Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Österrikiska tronföljdskriget (successionskriget) - Österikisk-ungerska monarkien, Österrike-Ungern - Österrisör - Östersidan - Öster Silfberg - Östersjöaftalet och Nordsjöaftalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rikiska krigsarkivets ”Österreichischer erbfolgekrieg”
(8 bd, 1896–1905). J. F. N.*
Österrikisk-ungerska monarkien, Österrike-Ungern
(ty. Österreichisch-Ungarische monarchie
l. Österreich-Ungarn), var den officiella
benämning, som enligt kejserlig handskrifvelse af 14
nov. 1868 tillades förutvarande kejsardömet Österrike,
d. v. s. samtliga under kejsarens af Österrike
och apostoliske konungens af Ungern spira förenade
länder. Genom Världskrigets resultat och särskildt
en rad revolutioner i skilda landsdelar sprängdes
okt.–nov. 1918 denna statsbildning. Den
bestod af två ”rikshälfter”, af hvilka den s. k.
cisleithanska delen (d. v. s. eg. den på
denna sidan, från Wien räknadt, om floden Leitha
belägna delen af monarkien), det österrikiska
området, omfattade de i österrikiska riksrådet
representerade länderna och den s. k.
transleithanska, konungariket Ungern i vidsträckt
mening, ungerska statsområdet, omfattade den
ungerska kronans länder. Under gemensam förvaltning
stodo de 1908 med monarkien införlifvade
provinserna Bosnien och Hercegovina. Till
Cisleithanien (kejsardömet Österrike) hörde
ärkehertigdömet Österrike (deladt i kronländerna Öfre
och Nedre Österrike), hertigdömena Salzburg, Steiermark,
Kärnten och Krain, Kustlandet (innefattande
markgrefskapet Istrien, furstgrefskapet Görz och
Gradiska samt staden Trieste), furstgrefskapet
Tyrolen med Vorarlberg, konungariket Böhmen,
markgrefskapet Mähren, hertigdömet Schlesien, konungariket
Galizien och Lodomerien med storhertigdömet
Krakau, hertigdömet Bukovina och konungariket
Dalmatien. Transleithanien (den ungerska kronans
land) utgjordes af konungariket Ungern med
Siebenbürgen, staden Fiume med område samt konungariket
Kroatien och Slavonien. Den cisleithanska
riksdelen omfattade 300,007 kvkm. med 29,193,299
inv. (1913), den transleithanska 325,411 kvkm.
med 21,480,829 inv. (1915), Bosnien-Hercegovina
51,199 kvkm. med 1,931,802 inv. (1910). – Hvardera
rikshälften hade sina grundlagar, men genom
uppgörelsen (ausgleich) 1867 hade stadgats, i båda
rikshälfterna med grundlags helgd, att vissa ärenden
skulle för dem vara gemensamma, nämligen
1) utrikesärenden jämte utrikes diplomatisk och
konsulär representation; 2) krigsväsen och marin
(dock ej värnpliktslagarna och till följd af dem
nödiga utgifter); 3) finansväsendet i hvad som
rörde gemensamma utgifter. Gemensamt förvaltades
enligt tid efter annan träffade aftal (ausgleiche)
en mängd kommersiella angelägenheter, särskildt
tullagstiftningen och lagstiftningen om en del
indirekta skatter, myntväsen, bägge rikshälfterna
berörande järnvägar m. m. Inom ungerska
riksdelen egde Kroatien-Slavonien autonomi rörande
inre förvaltning, rättsväsen, kultus- och
undervisningsväsen. De båda riksdelarnas folkrepresentationer
– österrikiska riksrådet (ty. der reichsrat,
omfattande 2 kammare, das herrenhaus och das haus
der abgeordneten) och ungerska riksdagen (se om
denna Ungern, sp. 1029) – utöfvade sin
lagstiftningsrätt i gemensamma frågor genom särskilda
utskott, delegationerna (se Delegation
2). För gemensamma ärendens förvaltning funnos
i Wien tre gemensamma ministerier: ministeriet för
kejserliga huset och utrikes ärenden,
rikskrigsministeriet och riksfinansministeriet, af hvilka det
sistnämnda äfven hade högsta ledningen af förvaltningen
utaf Bosnien och Hercegovina. Kontroll
öfver de gemensamma ministeriernas kassa utöfvades
af en gemensam kontrollbyrå (oberster rechnungshof
i Wien). – Om Österrikisk-ungerska monarkiens
historia se Österrike, sp. 246–254, och Ungern,
sp. 1044–50. Till art. Österrikisk-ungerska
monarkien gjorda hänvisningar böra anses gälla
artiklarna Österrike eller Ungern.
