- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon /
261-262

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östersjöaftalet och Nordsjöaftalet - Östersjöbergarter - Östersjöfinska språk - Östersjökalk l. Östersjökalksten - Östersjökvartsporfyr - Östersjölera - Östersjön, Baltiska hafvet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

suveränitetsrättigheter inom deras ofvannämnda respektive
besittningar”. I Nordsjöaftalet tillägges, att i
deklarationen ”Nordsjön anses sträcka sig österut till
dess förening med Östersjöns vatten”.

Uppkomsten och innebörden af dessa aftal torde
vara följande: Norge afslöt 2 nov. 1907 med
Storbritannien, Ryssland, Frankrike och Tyskland den
s. k. integritetstraktaten, genom hvilken dessa
makter (för 10 år) förpliktade sig att respektera
och stödja okränkbarheten af Norges territorium.
Denna traktat tillkom som ersättning för Norges del
af garantierna i fördraget af 21 nov. 1855 mellan
Sverige-Norge, Frankrike och Storbritannien, den
s. k. Novembertraktaten (se d. o.), hvilken för
Norge upphäfdes genom den nya öfverenskommelsen.
Under förhandlingarna härom erbjöds åt Sverige en
motsvarande integritetsgaranti, som emellertid från
svensk sida afböjdes. Det torde nu ha varit
Rysslands plan att i samband med Novembertraktatens
annullering äfven i fråga om Sverige bli kvitt
de Rysslands militära handlingsfrihet på
Ålandsöarna inskränkande bestämmelserna i den till 1856
års Paristraktat fogade Ålandskonventionen (jfr
Åland, sp. 993 ff.), och Tysklands samtycke
härtill hade genom ett hemligt aftal hösten
1907 redan vunnits. Den svenska politiken,
närmast företrädd af utrikesministern E. B. Trolle,
gick däremot ut på dels att Ålandskonventionens
bestämmelser ej skulle upphäfvas, dels att i ett
eventuellt nytt aftal i Novembertraktatens ställe
Sverige skulle ingå som en med öfriga kontrahenter
fullt likställd part. Tyskland önskade begränsa ett
dylikt aftal till Östersjöns "strandmakter", d. v. s.
därifrån utesluta England och Frankrike, hvilket
dessa makter motsatte sig. Man löste då denna
konflikt genom att vidga förhandlingarna till att gälla
status quo äfven vid Nordsjön och projektera
två samtidiga aftal, hvartdera mellan respektive
"strandmakter" och sammanbundna genom
bestämmelsen (i Nordsjöaftalets memorandum), att
aftalsområdena skulle liksom öfvergå i hvarandra. Inför
Sveriges energiskt framförda bekymmer rörande det
Ryssland åhvilande "Ålandsservitutet" fann ryska
regeringen, då de flerstädes väckt sympati, klokast
att tills vidare låta tanken på Ålandskonventionens
annullering falla, men förbehöll sig genom
Östersjöaftalets memorandum att ej genom detta aftal
hindras från att framdeles upptaga frågan. De bägge
ur långvariga förhandlingar omsider framgående
överenskommelserna kommo sålunda att endast
innebära en allmänt hållen förklaring om bevarandet af
territoriellt status quo vid Östersjön och Nordsjön,
och när detta i 1914 års kris hotades, kom ej någon
tillämpning af 1908 års förklaringar i fråga.
Samtidigt med dem (23 april 1908) undertecknades i
Stockholm mellan Sverige, Frankrike och
Storbritannien en akt, hvarigenom 1855 års Novembertraktat
äfven för Sveriges del förklarades upphäfd. Jfr
V. Söderberg, "Aftalen om Nord- och Östersjön"
(i "Det nya Sverige", 1908).
V. S-g.

Östersjöbergarter, geol., bergarter, hvilka
förekomma som lösa block i moränbildningar och genom
sin förekomst hänvisa till Östersjöområdet som
klyftort. Beteckningen används särskildt för bergarter,
hvilkas klyftort icke är med säkerhet känd. K. A. G.

