Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albanus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stormakternas ingripande 28 nov. 1912 i Valona
proklamerades som oberoende stat, hvarefter en
ambassadörkonferens i London 20 dec. s. å.
fastställde grunderna för dess styrelse. Dess område
hade förut betydligt beskurits genom Berlin-kongressen
(1878), som åt Österrike, Montenegro,
Serbien och Grekland lämnade delar af A.,
och inskränktes ytterligare genom den provisoriska
gränsreglering, som uppgjordes på Londonkonferensen.
Denna tillsatte en internationell kontrollkommission
för A. (juli 1913) och beslöt, att högsta
makten i landet skulle utöfvas af en medlem af
ett europeiskt furstehus. En albansk deputation
erbjöd kronan åt prins Vilhelm af Wied (se Vilhelm I,
furste af A.), som 7 mars–3 sept. 1914
var A:s regent, med titeln impret (af lat.
imperator). Vid Världskrigets utbrott lämnade han och
de fleste medlemmarna af kontrollkommissionen A.,
där nu en tids anarki inträdde. Den maktlystne
albanen Essad pascha (se d. o. Suppl.), som
en tid varit allrådande minister under prins
Vilhelm, men i maj 1914 fördrifvits till Italien,
återvände sept. s. å. och sökte i Durazzo upprätta
en centralregering öfver hela A., men
italienarna ockuperade (19 okt.) Valona, som de
förvandlade till en hjälpbas för vidare operationer
i landet, och grekerna besatte (nov.), trots makternas
förbud, norra Epirus, hvarjämte i Skutari
bildades en lokal styrelse och mirditer och
malissorer styrdes af sina stamhöfdingar. Oredan ökades
1915, då serbiska armén återtågads genom A. till
hafskusten, hvarunder den besatte Skutari (29 juni)
och Durazzo (5 juli). Österrikiska trupper under v.
Kövess inryckte jan. 1916 i A. och besatte större
delen af landet (utom Nord-Epirus och Valona). Under
tiden hade Italien förklarat Österrike krig (23
maj 1915) och (20 dec. s. å.) i Valona landsatt
30,000 man, af hvilka en del detacherats norrut
för att understödja Essad vid försvaret af Durazzo.
I jan. 1916 utrymde återstoden af serbiska armén
A. (och öfverfördes till Korfu), hvarefter vidtog
ett långvarigt ställningskrig i södra A. mellan de
österrikiska och de italienska stridskrafterna, som
ömsesidigt bundo hvarandra. Först i juli 1918, då
italienska och franska trupper från Salonikifronten
ingrepo och äfven österrikarna erhöllo betydliga
förstärkningar, kom det till allvarligare strider
n. ö. om Valona (vid Berat). I samband med
bulgariska arméns nederlag och återtåg i sept.
1918 drog sig äfven Pflantzer-Baltins armé
tillbaka och utrymde slutligen (i okt.) A. Italien
sträfvade nu att göra A. till ett autonomt land
under italienskt beskydd, och på fredskonferensen
i Paris voro äfven planer uppe på delning
af A. mellan Italien, Jugoslavien och Grekland.
Albanerna själfva kräfde genom en till Paris sänd
delegation fullt oberoende och tillsatte 1920 ett
regentskapsråd, som tog sitt säte i Tirana. Dess
ställning stärktes, då italienska regeringen utrymde
Valona-området, utom ön Saseno, och erkände A:s
oberoende, hvarefter A. dec. s. å. vann inträde
i Nationernas förbund. Dess gränser mot
Jugo-Slavien och Grekland bestämdes af
ambassadörkonferensen först på hösten 1921, och kort förut
beslöt Nationernas förbunds delegeradeförsamling
att till A. sända en "rapportörskommission" för
att undersöka förhållandena i gränsområdena,
sedan albanerna vädjat till förbundet med anledning
af jugoslaviska och grekiska öfvergrepp.
