Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon / 195-196 (1922) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österbitterna - Österbotten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Österbitterna, socken i Skaraborgs län, Laske
härad. 2,588 har. 580 inv. (1921). Bildar jämte
Västerbitterna kyrkoförsamlingen Bitterna (se
d. o.).

Österbotten (fi. Pohjanmaa), landskap i Finland
mellan 61° 58’ och 67° 12’ n. br. samt 21° 3’
och 30° 35’ ö. lgd (fr. Gr.). Areal 113,307
kvkm. (34 proc. af
hela Finlands areal).
Namnet härledes af
läget vid Bottniska
viken. Under
medeltiden kallades hela
landet kring Bottniska
vikens norra del (både
Ö. och Västerbotten)
Norrbotten, men
sedermera ansågs gränsen
mellan dessa landskap
följa Kaakama älf,
mellan Torne och Kemi

älfvar. De inre
delarna, kring Ule träsk,
kallades Kvänland (Kainos l. Kainum). –
Ö:s vapen är sedan Johan III:s tid 6
silfverhermeliner i blått fält under greflig krona.
Norr om landskapet tillstöter Finska lappmarken;
västerut begränsas det af Bottniska viken och den
lilla andel af Västerbotten, som genom
Fredrikshamnska fredstraktaten 1809 blef finskt område.
I s. tillgränsa de finska landskapen Satakunta,
Tavastland, Savolaks och Karelen och i ö.
Öst-Karelens norra del, kallad Archangelska landet
(fi. Viena). Gränsen mot de sistnämnda fyra
landskapen och mot Ryssland går utmed vattendelaren
(Suomen- och Maanselkä), som endast i nordligaste
delen (Kuusamo socken) gör en invikning inåt
landskapet. Största längdsträckningen (n.–s.) är omkr.
620 km., största bredden (ö.–v.) 200–300 km.
Med undantag af trakten kring Kajana och
Kuusamo-trakten bildar landskapet en enda, tämligen
jämn sluttning från vattendelaren i ö. ned mot
Bottniska viken i v., föga kuperad, men
genomskuren af många rinnande vatten, som utfalla i
Bottenhafvet. Ö:s älfvar rinna centripetalt mot
Bottniska vikens norra dels (Bottenvikens) djupaste
parti. Ännu långt ut i hafvet fortsättes sluttningen,
bildande med sina ojämnheter än här, än där
steniga och för sjöfarande farliga skärgårdar med
grunda mellanliggande vatten och vidsträckta
undervattensgrund. Störst är denna skärgård utanför
Vasa, vid smalaste delen af Bottenhafvet
(Kvarken), där den mötes af skärgården på svenska
sidan. De mest fruktade af alla undervattensgrund
utmed den österbottniska kusten äro
Vargögaddarna, som ligga nästan utom synhåll från
land omkr. 20 km. ute i hafvet s. v. från Vasa.
De förnämsta holmarna utanför kusten af Ö. äro
Bergö s. om Vasa, Replot och Björkö n.
om Vasa (alla i Kvarkens skärgård) samt
Larsmo och Eugmo holmar utanför Gamlakarleby
och Karlö utanför Uleåborg. Egendomligt för
österbottniska kustlandet är den betydliga
landhöjningen. Man har uträknat, att denna skulle på
ett årh. uppgå till något mer än 1 m. i
Vasatrakten samt något mindre i riktning därifrån mot
n. och s. Den ojämnt skeende landhöjningen har
i någon mån verkat ombildande på älfvarnas banor
samt dräneringsförhållandena. I trakterna kring
Ule älf ha ock jämförelsevis ofta märkbara
jordskalf förekommit. Till följd af landhöjningen och
de långgrunda stränderna bildas årligen längs med
hela kusten vidsträckta upplandningar, som
småningom aflägsna de bebyggda orterna alltmer från
hafvet, samt höjas nya undervattensgrund till fara
för seglaren. Till upplandningen bidra också i
hög grad sand och grus, som älfvarna medföra och
aflagra i deltabildningar utanför sina mynningar,
äfvensom gyttjeaflagringen i instängda vikar och
fjärdar. – Det sydösterbottniska landskapet
påminner tydligt genom sina ändlösa, af småskog
bevuxna mossar, där den fria utsikten ibland icke
skymmes ens af en låg skogsbacke, om, att det
fordom varit hafsbotten. Endast i närheten af
vattendelaren mot de tavastländska vattnen (Suomenselkä)
samt i enstaka trakter, såsom i skärgården från
Gamlakarleby söderut samt i en del backar och
vid forsar, träder fast berggrund i dagen.

Ö. kan geografiskt indelas i fem landskap,
Kuusamo-höglandet, Kajana-landet, Nordbotten,
Mellersta och Södra Ö. Gränserna mellan dem äro dock
ingalunda skarpa. Kuusamo-höglandet (af
turister för sin fagra natur kalladt "Finlands
Schweiz") omfattar Kuusamo stora gränssocken och
närmaste grannsocknar. Höjden öfver hafvet är
200–300 m., men en del dalar ligger vida lägre,
såsom den djupa fjordsjön Paanajärvis, och
flera höjder ligga nära 500 m. ö. h., fjället
Nuorunen t. o. m. omkr. 585 m. Berggrunden består
af kaleviska skiffrar, kvartsiter m. m. Här har
också kopparmalm funnits. Marken är kuperad
genom många s. k. drumlins, moränryggar, som
ge terrängen ett räffladt utseende. Oulankajoki
och dess bifloder ha flerstädes vackra cañondalar.
Fjällens hjässor äro merendels kala; på deras
sluttningar synas s. k. hängmossar. Vattnet samlas i
stora, klara sjöar, som genom Öst-Karelen tömma
sitt vatten i Hvita hafvet. Hela detta vattensystem
kallas Kuusamo-stråten. Kajana-landet (fi.
Kainuu) omfattar Ule träsks omgifningar samt
Sotkamo- och Hyrynsalmi-sjöräckorna. Det ligger
något lägre än Kuusamo-höglandet, men är äfven
starkt kuperadt. Många berg af den mot vittring
motståndskraftiga kvartsiten nå en höjd af
300–400 m. ö. h. Kändt är utsiktsberget Vuokatti (351
m.). Andra höga berg äro Teeriharju (334 m.)
och Paljakka (376 m.) i Puolanka, Oravivaara (362
m.) i Hyrynsalmi, Saukkovaara (327 m.) i Ristijärvi,
Rupukkavaara (279 m.) i Paldamo, Lehtovaara
(275 m.) vid Kajana samt Losomäki (353 m.) och
Naulavaara (355 m.) i s. ö. Hyrynsalmi- och
Sotkamo-stråtarna mynna hvardera skild för sig i östra
ändan af Ule träsk, som utgör hela vattensystemets
centralsjö. Från dennas nordvästra ända, vid
Vaala, bortföres vattnet genom Ule älf. Med
älfbåt kan man färdas från sjö till sjö upp till
Suomusalmis bortersta hörn eller till Kuhmoniemis
gräns mot Öst-Karelen. Farlederna äro kanaliserade
för den lifliga tjärbåtstrafiken. Nordbotten
(fi. Perä-Pohjola) är den nordligaste delen af det
egentliga Ö., kring Kemi och Ijo älfvar samt ö.
om Torne älf. Floddalarna äro breda och
präktiga, men mellan dem höjer sig terrängen flerstädes
till aktningsvärda ryggar. En sådan är Kivalo s.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>