- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon /
209-210

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österdalen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

folkmängdstäthet det åttonde af Sveriges och det sjätte
af Götalands landskap. – Utanför Ö:s östra kust
ligger en rikt utbildad skärgård (öar och holmar
omfatta 118,2 kvkm.), och därifrån intränga djupt
i landet Bråviken, längst i n., samt, s. därom,
Slätbaken, Gröpviken och, på gränsen till Småland,
Valdemarsviken. Bland öarna märkas, från n. till
s., Korsö, Gränsö, Arkö, med Arkösund i v., Aspö,
Djursö, Yxnö, som genom Lagnöström skiljes från
halfön Torö (fordom en ö), i v., N. Finnö, S.
Finnö, Emtö, Fångö och Stora Ålö, utanför
Valdemarsviken. Innanför ligga stora fjärdar:
Bosöfjärden, vid inloppet till Bråviken; Svan-, Lönshufvud-
och Aspöfjärdarna, v. om Aspöja; Tränöfjärden,
som genom Ettersundet, i n., och Pålsundet, i s.,
på hvar sin sida om Eknön, förbinds med
Slätbaken; Lindes-, Kors- och Finnfjärdarna, utanför
Gröpviken, som i s. genom ett smalt sund förbinds
med den insjölika Orrfjärden, med
Getteröströmmen, s. om S. Finnö, in. ö., och med Dalvåmmen
i s. ö. Längst i s. gå Häfverösundet samt, mellan
Stora Ålö och fastlandet, Löfsunden. Mellan
Bråviken och Slätbaken ligger den 597 kvkm. stora
halfön Vikbolandet och mellan Orrfjärden, i n., och
Valdemarsviken, i s., en stor halfö (Gryts socken).
Kusten vid Vättern är hög och brant i s., men
blir norrut flackare och långgrund samt saknar
strandöar. Längre ut i sjön ligga småöarna
Jungfrun, Illegrundet, Fjuk, Erkerna, Risön, Sandön
och Åholmen, och innanför dem inskjuta Vadstena-,
Var- och Sandvikarna åt s. och ö. Längst i n.
ligger ön Röknehufvud, genom ett smalt sund skild
från den Närke tillhöriga ön Stora Röknen.

Ytbildning. Ö. är i n. ett skogsland, 50–100
m. ö. h., med några få högländta partier: vid
Godegård (226 m.), i n. v.; n. om Motala, samt
vid Grafversfors, n. om Norrköping. S. därom
vidtar ett bredt slättland med den i v., vid Vättern,
omkr. 30 km. breda Östgötaslätten, endast bruten
af det isolerade Omberg (262,8 m. ö. h., 174,7 m.
öfver Vättern), vid Vätterns strand, den kuperade
Vångaslätten, n. om östra Roxen, och
höjdsträckningen Ludden (70 m.), n. om Slätbaken, samt åt
ö. fortsatt af Vikbolandet. S. om slätten vidtar ett
skogs- och bergsområde, som stiger åt s., med
trånga, i n. och s. gående erosionsdalar och
platålika höjder. Längst i s. v. höjer sig landet, i
Holaveden, till 327 m. ö. h. Ö. är rikt på sjöar
och vattendrag
. Förutom de nämnda gränssjöarna
märkas i n. v. Lilla och Stora Salstern (103 m.
ö. h.), längre åt ö. Ansjön (77 m.), Lien (55,5 m.)
samt de med hvarandra förbundna Björksjön (49,3
m.), Väst-Tjutten (49,3 m.), Mellan-Tjutten (51
m.) och Öst-Tjutten (53,7 m.), Regnaren (50 m.)
och Hunn (46 m.), hvilka afbörda sitt vatten genom
Nyköpingsån. S. om dessa för Finspångsälfven
vattnet från de nämnda Salsternsjöarna, Stråken (74
m.), Stor-Tron (52 m.) och Bönern (37 m.) till
Dofvern (21 m.), en vik af Glan, som i en
östligare vik mottar afloppet för Afvern (66 m.) och
några mindre sjöar och från s. den från Vättern
genom sjöarna Boren (72,5 m.), Norrbysjön (65 m.)
och Roxen (33,2 m.) rinnande Motala ström, som
från Glan går åt ö. till Bråviken och jämte den i
Slätbaken utfallande Göta kanal latitudinellt
tudelar landskapet. Längre söderut märkas, strax ö.
om Omberg, Tåkern med Dagsmosse, i s. v., och
aflopp till Vättern genom Mjölnaån, Sommen (123,4
kvkm., 146 m. ö. h.), som till största delen tillhör
Ö. och i s. mottar den genom Ö. Lägern (197 m.)
rinnande Bulsjöån, samt V. Lägern (207 m.),
förbunden med den förra. Längre åt ö. går Svartån
från Sommen till Roxen, med bifloderna Skenån,
fr. v., och Kapells- l. Slakaån, fr. s., samt Stångån,
som rinner genom Juttern (104 m.) och Åsunden
(85,5 m.; 55 kvkm.). Denna sjö mottager fr. ö.
Björkens (98 m.) aflopp, fr. v. Kisaån och i n.
afloppet från Åländern (92 m.) och Ämmern (85 m.).
Stångån går därpå åt n. genom Järnlunden (85 m.),
med tillflöde från Drögen (156 m.), i v., Lilla och
Stora Rengen (82 m.) samt Erlången (56 m.) till
Roxen, i n. v., till större delen gjord segelbar genom
Kinda kanal. Äfven ö. om Stångån ligger en
mängd småsjöar: Örn (79 m.), Vien (55 m.),
Simstadsjön (55 m.), Teden (62 m.) m. fl. Längst i
s. ö. går till Slätbaken Storån, som är aflopp för
Asplången (27 m.) m. fl. sjöar och fr. s. mottar
Tvärån från Risten (62 m.), Såken (62 m.), Borken
(60 m.), Yxningen (39 m.), Strålången (27 m.),
Tjen (50 m.) och Vispolen (39 m.).
E. A-t.

