- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 35. Supplement. Cambrai - Glis /
745-746

(1923) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farmand ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Faschoda. Se Fashoda.

Fascia linguæ, anat. Se Tungan, sp. 312.

Fascia subcutanea, anat. Se Hud, sp. 1195.

Fasciola, zool., dets. som Distomum (se d. o.).

Fascism [-ʃi’sm], en nationellt politisk rörelse
i Italien, hvilken där åren närmast efter
Världskriget bekämpat kommunisternas öfvergrepp
och omstörtningsförsök och hvars ledare hösten
1922 tillvällade sig högsta makten i staten
med tillbakasättande för en tid framåt af de
parlamentariska institutionerna. Fascismen uppstod
som en reaktion mot kommunisternas själfsvåld och
öfvergrepp samt mot regeringsmyndigheternas maktlösa
flathet inför kommunisternas framfart. Rörelsens
upphofsman och alltjämt obestridde ledare är
Benito Mussolini, en ur det socialistiska
partiet på grund af dess motstånd mot Italiens
deltagande i kriget utträdd tidningsman, som en tid
aktivt deltagit i kriget och sedan i sin tidning,
"Popolo d’Italia" i Milano, dref temperamentsfull
krigsjournalistik. Våren 1919 bildade han de första
sammanslutningarna af f. d. krigsdeltagare och
likasinnade, Fasci italiani di combattimento; namnet
("italienska stridsknippen") är taget från lat. fasces
(se d. o.), de romerska liktorernas spöknippen,
hvilka äfven före Världskriget en eller annan gång
anlitats vid symbolisk namngifning åt politiska
sammanslutningar. Mussolinis anhängare blefvo snart
kända under namnet fascister. De rekryterades
från skilda samhällsklasser och bestodo mestadels
af unge män, som med entusiasm deltagit i kriget och
nu med harm iakttogo den mot alla nationella värden
riktade och med stöd från den ryska bolsjevismen
arbetande kommunistiska propagandan, hvarjämte de
ansågo, att regering och parlament hvarken förmådde
inåt häfda statens auktoritet eller utåt skaffa
Italien tillbörlig andel af segerns frukter. Så
till vida sympatiserade de med d’Annunzios kraf på
nationalistisk kraftpolitik, men främst egnade de
sin uppmärksamhet åt de inre upplösningstendenserna
och drogo sig därvid ej för att möta våld med våld,
täflande i hänsynslösa stridsmetoder med sina
kommunistiska och anarkistiska motståndare. Vid
parlamentsvalen i nov. 1919 framträdde i Milano en
af fascister och nationalistiska frivillige (arditi)
bestående liten grupp, blocco fascista, dock utan
att vinna större anslutning. – Rörelsen vann under
1920 långsamt terräng i norra Italien, fascister
bekämpade på sommaren strejkande jordbruksarbetare
och deltogo på hösten i kommunisternas utdrifvande
från de fabriker dessa i stor utsträckning
i sept. hållit besatta. Kommunistiska våldsdåd
besvarades med "straffexpeditioner" mot socialistiska
tidningsredaktioner, hvilka då sköflades, eller med
kommunistiska kommunalmyndigheters fördrifvande från
ämbetslokalerna, "rensning" af enstaka "Folkets hus"
o. s. v. I valrörelsen våren 1921 togo fascisterna
liflig del och lyckades i deputeradekammaren insätta
35 af sina anhängare. Fastare former fick rörelsen
på fascistkongressen i Rom nov. 1921, då dess löst
förbundna "fasci" sammanslötos till Nationella
fascistpartiet
(Partito nazionale fascista)
med Mussolini som ledare och tidningsmannen Michele
Bianchi
som generalsekreterare. I parlamentet
debuterade gruppen (dec.) genom det våldsamma
fördrifvandet därifrån af den till deputerad valde kommunisten
Misiano, som under kriget deserterat från
armén. Partiprogrammet häfdade som högsta grundsats
"nationens suveräna rätt till lif och utveckling"
och påyrkade bl. a. sträng sparsamhet, administrativ
decentralisation, inskränkning af statsmonopolet
för post och telegraf, privatdrift af telefon och
järnvägar, kraftigt skydd åt italienare i utlandet
och rätt för dem till politisk representation i
italienska parlamentet. Liflig anslutning i hela
Italien vann fascismen, som tidigare närmast
varit en norditaliensk rörelse, först 1922,
främst genom fascisternas kraftiga ingripande
mot den af socialistpartiet i aug. proklamerade
storstrejken. Fascisterna, som under det föregående
året rikt utvecklat sin inre organisation och
bl. a. bildat egna, af socialistpartiet oberoende
fackföreningar, undertryckte på några få dagar med
sina militärt utrustade stridsorganisationer försöket
att med storstrejksvapnet lamslå den allmänna
samfärdseln och gåfvo därmed den kommunistiska
omstörtningsrörelsen i Italien dödsstöten. Denna
stora seger och det bifall bland allmänheten den
framkallade lockade fascistledningen att slå sitt
stora slag för eröfring af statsmakten. Tidigare
inom rörelsen framträdande republikanska tendenser
trängdes i bakgrunden, till Vatikanen gåfvos lugnande
försäkringar i kyrkopolitiskt afseende, och ledningen
centraliserades i ett kring Mussolini ("höfdingen", il
duce
) samladt fyrmannaråd (quadrumvirato), hvarefter
en generalmönstring hölls på den af 40,000 deltagare
besökta fascistkongressen i Neapel (24 okt.). Till
regeringen ställdes ett barskt ultimatum, hvilket
föranledde den svaga ministären Facta att begära
afsked (26 okt.). I hela Italien mobiliserades de
lokala fascistorganisationerna, och en hotfull
uppmarsch mot Rom påbörjades (med Garibaldi-tågen
som historisk förebild). Facta beslöt sig för att
proklamera allmänt belägringstillstånd, men då
konungen, för undvikande af inbördeskrig, vägrade
underteckna dekretet därom (28 okt.), var fascisternas
oblodiga seger tryggad. Mussolini tillkallades
(29 okt.) och fick i uppdrag att bilda ministär. I
Rom mottogs han (30 okt.) med jubel och bildade
s. d. en ministär af fascister (själf blef han in-
och utrikesminister) och några med dem sympatiserande
medlemmar af de större borgerliga partierna samt
arméns och marinens ledande män (general Diaz och
amiral Thaon di Revel). I det allmänna jublet dränktes
parlamentarikernas missnöje och kommunisternas
storstrejksplaner. Omhvälfningen afslöts med en stor
defilering af de i Rom intågande fascisttrupperna
inför konungen, och den nya regeringen skyndade därpå
att demobilisera fascistskarorna. Med öfverväldigande
majoritet gaf den maktlösa deputeradekammaren den nya
regeringen förtroendevotum (18 nov.) och vidtgående,
nästan diktatoriska fullmakter intill 1923 års utgång
(25 nov.).

Om Mussolinis försök att inåt och utåt som
regeringsmaktens innehafvare förverkliga fascismens
grundsatser se Italien. Suppl. (Historia). Som
stöd för sin maktställning har han bibehållit
fascistorganisationen som ett slags "stat i
staten". Den ledes af ett nyskapadt "stort råd",
bestående af fascistministrarna, polischefen De
Bono
, en järnvägskommissarie, några "politiska
kommissarier", partiets sekretariat samt
ministeriernas och partiets

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:44:00 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfco/0391.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free