- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon /
151-152

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öresvinet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

151

Örn

152

örnsläktet) och Pandion (se Fiskgjusar
med fig.). L-e.

Inom symboliken (och sedermera på det heral-
diska området) intog örnen (grek. aetofs, lat.
afquila) tidigt en framstående plats. På grund
af sin styrka, sin höga, stolta flykt och sin skarpa
syn blef den af de indoeuropeiska folken hållen
för fåglarnas konung och tagen till symbol af kraft,
seger och herravälde. Han var därför i den gre-
kiska mytologien helgad åt öfverguden Zeus, såsom
hvars budbärare och ledsiagare han föreställdes
bära i klorna blixten (åskviggen). Om örnens roll
vid de romerske kejsarnas apoteos se d. o. I gamla
testamentet är örnen attribut åt profeten Elisa, i
nya åt evangelisten Johannes, och emär denne
sedan kyrkomötet i Nicæa kallades "theologos",
blef örnen ett emblem för teologien och attribut
åt kyrkofadern Augustinus såsom teologiens skydds-
patron. - örnen fick redan i forna tider af ven
tjäna som symbol för riken, furstar och krigshärar.
Som fälttecken nyttjades den först i Persien, där
på Cyrus’ tid en gyllene örn med utbredda vingar

Fig. l. Örn ur Bir-
ger Philipssons si-
gill af år 1279.

Fig. 2. Örn ur Örebro

stads sigill 1331 (jfr fig.

l i art. Örebro).

trä, sedermera af silfver eller brons och ofta lager-
prydd. I senare tider åtnjöt den romerska legions-
örnen hart när gudomlig dyrkan: vid den kunde
skyddssökande finna asyl, och vid den svuros hög-
tidliga eder. Att i strid förlora legionsörnen gällde
som en stor skymf, och dödsstraff hotade den bärare
(aquilifer), som lämnat en sådan i sticket. Napo-
leon I återupplifvade 1804 den romerska örnen
som fälttecken, hvilket under hans kejsartid bars
vid första bataljonen i hvarje regemente och öfver
hufvud blef symbol af det kejserliga Frankrike.
(Om dess utseende se nedan.) Densamma afskaffa-
des vid bourbonernas restauration, infördes ånyo
af Napoleon III (genom dekret l jan. 1852), men
aflystes på nytt vid republikens införande 1870.
Den heraldiska örnen (lat. aquila, fr. aigle, ty.
adler), en symbol för makt, intar främsta platsen
bland heraldikens fåglar liksom lejonet bland
dess däggdjur. Den har äfven i likhet med
detta sin särskilda, stiliserade typ, den s. k.
fläkta örnen (se d. o. med fig. å sp. 687), hvilken
alltid af ses, då det i vapenbeskrifningar talas om
örn, såvida icke särskildt påpekas, att det skall
vara en naturlig örn. örnen f ramställes alltid
uppflygande och sedd framifrån. Vingarna äro åt
ömse sidor utspända och fötterna utsträckta. Huf-
vudet är vändt i profil, i regel åt höger (heraldiskt).
Såväl vingar som stjärt bestå af ett fåtal symme-
triskt ordnade fjädrar. Stjärten, som ofta liknar
en heraldisk lilja, slutar med en nedåt riktad
spetsig fjäder. Fötterna, som äro onaturligt stora,
sakna fjäderbeklädnad och ha tro främre tår och
en bakre, alla försedda med stora krökta klor.
örnens form förändras något under olika perioder.
Under 1200- och 1300-talen har den uppåtriktadt
hufvud och sluten näbb (fig. l-3). Vingarnas of re

Fig. 3. Tidig gotik.

Fig. 4. Sen gotik.

Fig. 5. Renässans.

bars på en spjutspets framför hären, och från per-
serna öfvergick detta bruk till egypterna under
Ptolemaios Soter, 305 f. Kr. (jfr å pl. VIII till
art. Egypten bilden Härtecken). Hos romarna
var den med blixtar 1. viggar väpnade örnen, såsom
attribut åt den latinske förbundsöfverguden Juppi-
ter, sinnebild af romerska staten såväl under repu-
bliken som under kejsartiden, hvarför ock dess bild
förekommer allmänt på romerska mynt o. a. föremål.
Marius upphöjde 104 f. Kr. örnen (med utbredda
vingar) till legionernas fälttecken (se d. o. med fig.),
sedan den redan förut hade tjänat som fälttecken för
den första manipeln i hvarje legion. Den var först af

delar äro snäckformigt hoprullade, och samtliga
dess fjädrar äro riktade nedåt, så i regel äfven
benen. Stjärten består af en knippa styfva fjädrar,
som upptill sammanhållas af en knut. Mot slutet
af 1300- och början af 1400-talet blir hufvudet
vågrätt, näbben öppnar sig, och tungan blir syn-
lig (fig. 4). Vingarnas hoprullning försvinner,
och fötterna bilda större vinkel mot kroppens
längdaxel. Under 1400-talet bilda vingarna en
halfcirkel, hvars spetsar stå i jämnhöjd med huf-
vudet, och fjädrarna bli radialt ställda. Under
1500-talet ökas i än högre grad stiliseringen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:38:35 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcn/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free