- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon /
293-294

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östra Herrestad ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

riket, bd XXIII, vid sp. 724). Rikets hufvudstad
var Konstantinopel l. Bysans, som Kon-
stantin I:s snille utkorat till rikshufvudstad –
Julius Cæsar hade tänkt därpå – och hvars
läge var det bästa tänkbara; till staden ledde
alla sjövägar (se kartan), liksom alla landvägar
buro till Rom. Trots delningen betraktades
Romerska riket ännu länge teoretiskt som ett
(commune imperium divisis tantum sedibus), och
efter Västromerska rikets fall, 476, ansågos
kejsarna i Konstantinopel som legitima härskare öfver
hela den gamla romersk-grekiska kulturvärlden.
Detta betraktelsesätt var så djupt rotadt, att
äfven de germanska folkvandringsmonarkiernas
höfdingar i början uppträdde som kejsarens i
Konstantinopel ställföreträdare. Idén om rikets
universalitet och enhet utdog aldrig fullt i
Västerlandet lika litet som hos hofvet i Bysans
anspråket att representera detsamma, men efter
förstörelsen af Justinianus’ restaurationsarbete uti Italien
och hela sydöstra riksdelens definitiva eröfring af
muhammedanerna upphörde småningom de
romerska världsrikestraditionerna att spela någon roll
i de bysantinske statsmännens åtgöranden. I stället
utvecklades Östromerska riket till en alltmer
nationell grekisk medeltidsstat, som med omformning
af de antika traditionerna utbildade ett
egendomligt och rikt kulturlif (bysantinismen i konst och
litteratur), en särskild grekisk-katolsk kyrka och
en utomordentligt fast politisk organisation, som
med strängt centraliserad ämbetsmannaförvaltning,
väl ordnadt här- och finansväsen samt slug och
seg diplomati i många århundraden blef vida
öfverlägsen de västerländska folkens (de s. k.
latinarnas) och förmådde återkasta alla slaviska,
semitiska och turkiska folkstammars krigiska anlopp
eller uppta och assimilera de främmande
folkelement, som trängde in på Balkanhalfön och i Mindre
Asien.

Perioden 395–718 är tiden för Ö:s öfvergång
till bysantinsk stat. De förste kejsarna efter
Theodosius voro svaga och medelmåttigt begåfvade
personer, hvilka egentligen tjänade som kejserlig
sanktionsapparat åt de verklige regenterna, djärfva
utländska krigarhöfdingar, sluga eunucker eller
kejsarfamiljens härsklystna damer. Efter
Theodosius’ son Arcadius (395–408) följde dennes
son Theodosius II (408–450), ledd af sin
begåfvade syster Pulcheria, som efter hans död
upphöjde till kejsare och gemål en gammal
förtjänt krigare Marcianus (450–457). Den
mäktige alanske generalen Aspar, hvilken, såsom arian,
ej själf kunde bli kejsare, utropade efter
Marcianus till kejsare sin f. d. intendent, en
krigstribun af tracisk börd, Leo I (457–474), och
härskade under dennes namn, till dess Leo
befriade sig från sin herre genom Aspars mord, 471.
Leo efterträddes af sin dotterson Leo II (474),
hvilken efter några månader dog och lämnade
tronen åt sin fader och medregent, gardeschefen, den
råe isauriern Tarasikodissa, som kallade sig
Zenon (474–491) och trots farliga uppror
lyckades bibehålla sig. Slaver och bulgarer började
infalla i riket. Zenons änka, Ariadne, upphöjde
en underordnad hoftjänsteman, Anastasius
(d. 518), till kejsare. Under hela denna tid
behärskades rikets yttre ställning af förhållandet till
Nypersiska riket i ö. och folkvandringens stormar
i n. och v. Konstantinopels starka och skyddade
läge, ytterligare stärkt genom den storartade
skanskedja, som under Anastasius’ regering började
byggas några mil v. och n. om hufvudstaden till
skydd mot härjningar från landsidan, samt
hofvets guld och illistiga diplomati, som satte german
mot german (denna gång Stiliko mot Alarik och
hans västgoter), som ständigt visste att afleda de
påträngande germanerna och hunnerna ät v.,
bevarade östromerska staten tämligen oskadd, under
det Väst-Rom föll i spillror. Rikets inre politik
uppgick väsentligen i fåfänga försök att göra slut
på de häftiga teologiska tvister, som i vida högre
grad än de rent politiska problemen upprörde
såväl den stora massans som hofvets lidelser.
Östromerska riket hade ju fått i arf såväl den
grekiska fallenheten för dialektik och lärotvister som
romerska juristeriet och kasuistiken. Då den eviga
saligheten berodde på rättrogenheten, måste de
religiösa formlerna väcka det största intresset.
Emot nestorianer och monofysiter (se dessa ord)
fastställde kyrkomötet i Chalkedon 451 den
ortodoxa formuleringen af förhållandet mellan Kristi
båda naturer, men striden fortfor och föranledde
under de följande svaga regeringarna flera
formliga uppror. – En kraftigare hållning antog
östromerska politiken med Justinus I (518–527),
en illyrisk bonde, som genom begåfning och energi
arbetat sig upp till senator och chef för kejserliga
lifvakten och efter Anastasius’ död utropades till
kejsare af armén och folket. Han efterträddes af
sin systerson, Justinianus I (527–565).
Denne sökte återställa det gamla romerska
kejsardömet i dess fulla omfång och möttes i denna
sträfvan af den underkufvade katolska
befolkningens hat mot sina arianska herrar, östgoter,
västgoter och vandaler. Den skicklige fältherren
Belisarius störtade vandalernas rike i norra Afrika
533–534 och började eröfringen af östgotariket
i Italien, fullbordad af Narses 553. Äfven
sydöstra och södra Spaniens kuststäder föllo i
Justinianus’ händer genom hans inblandning i
västgoternas inre strider. Justinianus’ storartade
politik var emellertid en öfverspänning af rikets
militära och finansiella krafter, ty samtidigt måste
han köpa fred genom tribut åt persernas konung,
och under hans tid började på allvar de slaviska,
bulgariska och avariska folkens anlopp mot
Donaugränsen och ständiga infall under vilda
härjningar ända till Konstantinopels murar och långt ned
på Peloponnesos. Utarbetandet genom Tribonianus
af det stora lagverket Corpus juris (se Romersk
rätt
, sp. 794–795) bevarade åt eftervärlden den
romerska rätten. Silkesodlingens införande lade
grunden till en rik sidenindustri, särskildt i det
egentliga Grekland. Hufvudstadens smyckande
med kyrkor (särskildt Sofiakyrkan) och palats
utbildade den bysantinska arkitekturen. Justinus och
Justinianus gjorde ortodoxien till statsreligion;
sekterna förföljdes strängt, kvarlefvorna af
hedendomen utrotades, och den antika bildningen fick
en svår stöt genom universitetets i Aten
stängning. Redan under Justinianus’ systerson och
efterträdare, Justinus II (565–578), började
förstörelsen af hans politiska restaureringsverk, då
langobarderna inbröto i Italien, 568. Såväl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:44:25 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcn/0169.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free