Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ödmann, 1. Samuel Lorens - Ödmann, 2. Erik Samuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1814, enär han icke kunde finna sig i Wallins
öfvermäktiga inflytande. Ö:s psalmer äro färgade
af 1700-talets religiösa åskådning och röra sig med
förkärlek kring Guds allmänna försyn samt
maningar till dygd. Man finner ej hos flertalet af dem
någon starkare innerlighet, men däremot klarhet,
sanning och tadellös språkform. Trots
påverkningen af tidsmaneret ega de dock så mycket af
positivt trosinnehåll, att de rättfärdiga Ö:s egen
försäkran, att de "drejas omkring ortodoxiens axel".
Högst bland dem står botpsalmen "Herre, dig i nåd
förbarma" (n:r 384 i 1819), ett miserere af
gripande äkthet, och bland öfriga psalmer af Ö:s
hand, hvilka varaktigt bibehållit sig, må särskildt
nämnas bönepsalmen "Fader, under detta namn"
(n:r 14) och gudstjänsthymnen "Tack, o Jesu, för
det ord" (n:r 331). Hans fina natursinne röjer sig
i sommarpsalmen "Naturen åter träder" (n:r 393).
Själf musikkännare, räddade Ö. många af våra
äldsta koraler genom att välja versmått efter dem.
Från hans hand härröra jämväl många ännu
nyttjade kyrkoböner och formulär till heliga
förrättningar. Som föreståndare för seminariet hade han
länge sig ensam pålagdt att årligen rätta mer än
ett tusental homiletiska krior. Med humoristisk
skärpa utrotade han det löjliga och
förargelseväckande hos den äldre predikostilen, och hans
lärarverksamhet var epokgörande för sundare uppsvensk
prästbildning. I sin rymliga sängkammare, som
tilllika var bibliotek, föreläste han offentligt i
exegetik, och genom den sant filologisk-historiska
grundval han gaf åt detta studium samt genom sitt klara
och lediga framställningssätt verkade han
reformerande äfven inom detta ämne. Ö. nedsatte aldrig
förnuftet, men han erkände gränsen för detsamma
och vardt ej någon tviflare. I neologiens och
rationalismens tidehvarf stod han som "en förmedlare
mellan en bättre förgången och en bättre kommande
tid". Sin homiletiska ståndpunkt har han i
Anvisning till ett christeligt predikosätt (1807)
sammanfattat i den förklaringen, att han "söker endast
verka inom kretsen af den vältalighet, som åtnöjer
sig att öfvertala syndare till bättring och tro".
I sitt förhållande till lärjungarna förenade han
strängt allvar med faderlig godhet. Från sin bädd
utöfvade han äfven pastoralvård åt sin
landsförsamling, i hvars kyrkogård han är begrafd. Under
45 år oafbrutet sängliggande i 26–28 graders
rumstemperatur, utan kroppsrörelse, utan frisk luft
(han tålde ej heller vatten, utan torkade sig med
varma handdukar i st. f. att tvätta sig), åtnjöt Ö.
likväl den förträffligaste hälsa, matlust och sömn
– ett fullständigt undantagsfall i
fysiologisk-hygieniskt hänseende. I detta läge utvecklade han till
det sista en rastlös flit. Den instängde följde
därjämte med nyfiket intresse den yttre världens
stora och små tilldragelser, och till honom buros
dagligen alla nyheter. I hans kammare samlades
icke blott lärjungeskaror och resande främlingar,
utan äfven arbetande kommittéer; ja där öfvades
hvarje vecka akademiska kapellet, för hvilket Ö.
var inspektör. Redan i skolåren spelade Ö.
flera instrument; han idkade framgent studier
i tonkonsten, och ofta såg man honom röras till
tårar vid läsning af partitur. Obestyrkt är den
vanliga uppgiften, att han skulle åtminstone
delvis satt musik till sina oratorietexter Försonaren
på Golgatha (1809; 4:e uppl. 1831) och
Försonaren på Oljoberget (1815); den förra är tonsatt
af Hæffner, den senare af Frigel. Däremot satte
Ö. musik till flera psalmer. Han vardt led. af
Mus. akad. (1818). I Vitt. hist. o. ant. akad.
invaldes han 1820.
Ö. var i granden en autodidakt med skarpt
förstånd och utomordentligt minne. Han egde, enligt
Geijers omdöme, geniets "blick för de naturliga
tingens egenheter och skillnader". På zoologiens
område var han utan tvifvel mest framstående, en
linnéan af första ordningen. I geografi och
etnografi egde han vidsträcktare kunskaper än
mängden af samtida lärde i Europa. Språkstudierna
voro för honom snarare redskap än ändamål, och
själf ville han ej heta orientalist. I filosofien var
han ej anhängare af något system. Att han som
teolog intog en för sin tid framstående rang, är
of van påpekadt. Ö. är en bland de verklige
stilisterna inom svenska litteraturen: hans uttryckssätt
är korthugget och kärnfullt, något kantigt, men
klart och liffullt, ofta fyndigt eller kvickt. – Ett
växtsläkte, Oedmannia, har blifvit uppkalladt efter
Ö. Bland hans utg. arbeten må vidare nämnas en
öfv. (jämte fortsättning) af Schroecks "Utkast till
christna religionens och församlingens historia"
(1792), Strödda försök öfver Nya testamentets
heliga skrifter (4 bd, 1799–1822), hvilket verk
fick stort inflytande i exegetiskt och homiletiskt
hänseende, Geographiskt handlexikon öfver Nya
test:s heliga skrifter (1799; 2:a uppl. 1812),
Försök öfver Johannis uppenbarelse (1803; ny uppl.
1805), den förut omnämnda handboken Anvisning
till ett christeligt predikosätt (1807; 2:a uppl.
1812) och en samling på sin tid högt skattade
Predikoutkast (1808; 2:a uppl. 1812; för årets
alla helgdagar), den förtjänstfulla uppsatsen Om
andligt ljus, svärmeri och samvetsfrihet och en
Paraphras öfver större delen af Nya test:s heliga
skrifter (1832), om hvilken omdömena dock utfallit
ogynnsamt.
Inom litteraturen skall Ö:s namn dock troligen
lefva längst genom hans i sitt slag klassiska
Hågkomster från hembygden och skolan (förf. 1801,
tr. 1830; senare tillökad med uppsatsen Prosten
Lenæus i Delsbo och hans församling på 1760-
talet; 5:e uppl. 1888), där både den idylliska
prästhusskildringen och de med klaraste
åskådlighet skildrade skolminnena från Växjö ge de
ypperligaste tidsbilder. Litterärt sedt står särskildt
prästhusskildringen utomordentligt högt; "det är
den svenska litteraturens största och renaste
idylliska poem, prästgårdspastoralen, sannare och
verkligare än någon annan herdedikt" (F. Böök). –
Svenska akad. lät 1867 prägla en minnespenning,
till hvilket tillfälle K. V. Böttiger författade en
mästerlig minnesteckning öfver honom (i "Sv.
akad:s Handl. ifrån år 1796", d. 43). Jfr ock
P. Wieselgrens biografi i "Biogr. lexikon" (d. 23,
1857), A. Hildebrand, "Svenska kyrkans
psalmbokskomitéer och psalmboksförslag under 1700-
talet och början af 1800-talet" (1884), J.
Sundblad, "Bland kräklor och mitror" (1886), och R.
Petersen, "S. Ö." (i "Fra det svenske kirkeliv",
1895).
2. Erik Samuel Ö., den föregåendes
brorson, präst, riksdagsman, f. 27 okt. 1786 i Mo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