Denna kommission har ännu (1922) ej aflämnat
sin rapport. Jfr F. Gibert, "Les pays d’Albanie
et leur histoire" (1914; med bibliografi),
och C. Chekrezi, "Albania past and present" (1920).
E. A–t. V. S–g. H. J–dt.
Albanus den helige. Se Selje.
Albany [å’lbəni]. 1. Hamnstad i Väst-Australien,
station för Peninsular and oriental companys
postångare. 3,980 inv. (1921). A. är
starkt befäst sedan 1892 och en af de viktigaste
punkterna för det australiska kustförsvaret. Den
stora telegraflinjen, som längs Stora Australiagolfen
förbinder A. med Syd-Australien, är från A. till
Port Eucla, vid Väst-Australiens gräns, 1,292
km. lång. – 2. Stad i Förenta staterna, Georgia,
på högra stranden af Flint river, 276 km. v. om
Brunswick. 8,190 inv. (1910). Viktig järnvägsknutpunkt
och utförselplats för bomull.
1–2. E. A–t.
*Albany, hertigtitel. Hertig Karl Edvard
af Sachsen-Koburg och Gotha tillträdde regeringen
1905 och afsade sig sina tronrättigheter 14 nov.
1918. – Se äfven Stuart 1, 4, 7 och 8.
Albategnius. Se Bettani.
Albay [-ba’j]. 1. Provins på sydligaste delen af
ön Luzon, Filippinerna, 4,107 kvkm. 247,075
inv. (1905). – 2. Hufvudstad i nämnda provins,
vid A.-bukten, som där bildar en utmärkt hamn.
Omkr. 43,000 inv. Liflig handel med vin och
tobak. – 3. Volcano de A. l. Mayon, vulkan
i nämnda provins. 2,175 m. ö. h.
1–3. E. A–t.
Albeniz [-ni’s], spanska pianister. 1. Pedro
A., f. 1795, d. 1855, elev af Herz och Kalkbrenner
i Paris, från 1830 professor vid det nya konservatoriet
i Madrid, stod i högt anseende som
främste representant för den spanska pianokonsten,
utbildade de fleste nyare spanska och sydamerikanska
pianister och utgaf en mängd tonsättningar för
sitt instrument samt en pianoskola. – 2. Isaac
A., f. 1860, d. 1909, i barndomen elev af
Marmontel i Paris, därefter af konservatoriet i
Bruxelles, gjorde virtuosfärder, blef spansk hofpianist
och komponerade pianosaker (bl. a. sviterna Iberia
och Catalonia), ett oratorium, visor, operetter
(s. k. zarzuelas) och operor.
1–2. E. F–t.
*Alberdingk-Thijm. – Paul A. dog 1904.
Alberich, mansroll (ondskefull och maktlysten
dvärg från Nifvelheim; baryton) i musikdramerna
"Rhenguldet", "Siegfried" och "Ragnarök"
(Götterdämmerung) af R. Wagner (se denne,
sp. 303–304 och 307).
Alberon, fnfr. Se Oberon.
Albers-Schönberg, Heinrich Ernst, tysk
röntgenolog, f. 21 jan. 1865 i Hamburg, d. där
4 juni 1921, tog 1891 med. doktorsgraden i
Leipzig, utbildade sig 1892–97 vid olika kliniker
för gynekologi, inre medicin, pediatrik och kirurgi
i Leipzig och Hamburg samt företog studieresor
till Berlin, Wien och Paris. 1897 upprättade han
tills. med d:r Deycke ett privat med. röntgeninstitut
i Hamburg. Tidigare än de fleste af sina
samtida hade A. en klar uppfattning af röntgenologiens
betydelse för medicinen. Hvad som framför
allt snabbt gjorde honom till den ledare han blef,
var hans insikt därom, att röntgenologien för att
kunna vetenskapligt med framgång bedrifvas helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
