- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon /
211-212

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österdalen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

branta sluttning, som följer norra stranden af
Bråviken väster ut förbi Glan. På en topografisk
karta kunna dessa nivåförhållanden tydligt
iakttagas. – Urkalksten (marmor) förekommer på flera
ställen inom urbergsområdet, där omgifven af
gnejs och leptit. Mest känd är förekomsten af den
genom inlagring af serpentin grönflammiga
marmor, som brytes vid Kolmårdens marmorbruk (se
Kalksten, sp. 642–643), men f. ö. må nämnas

illustration placeholder
Fig. 2. Östgötaslätten vid Alvastra (åskväder).


fyndorterna vid västra sidan af Glan (stort
kalkbrott), vid Gistad järnvägsstation s. v. om
Norsholm samt inom Hällestads, Tjällmo och Godegårds
socknar. Vid Grafversfors stensliperi, n. om
Norrköping, bearbetas åtskilliga där uppträdande,
utmärkt vackra varieteter granit. – Af
malmtillgångar inom Ö. torde de i koppargrufvorna vid
Åtvidaberg tillgodogjorda vara att i främsta
rummet anföra. Järnmalm har fordom i ganska stor
utsträckning brutits ur numera ödelagda grufvor
inom Godegårds och Hällestads socknar samt v. om
sjön Glan. – Vid stranden af Vättern finns
flerstädes, inom Motala och Nykyrka socknar, en så
ren kvartssand, att den används för
glastillverkning. – I fråga om de lösa jordlagren, de kvartära
bildningarna, hvilka här i hufvudsak äro desamma
som inom mellersta Sveriges öfriga provinser, må
nämnas, att såväl moränleran som den senglaciala
ishafsleran eger en för jordbruket afsevärd halt
af kolsyrad kalk, hufvudsakligen inom västra delen
af slättbygdsområdet (Vadstena och sjön Tåkern);
åt ö. liksom också söderut aftar denna kalkhalt.
– I bergs- och skogstrakterna är jordmånen i
dalgångarna flerstädes mager och sandig, hvaremot
den stora och breda Östgötaslätten från Vättern till
Östersjön har en djup, ofta kalk- eller märgelhaltig
lerjord af särdeles bördig beskaffenhet. Det väl odlade
och väl bebyggda slättlandskapet (jfr fig. 2) med
en i allmänhet burgen och själfständig befolkning
har äfven i regel en vacker och leende natur;
men då i begreppet naturskönhet vanligen
innefattas mera omväxling af sjö, skog och berg, torde
Stångåns dalgång, Sommens stränder och
Kolmårdens sluttningar nämnas bland de trakter af
landskapet, som förete mera sammanhängande taflor af
naturfägring och åtnjuta rykte härför.
K. A. G.

Förvaltning. Landskapet tillhör
Östergötlands län (se vidare d. o.). I vissa trakter
nyttjas ännu folkdräkter (se d. o. pl. I).

Landskapets vapen (fig. 1) är i röd sköld en
upprätt grip med drakvinge och draksvans (guld); i
hvart och ett af sköldens hörn en fembladig ros
(silfver); hertiglig krona.

Ö:s folkmål. Till de östgötska folkmålen brukar
man räkna dialekterna inom Ö., angränsande härad
af Jönköpings och Kalmar län ned till
Kalmartrakten. Målen v. om en ungefärlig linje
Vadstena–Oskarshamn, de s. k. a-målen (gata),
tillhöra den götiska dialektgruppen, målen ö. om
linjen, ä- och e-målen (gatä, gate), den
mellansvenska. Viktiga götiska drag uppträda dock
äfven ö. om gränsen, särskildt i Kalmar län och
på det mellan a- och e-mål belägna 20–30 km.
breda ä-målsbältet i Ö. Gränsen sammanfaller nära
med en demografisk-antropologisk gräns (se
Flodström i "Sveriges folk", s. 47 ff.). – Götiska,
mer eller mindre genomgående drag på Ö:s
a-målsområde, äro bl. a. e för i: betet, bitit, fesk, fisk;
ö för y: möcke, möe, mycket, bötta, bytta; öppna
u eller å för u: ståva, stuga, skåtet, skjutit (äfven
pret. skåt, sköt), båent, bundit, båske, buske;
o för u: glogg, glugg, socka, sucka, bonke, bunke;
vokalförkortning framför konsonantgrupp: finnt,
fint, och i gammal förbindelse lång vokal + lång
kons.: trätta, träta; bevaradt tl i nättla, nässla;
öfvergång af mp till pp och nt till tt: kröppling,
krympling, bratt, brant; "bindevokal" i
sammansättningar: hånnalo, handlofve, vealass, vedlass
("bindevokal" äfven i ä-målen och enstaka ex. i
e-mål); böjningsformer som årt, året, jult, hjulet,
bent, benet, koa, kon, träa, träden, bryggeria,
bryggerierna, mia, dia, sia, mina o. s. v.; adj.
fem. på -a: gala, galen; de omljudda pluralerna
vängner, vagnar, är, åar, hyer, hudar m. fl.; gen.
mask. och fem.: Emilas, Emils, Tildes, Tildas.
– Uppsvenska, mer eller mindre genomgående,
drag på Ö:s e-målsområde äro bl. a. i typen bitit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:44:25 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcn/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free