Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ackvisitör ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kadmiumoxid och Edison kvicksilfver. Sedan en del år
bildar emellertid kadmiumoxid hufvudbeståndsdelen
i den aktiva massan i de negativa plattorna hos
Jungnerackumulatorn, och järn används endast i
ganska ringa mängd. Urladdningsspänningen för
denna ackumulator är lika med järnnickelackumulatorns,
men laddningsspänningen är lägre (i början 1,45 volt),
hvarför äfven verkningsgraden är bättre
och laddningen mer kan forceras.
Jungnerackumulatorn tillverkas inom Sverige af Svenska
ackumulator-a.-b. Jungner vid dess fabriker i Oskarshamn
och Fliseryd i Småland. Där tillverkades 1913
omkr. 100,000 st. ackumulatorer till ett värde af
omkr. 1 mill. kr. Ett dotterbolag drifver en fabrik i
Redditch i England. De alkaliska ackumulatorerna
ha funnit användning för drift af elektriska
lokomotiv, undervattensbåtar samt för belysning af
järnvägståg och båtar m. m.
3. Om gasackumulator se Lysgas,
sp. 112; om torrackumulator, vaporackumulator och
ångackumulator se dessa ord.
1–2. P–r.
Ackvisitör, anskaffare, (särskildt i försäkringsfacket)
person, som har till yrke att skaffa nya kunder.
Acland [ä’klönd], Francis Dyke, engelsk
politiker, f. 7 mars 1874, son till den liberale
politikern och pedagogen sir Arthur
Herbert Dyke A. (f. 1847, underhusledamot
1885–99), har tillhört underhuset sedan 1910,
var 1908–10 samt ånyo sedan juni 1915
finanssekreterare i krigsministeriet, 1911-febr. 1915
understatssekreterare i utrikesministeriet och juni
1915-dec. 1916 sekreterare i jordbruksministeriet.
Han blef 1915 led. af Privy council. A. tillhörde
från början af sin politiska bana det liberala
partiets vänstra flygel, afgick ur koalitionsministären
samtidigt med Asquith i dec. 1916 och hörde till
det fåtal "oafhängiga liberaler", som omvaldes
vid Asquith-gruppens stora nederlag vid
"khakivalen" i dec. 1918.
V. S–g.
Acoin. Se Akoin. Suppl.
*Aconcagua. – 3. Bestegs 31 jan. 1906 af
schweiziske alpinisten Helbling och bestämdes af
honom barometriskt till 7,021 m.
Acontius, Jacobus (it. Giacomo Aconcio),
italiensk humanist, jurist och teolog, f. omkr. 1500,
d. omkr. 1566 i Trient, tillhörde de humanister,
som vunnos för lutherdomen och vid den påfliga
inkvisitionens upprättande 1540 måste fly från
Italien. Han vistades en tid i Basel och utgaf där
1558 sin första kända skrift, De methodo, ett
elegant och klart häfdande af vetenskaplig metod. Han
fortsatte till Zürich och Strassburg och vistades
slutligen, åtminstone 1561–65, i London, där han
slöt sig till den evangeliska främlingsförsamlingen.
Härunder påverkades han af Sebastian Francks
och döparnas spiritualism och vände sig,
som Servet, Castellio och andra romanska
humanister-protestanter, särskildt mot intoleransen
äfven inom protestantismen. Men han nådde långt öfver
dem alla i betydelse. Sina tankar nedlade han i
boken Stratagemata Satanæ (Satans illistiga försåt;
både latinsk och fransk edition, Basel, 1565),
hvilken först nyligen blifvit mera observerad, men som
visat sig höra till det nyare andelifvets
inflytelserikaste böcker. A. stod närmast Luther och såg i
honom den, som åter ställt evangeliet på ljusastaken.
Han behöll den grundläggande lutherska läran om
rättfärdiggörelsen. Men han vände sig mot hela det
för katolicismen och gammalprotestantismen gemensamma
tvångskyrkosystemet: kyrkan som nödvändig frälsningsanstalt,
och en gifven lärokomplex som nödvändig för saligheten.
För att öfvervinna detta gjorde A. den för framtiden så
viktiga skillnaden mellan det väsentliga och det
oväsentliga i kristendomen. Det väsentliga, de få
grundläggande och eviga sanningarna äro alla af
praktisk art och röra omedelbart vår frälsning.
Kristendomens utanverk äro dogmerna, mänskliga
försök till tolkning af bibeln, uttryck för subjektiv
visshet. Det är Satans list, att han ingett de kristne
uppfattningen af dessa olika dogmer, skiljoläror som
objektiva sanningar, nödvändiga för frälsningen,
och så hetsat kyrka och sekter till blodiga förföljelser
mot hvarandra. Den evangeliska reformationen
har ock släpat med sådant, som blott vore
människofunder, och gjort det till Guds ord. Dess
uppgift är nu att åter bringa en rätt insikt om
kristendomens väsen och dogmernas historiska
karaktär och relativitet och att därmed taga bort all
tvångsmakt i trossaker. Sanningen kan bestå blott
genom öfvertygelse- och yttrandefrihet.
Trostyranniet kan emellertid ej uppryckas med rötterna,
förrän man gör slut på teologernas herravälde i
kyrkorna och återinför alla kristnas fria profetia.
Den sönderbrutna kristenheten (A. är väl den
förste, som resolut talar om olika kyrkor) skall då
åter närma sig idealet om en enhet därigenom, att
hvarje grupp inom densamma blir medveten om,
att den blott har en del af sanningen och att alla
sträfva hän mot samma mål. – Med A. stodo två
olika kyrkosystem och kristendomsuppfattningar
klart utbildade mot hvarandra: tvångskyrkosystemet
och religionsfrihetssystemet, den dogmatiska
och den historiska synen på kristendomen. Hans
bok kom på Tridentkonsiliets index. Den och med
den hans tankar fingo omedelbart stor spridning och
inflytande. Socinianismen lånade direkt från
honom åtskillnaden mellan väsentliga och oväsentliga
läror. I Holland infördes A. af Coornheert. Han
påverkade Coolhaes, Arminius (som visade sina
lärjungar till hans bok), Hugo Grotius (som
stundom ordagrant afskrifver honom), Wthenbogaert
(som genom A. fick sina ögon öppnade för
"toleranspolitiken") m. fl. och hela den holländska
kalvinska religionsutvecklingen under 1600-talet;
åtminstone 6 holländska uppl. under 1600-talet af
hans bok (öfv. 1611) ha vid senaste undersökningar
påträffats. Bl. a. torde den kända satsen "in
necessariis unitatem, in non necessariis libertatem,
in utrisque charitatem" ytterst gå tillbaka på A.
(först känd hos rektorn i Augsburg Peter Meiderlin
omkr. 1626). Från Holland påverkade hans tankar ej
blott Tyskland (Johann Arndt, Calixtus och i sinom
tid både pietism, t. ex. Arnold, och upplysning;
en tysk öfv. utkom 1647), utan ock Polen
(Comenius) och Sverige. Johannes Matthiæ, som hade
studerat i Holland och betydde så mycket för Gustaf
II Adolfs och Karl X Gustafs tolerans, citerar
direkt A. Sitt största inflytande fick dock A. i
England under de förste Stuartarnas tid. Från Holland
fick puritanen Amesius kännedom om hans bok
och prisade honom (1610) som en af sin riktnings
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