Geol. Berggrunden inom Ö. utgöres till allra
största delen af urbergets bergarter; endast en
mindre del bildas af kambrosiluriska aflagringar.
I stort sedt består den västra hälften af granit,
den östra och den nordvästra delen af gnejs. Större
och mindre fält af leptit och glimmerskiffer träffas
inom såväl granit- som gnejsområdena. – Till
Visingsöformationen hörande bergarter,
företrädesvis sandsten, delvis öfverlagrad af en lerskiffer, gå
i dagen vid stranden af Vättern, omkr. 10 km.
n. v. om Motala, samt på öarna Åholmen, Fjuk
och Jungfrun i samma sjö. Flera stenbrott, hvaraf
Lemunda är det mest kända, äro på förstnämnda
plats utmed stranden öppnade för sandstenens
bearbetning till kvarnstenar, slipstenar och
byggnadssten. Sandsten och skiffer finnas äfven på den
mot Vättern vända sidan af Omberg (se d. o.). –
Den egentliga Östgötaslätten, s. om Göta kanal,
mellan Vättern och Roxen, har kambrosiluriska
bildningar till underlag. Ortocerkalken har den
största utbredningen, och på flera ställen, såsom
vid Bergs slussar, vid Husbyfjöl samt vid
Borghamn s. v. om Vadstena, finnas betydande
stenbrott för bergartens tillgodogörande. Linköpings
domkyrka är till största delen uppförd af silurisk
kalksten från trakten v. om Vreta kloster. Den
under ortocerkalken liggande alunskiffern brytes i
flera stora brott, viktigast Knifvinge,
hufvudsakligen belägna inom Vreta klosters socken.
Alunskiffern i Östergötland har en ganska hög halt af
bitumen och torde kunna bilda grundlag för
industri (se Alunskiffer. Suppl.). – De trakter,
inom hvilka kambrosilurbildningarna nu träffas,
utgöra ett område, som en gång blifvit genom
förkastningar nedsänkt i förhållande till de
omgifvande trakterna, hvilka bestå af urberg. Det är
just till följd af sitt sålunda erhållna, mera
skyddade läge, som ifrågavarande bildningar där
bevarats från förstöring. Gränsen för det nedsänkta
området (Östgötaslätten) skönjes ganska
tydligt i den i n. utmed Göta kanal, Boren och Roxen
löpande bergafsats, som bildar södra sluttningen af
det i n. vidtagande högre urbergsområdet. En
annan liknande förkastningslinje antydes af den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:44:25 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcn/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free