppfattningar, endast när de uppfattas en-
sidigt. -. 2. Uppfattningen af de lefnadsloppen
bestämmande orsakerna såsom en själfständig, out-
grundlig makt, som härskar öfver allt och ytterst
bestämmer äfven människans vilja, ledande den ene
till lycka, den andre till olycka. Detta föreställ-
ningssätt är urgammalt och kan väl aldrig fullt
utrotas. Det gör sig mera gällande i samma mån,
som man är ur stånd att genomskåda samman-
hanget mellan orsaker och verkningar och därför
i ödet finner en "tillflykt för okunnigheten". Hos
alla folk har i äldre tider ödesföreställningen spelat
en stor roll. För forntidens greker var ödet något
abstrakt, den gestaltlösa nödvändigheten, mot hvil-
ken människor och gudar lika förgäfves kämpade.
Individens försök att resa sig däremot fattades
såsom öfvermod (hybris), som straffades af veder-
gällningen (Nemesis, se d. o.) I den grekiska
mytologien personifierades ödet i de lifstrådarna
spinnande och utdelande moirerna (se Mö i ra).
Herakleitos fattade ödet som förnuftigt (Logos)
och stoikerna som den lagbundna nödvändigheten.
Den romerska uppfattningen af ödet (se Fatum)
of verensstämde med den grekiska, likaså romarnas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:38 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcn/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free