V. S–g.
Österrisör, stad. Se Risör.
Östersidan, municipalsamhälle (enligt k. bref
30 aug. 1912) inom Skaftö socken, Göteborgs och
Bohus län, beläget invid Fiskebäckskil (se
d. o.), en förort till detta samhälle. 10 har. 209
inv. (1921). Taxeringsvärde å bevillningsskyldig
fast egendom 217,600 kr., bevillningstaxerad
inkomst 185,037 kr. (1921).
L. Wll.
Öster Silfberg, gruffält. Se Silfberg 1.
Östersjöaftalet och Nordsjöaftalet äro
de öfliga benämningarna på två samtidigt – 23
april 1908 - ingångna och hvarandra kompletterande
öfverenskommelser (déclarations), hvilka
afsågo att trygga territoriellt status quo, den förra i
”Östersjöområdet”, den senare i ”de till Nordsjön
gränsande områdena”. Östersjöaftalet
undertecknades i Petersburg af representanter för Östersjöns
dåv. ”strandmakter”: Tyskland, Danmark,
Ryssland och Sverige. Nordsjöaftalet undertecknades
s. d. i Berlin af representanter för Tyskland,
Danmark, Frankrike, Storbritannien, Nederländerna
och Sverige, d. v. s. ”strandmakterna” vid
Nordsjön med undantag af Belgien och Norge,
hvilka ej medtogos, enär dessa stater själfva voro
föremål för tidigare integritetsgarantier från andra
makter. Östersjöaftalets undertecknare förklarade
sig ”erkänna, att deras politik i fråga om östersjöområdet
(les régions de la mer Baltique) har till
syfte upprätthållande af nuvarande territoriella
status quo”. I Nordsjöaftalet afgafs motsvarande
förklaring rörande ”de till Nordsjön gränsande
områden (les régions limitrophes de la mer du
Nord)”. I bägge aftalen afgåfvo de däri deltagande
regeringarna en förklaring om sitt fasta beslut att
inom det område aftalet berörde ”orubbade bevara
och ömsesidigt respektera de suveränitetsrättigheter,
som för närvarande tillkomma deras stater
till deras respektive territorier” (Nordsjöaftalets
formulering; i Östersjöaftalet talas i stället om att
orubbade bevara deras ”rättigheter till sina
kontinentala och insulära besittningar inom sagda
områden”). Skulle ”nuvarande status quo i
territoriellt hänseende” hotas, förpliktade sig dessa
förklaringars undertecknare att ”träda i förbindelse
med hvarandra för att öfverenskomma om de
åtgärder de anse nyttiga att vidtaga för
upprätthållandet af status quo” (Östersjöaftalets formulering;
Nordsjöaftalet tillägger ”genom ett aftal
dem emellan”). Till bägge deklarationerna är
fogadt ett nästan ordagrant likalydande memorandum,
enligt hvilket preciseras, att deklarationens
status-quo-princip gäller blott den territoriella
integriteten af kontrahenternas ”alla nuvarande
besittningar, fastland, såväl som öar” inom respektive
område och att öfverenskommelsen därför ej
kunde ”åberopas i fråga om den fria utöfningen af
de höga fördragsslutande parternas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
