Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektricitetstariff ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fig. 2. Kopplingsschema för ampèretimmemätare.
fig. 1). Mätarens kraftpar (och dess omloppshastighet)
är proportionellt mot produkten af strömmen i
ankarspolarna och det af de permanenta magneterna
alstrade fältet. Den erforderliga bromsningen
åstadkommes genom de hvirfvelströmmar, som alstras
i ankarets aluminiumskifvor vid rotationen i samma
fält. Apparaten mäter alltså ampèretimmar, men dess
räkneverk anordnas vanligen så, att under antagande
af en viss konstant spänning kilowattimmar
registreras. Framför Thomsonmätaren har denna
ampéretimmemätare åtskilliga fördelar. För
större strömstyrkor och vid 3-ledaranläggningar samt
då spänningen är variabel är kilowattimmemätaren
att föredraga, men vid små anläggningar (hvilka
utgöra flertalet) är ampéretimmemätaren den
lämpligaste. I Sverige används den i stor
utsträckning (1921 voro af samtliga mätare för
likström i Stockholm 94 proc. och i Göteborg 88
proc. ampèretimmemätare). Af andra ampéretimmemätare
må nämnas följande. Kvicksilfvermotormätaren har ett
ankare, som består af en kopparskifva utan lindningar,
roterande i en kammare, fylld med kvicksilfver,
hvilket förmedlar kontakten till kop-parskifvan
vid dess periferi och centrum, hvarigenom
borstar och kollektor bli obehöfliga. Wrights
Stiamätare är en elektrolytisk mätare med anod af
kvicksilfver och katod af platina samt elektrolyt
af kvicksilfverjodid. Det på platinablecket utfällda
kvicksilfret samlas i ett graderadt glasrör, hvarifrån
det efter afläsningen genom mätarens omstjälpning
återföres till anoden; elektrolyten undergår ingen
förändring. - Bland mätare för särskilda ändamål må
nämnas automatmätaren, anordnad enligt samma idé
som automatgasmätaren (se Lysgas, sp. 108),
dubbeltariffmätaren för maximaltariff, med
två räkneverk och ett strömrelä, som verkställer
omkoppling från det ena till det andra räkneverket,
när en viss belastningsgräns passeras, och den s. k.
sinusmätaren för uppmätning af den reaktiva
("wattlösa") energien i en växelströmsanläggning. Af
de i hufvudartikeln omnämnda typerna äro Siemens’
"flügelzähler", AEG:s oscillerande mätare och
Aronska pendel mätaren föråldrade. Sedan några år
tillbaka tillverkas de vanligaste mätartyperna äfven
inom landet (A.-b. L. M. Ericsson, Elektra-verken).
A. W-m.
Elektricitetstariff, taxa för de afgifter,
som ett elektricitetsverk tillämpar vid
försäljning af elektrisk energi, måste grundas på
elektricitetsverkets själfkostnader, skall ta hänsyn
till energiens värde för förbrukaren och bör vara
enkel, d. v. s. lätt att tillämpa för försäljaren
och lätt att förstå för abonnenten. Att uppställa en
enhetstariff, som förverkligar alla dessa önskemål,
är icke möjligt, ty något direkt sammanhang mellan
produktionskostnader och försäljningsvärde finns
ej. Bland mångfalden af tillämpade tariffer kunna
emellertid särskiljas följande 3 hufvudtyper.
1. Tariff med fast afgift och energiafgift. Redan
för 30 år sedan föreslog Hopkinson en metod för
prisberäkning, bestående i fastställande af en viss
summa pr kvartal, proportionell mot storleken af
förbrukarens anläggning, och dessutom en afgift,
proportionell mot den förbrukade energien. En
riktigare tanke framfördes några år senare af
Wright, hvilken föreslog, att till grund för
beräkningen af den fasta afgiften skulle läggas
icke anläggningens storlek, utan den under en
viss period (ett år eller ett kvartal) uppnådda
maximalbelastningen. Wright påpekade äfven, att den
resulterande maximalbelastningen i kraftverket måste
vara mindre än summan af de enskilde förbrukarnas
maximalbelastningar, alldenstund dessa icke inträffa
samtidigt, och att den fasta afgiften borde beräknas
med hänsyn till detta förhållande. Wrights tariff,
som följdriktigt bygger på producentens själfkostnader,
har tjänat som förebild för en hel grupp
af nu i bruk varande tariffer, särskildt sådana, som
användas vid försäljning af elektrisk energi till
stora förbrukare, där vinstmarginalen i allmänhet
är liten och alltså stor hänsyn måste tas till
själfkostnaden. En sådan tariff består oftast af en
grundafgift oberoende af kraftbehofvets storlek,
motsvarande kraftverkets kostnad för abonnentens
anslutning, energiens uppmätning och debitering
m. m., en afgift pr kilowatt maximal-belastning i
förbrukarens anläggning, motsvarande kapitalkostnaden
för den del af kraftverkets maskinella utrustning
och ledningsnät, som denna maximalbelastning
tar i anspråk, samt en afgift pr förbrukad
kilowattimme, motsvarande kraftverkets direkta
kostnader för energialstringen. Vid försäljning
af växelströmsenergi tillkomma ofta ytterligare
afgifter för den s. k. reaktiva effekten och
energien. Med afseende på formen ansluter sig denna
tariff nära till kraftverkets själfkostnader,
ehuru öfverensstämmelsen mången gång är endast
skenbar, då det t. ex. vid ett vattenkraftverk ofta
af konkurrenshänsyn kan vara lämpligt att tillämpa en
tariff, som mera motsvarar själfkostnaderna vid ett
ångkraftverk. Vid en sådan tariff måste man vidare
ta hänsyn till energiens värde för förbrukaren,
enär man har att räkna med möjligheten för denne
att bygga egen kraftanläggning. Vid försäljning af
elektrisk energi till den stora allmänheten förenklar
man denna tarifftyp, vanligtvis genom att slå
tillsammans dess två första termer till en enda
afgift. I denna form förekommer tariffen rätt ofta
för belysning m. m. i bostäder; till grund för den
fasta afgiften lägges då antalet rum, våningens areal
eller en viss öfverenskommen maximaleffekt, som icke
får öfverskridas. (Ex. Hälsingborg: för en 2-rums
våning kr. 1,50 pr månad + 15 öre pr kilowattimme).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
