- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 35. Supplement. Cambrai - Glis /
331-332

(1923) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dillner ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mit ytterligare 3 häften inom den äldre serien (bd
VI:2–4, 1916–21) under redaktion af Sven Tunberg,
hvarigenom utgifningen förts fram till 1356. Af stor
betydelse för svensk historia är det nya urkundsverket
Finlands medeltidsurkunder, utg. genom R. Hausen,
hvaraf delarna 1–3 (1910–21), omfattande tiden
till 1451, föreligga. I Norge har Diplomatarium
norvegicum
fullföljts dels med ett tillägg till bd
17 (1913), innehållande bl. a. norska ärkebiskops-
och biskopslängder af O. Kolsrud, dels med 2
nya serier, den ena för aktstycken rörande Norges
förhållande till de brittiska öarna (1922), red. af
A. Bugge, den andra utgörande "Series topografica"
utg. af A. Bugge och O. Kolsrud (1919). Det
för Island utg. Diplomatarium islandicum har numera
hunnit in på sitt 10:e band (1921). I Danmark ha
slutförts de båda stora urkundsverken Repertorium
diplomaticum regni danici mediævalis
(bd 1–4, 1894–1912),
redigeradt af Kr. Erslev (till 1450), och Acta
pontificum danica
(1316–1536), utg. af L. Moltesen,
A. Krarup och J. Lindbæk (bd 1–6, 1904–15).

S. T–g.

*Diplomati. Franska språkets ställning som
inom diplomatien faktiskt dominerande språk (jfr
sp. 481) har aldrig erkänts i Amerika och rönte
äfven afbräck vid fredsförhandlingarna i Paris 1919
efter Världskriget. Där intog nämligen engelska
språket en med franskan fullt jämbördig ställning,
och fredsfördragen fingo parallella franska och
engelska texter med samma auktoritet. Motsvarande
jämlikhet mellan franska och engelska språken har
ock iakttagits i förhandlingar och publikationer inom
Nationernas förbund. – Redan före Världskriget hade ej
sällan kraf framkommit på "öppen diplomati", dock utan
att därigenom några större förändringar åstadkommos
i diplomatisk praxis. Under kriget tillskref man
ofta den s. k. "hemliga diplomatien" skulden till,
att krigsutbrottet ej kunnat afvärjas. I Wilsons
"14 punkter" proklamerades främst bland de allierades
krigsmål "öppna fredsfördrag, öppet åstadkomna",
och där förekom äfven ett formligt förbud mot
"privata internationella öfverenskommelser af alla
slag". Fortsättandet af gammaldags hemlig diplomati
skulle enligt Wilsons plan ytterligare försvåras genom
bestämmelsen i förbundsakten för Nationernas förbund,
att aftal mellan stater, som voro förbundsmedlemmar,
skulle för att bli giltiga registreras hos förbundets
sekretariat. Dessa välmenta sträfvanden kröntes
emellertid ej med nämnvärd framgång. Fredsvillkoren på
Pariskonferensen formulerades vid hemliga möten mellan
de segrande stormakternas främsta delegerade och under
stark faktisk, om ock ej alltid erkänd, påverkan
af hemliga fördrag, som ingåtts på förhand under
krigsåren. Ett betänkligt steg tillbaka från gammal
diplomatisk praxis togs, då i Versaillestraktaten
af 28 juni 1919 det besegrade Tyskland nödgades
afge en syndabekännelse utan tidigare motstycken
därigenom, att det påtog sig (och sina allierade)
allenaskulden till kriget, hvilket mot bättre
vetande afgifna erkännande samtidigt lades till
grund för Tysklands skadeståndsförpliktelser. Att
fredsvillkoren i detalj formulerades allenast af
segrarna utan föregående muntlig förhandling med de
besegrades ombud, utgjorde äfven ett steg tillbaka
inom diplomatiens historia.

– I många länder stegrades under krigsåren ropet på
"demokratisk kontroll" öfver diplomatien. I England
och Frankrike utöfvas den genom interpellationer
och debatter i parlamentet, i Frankrike äfven genom
meningsutbyten med vederbörande ministrar i kamrarnas
utrikesutskott, och liknande metoder användas i ett
flertal länder (jfr rörande Sverige den 1921 inrättade
Utrikesnämnden; se Utskott, sp. 152). Till
de diplomatiska förhandlingarnas detaljer kommer
redan af tekniska skäl en dylik kontroll högst
sällan att sträcka sig. – Åren närmast efter
Världskriget ha kännetecknats af ett återupprepande
af den kongresspolitik, som karakteriserade tiden
närmast efter Napoleonskrigen. Därmed har följt,
att förhandlingar genom yrkesdiplomater i stor
utsträckning ersatts utaf direkta meningsutbyten
mellan ministärchefer, utrikes- och finansministrar,
ofta liksom under fredskonferensen biträdda af
expertkommissioner af skilda slag. Om detta systems
praktiska värde ha med åren meningarna blifvit alltmer
delade; resultaten tyda på, att det vid sidan af
obestridliga förtjänster äfven företer betänkliga
olägenheter, och en begränsning af diplomatiens
"politisering" torde på sista tiden i skilda länder
ha fått ökadt antal förespråkare. – Kännetecknande
för diplomatiens utveckling under de senaste
årtiondena är äfven dess allt intimare samarbete
med pressen. Särskildt i Frankrike har systemet med
diplomatiska manövrer, utförda med hjälp af från
utrikesministeriellt håll inspirerade tidningsmän,
nått en hög grad af teknisk fulländning.

Litt.: A. Ponsonby, "Democracy and diplomacy"
(1915), D. P. Myers, "Notes on the control of
foreign relations" (i del III af den "Recueil de
rapports", som utgetts af Organisation centrale
pour une paix durable, 1917), sir E. Satow, "A
guide to diplomatic practice" (2 bd, 1917), och
sir M. Hankey, "Diplomacy by conference" (1921).

V. S–g.

Diplomatpudding, kokk., beredes af gräddmjölk,
tjock vispgrädde, äggulor, rismjöl, vaniljsocker,
biskvier, konserverad frukt eller syltade apelsinskal
och jordgubbar. Den gräddas i form och serveras kall.

Diplomatstaden. Se Stockholm, sp. 1460.

Diplomexamen, i Tyskland en fullständig afgångsexamen
vid de tekniska högskolorna, hvars afläggande medför grad
af diplomingenjör (se Ingenjör, sp. 635).

Dipneumones, zool. Se Spindeldjur, sp. 722.

*Dipodomys Philippii. Bör vara Dipodomys Phillipsi.
Se äfven Gnagare och Kindpåsgnagarna.

Dippel, Leopold, tysk botanist, f. 4 aug. 1827 i
Lauterecken, Rhenpfalz, d. 4 mars 1914 i Darmstadt,
aflade examen i forstvetenskap i Karlsruhe 1848,
studerade därefter botanik i Jena, blef 1850
lärare, hedersdoktor i Bonn 1865 och var 1869–96
professor i botanik i Darmstadt, där han förestod
storhertigliga trädgården. D. är mest känd för sitt
stora dendrologiska verk
Handbuch der laubholzkunde (3 dlr, 1889–93).
Hans förnämsta vetenskapliga alstring tillhör dock
växthistologien med de betydande arbetena
Das mikroskop und seine anwendung (1867–72; ny uppl.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:40 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfco/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free