Östersjöfinska språk. Se Finsk-ugriska
språk
, sp. 37§,

Östersjökalk l. Östersjökalksten, geol.,
benämning på lösa block af ordovicisk kalksten,
förekommande såväl spridd med moränbildningarna
öfver vidsträckta delar af det nedisade området,
men företrädesvis iakttagen i det baltiska området,
som ock funnen i mellersta Sverige, särskildt
Uppland, i ishafsleran som drifisblock. Då dessa block
vanligen endast sparsamt innehålla fossil, har man
vid deras bestämning öfvervägande haft
petrografiska karaktärer att stödja sig på, hvarigenom
benämningen ofta fått ge rum åt mycket heterogena
bildningar, och det är stundom ganska svårt att
med säkerhet afgöra hithörande blocks geologiska
ålder och härkomst. Petrografiskt karakteriseras
östersjökalken af tätt mussligt brott, ljus färg från
ljusgul till grålila, ofta chokoladfärgad och
rödflammig. Dessa block äro rester af en i det
baltiska området rikligt utbredd, af kalkalger, såsom
Palæoperella och Vermiporella, karakteriserad
faciesutveckling af det yngre ordovicium (Trinucleus-
och Harpes- l. Dalmanites-leden). Jämnåldriga
och analoga bildningar torde sökas i Dalarnas
Leptænakalk och Östersjöprovinsernas Wesenbergkalk.
Blocken af kalk torde härröra från nu förstörda
bildningar inom skilda delar af det baltiska
området, men särskildt ha vi att märka ett
nordbaltiskt område, af hvilket i Gäflebukten några rester
ännu anstå (se Gästrikland, sp. 854).
Härifrån torde särskildt de i Uppland funna blocken
härröra, hvilka Wiman i sammanhang med hela
området ingående behandlat och hvilkas fauna han
beskrifvit ("Studien über das nordbaltische
silurgebiet", I–II, i "Bull. Geol. Institution Upsala",
1904–07).
K. A. G.

Östersjökvartsporfyr, geol., röda och bruna
kvartsporfyrer, med strökorn af röd eller brun
fältspat och mörk, nästan svart kvarts; man särskiljer
röd och brun porfyr. Dessa bergarter äro ledblock
för baltisk transportriktning inom det nedisade
området och ha stor utbredning. Sådana äro funna
i Ryssland ytterst vid Smolensk och Minsk, i Polen,
i Tyskland längs hela nedisningens gräns och
västerut i Holland och östra England. Klyftorten
för dessa bergarter måste förläggas till ett ställe,
som nu är täckt af Östersjön, mellan Åland,
Gottland och Finska vikens mynning.
K. A. G.

Östersjölera, geol. Se Litorinahafvet,
sp. 797.

Östersjön, Baltiska hafvet (fnod.
Eystrasalt, da. Östersöen, ty. Ostsee, fi. Itämeri, ry.
Baltijskoje morje, hos Plinius Sinus Codanus, mlat.
Mare balticum, se Baltia), ett af
Skandinaviska och jylländska halföarna samt Europas
fastland begränsadt hafsbäcken, som genom tre
sund, Stora och Lilla Belt samt
Öresund, står i förbindelse med Atlantiska
oceanen öfver Kattegatt, Skagerak och Nordsjön
(se kartor till art. Sverige och Danmark).
Ö. sträcker sig mellan 9° 25’ 30" (det inre
af Flensborgfjorden i Slesvig) och 30° 15’ ö.
lgd (Nevas utlopp vid Petersburg) samt mellan
65° 54’ 30" (Töreforsviken i Norrbotten) och 53°
54’ 30" n. br. (Wismarviken i norra Tyskland).
Hela längden, räknadt längs midtlinjen, uppffår
till ung. 1,750 km. och största bredden till 300
km. Arealen utgör omkr. 420,000 kvkm. Ö. omges
af följande europeiska staters områden: Danmark,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:08:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcn/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free