- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 35. Supplement. Cambrai - Glis /
835-836

(1923) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skyddskår hade en viss framgång, men afslöt sedermera
ett kapitulationsfördrag 21 febr., hvarefter Åland
besattes af svenska trupper, som dock, efter det
att ryssarnas utrymning af ögruppen fullbordats,
15 mars började återföras till Sverige (se
Ålandsexpeditionen 1918).

Emellertid hade Mannerheims armé vunnit ökad
styrka. 1878 års upphäfda värnpliktslag förklarades
ega kraft, och uppbåd anställdes. Bristen på
vapen och ammunition afhjälptes genom sändningar
från Tyskland. 25 febr. anlände sjöledes till
Vasa Preussiska jägarbataljonen 27, nu befriad
från tysk tjänst. Manskapet fördelades som befäl
på regementena. Svenska regeringen förhöll sig
tillbakavisande och tillät icke ens transitering af
vapen, men af frivilligt manskap bildades "Svenska
brigaden", som upptogs i Mannerheims armé. Dess
styrka nådde aldrig högre än 500 man. Enskilda
svenska officerare inträdde därjämte, efter vunnet
afsked, i Mannerheims armé, där de särskildt
utförde värdefullt stabsarbete. I midten af mars
gaf Mannerheim sin nyskapade armé order att rycka
söderut för att taga Tammerfors, som var en af de
rödes hufvudorter. Tammerfors omringades efter skarpa
strider och kapitulerade 6 april.

De ryske bolsjevikernas planer att framkalla
en massrevolt bland arbetarna i Tyskland hade
under tiden strandat; militärmyndigheterna hade
behärskat situationen, och de tyska trupperna
hade framträngt ända till Narva. Bolsjevikerna
blefvo då tvungna att ingå freden i Brest-Litovski
3 mars 1918, hvari rådsregeringen erkände sig
neutral i fråga om den finländska kampen. Numera
hade de tyska militära myndigheterna fria händer
att bistå de hvite i Finland. Tyska riksdagens
utrikesutskott fattade beslut om hjälpaktion till
F. Det definitiva fördraget, som förutsatte mycket
stora handelsförmåner för tyska medborgare i F.,
undertecknades 7 mars. Tysklands ställning i
ö. till ententen och dess planer var därvid en
väsentlig orsak. Ententen ville öppna en ny front
i Ryssland med stöd af den nybyggda Murmanbanan,
och gentemot dessa planer skulle F. tjäna tyskarna
som motvikt. F:s sändebud vid underhandlingarna var
professor Edvard Hjelt. En mindre tysk eskader afgick
från Kiel till Åland, och ett landstigningsdetachement
landsattes 7 mars på Eckerö. En större tysk styrka,
kallad "Östersjödivisionen", sammandrogs i Danzig
under general R. von der Goltz och afgick till
Hangö, där den landade 3 april. Den ryckte,
omkr. 12,000 man stark, fram längs kusten till
Helsingfors. Kommissariatregeringen grep vid blotta
ryktet om tyskarnas annalkande till flykten och begaf
sig till Viborg, men de kvarblifne röde gjorde ett
förtvifladt motstånd. Helsingfors föll 12–13 april i
tyskarnas händer. En tredje tysk truppstyrka om 3,000
man landsteg 5 april under öfverste von Brandenstein
vid Lovisa, ryckte norrut och besatte 19 april Lahtis,
hvarigenom järnvägsförbindelsen Petersburg–Helsingfors
afbröts och samverkan med Mannerheim möjliggjordes.

Efter Tammerfors’ fall bildade Mannerheim en östarmé,
slutligen omkr. 30,000 man, som fick till uppgift
att taga Viborg, då en väl försedd fästning med en
besättning af omkr. 20,000 man, delvis ryssar. Sedan
Viborg cernerats, skredo de hvite till stormning
natten 28–29 april och togo staden.
De röde i västra F. hade samlat sig till ett antal
af omkr. 40,000 man för att vid Lahtis bryta sig
igenom och få vägen fri österut. Men von Brandenstein
försvarade staden, och efter flera dagars strider
(29 april–2 maj) måste de röde, ansatta i ryggen af
v. der Goltz’ trupper, sträcka vapen; omkr. 20,000
fångar togos. Därmed var upproret kufvadt. 16 maj
1918 intågade Mannerheim i spetsen för sin armé,
hälsad med jubel, i Helsingfors.

Landtdagen sammanträdde nu åter, i maj 1918
i Helsingfors, men genom att deltagarna
i upproret voro uteslutna, minskad till
omkr. 100 medlemmar. P. E. Svinhufvud utsågs till
riksföreståndare (18 maj). Därefter upptogs frågan
om F:s regeringsform. En monarkisk stämning visade
sig nu på många håll. 9 okt. valdes prins Fredrik
Karl af Hessen
, kejsar Vilhelm II:s svåger, till F:s
konung. Planens genomförande hindrades dock genom
Tysklands nederlag i Världskriget, som föranledde
Fredrik Karl att (dec.) afsäga sig kronan. Äfven
Svinhufvud ansåg sig under de nya förhållandena böra
afgå, och landtdagen valde 12 dec. 1918 till hans
efterträdare Mannerheim. Den nye riksföreståndaren
anknöt förbindelser med ententemakterna
och lyckades därigenom genomföra förbättrade
lifsmedelsförhållanden. Landtdagen fann sig ej kunna
fortbestå i stympad form, och nya val föranstaltades
i mars 1919. Nya partibenämningar uppkommo nu. De
forna gammal- och ungfennomanerna fördelade
sig nämligen i samlingspartiet (Kokoomuspuolue)
och framstegspartiet (Edistyspuolue). Agrarerna
(l. maalaispartiet; Maalaisliitto), som ifrigt
motsatt sig införandet af monarkisk statsform,
vunno ökadt inflytande. Valen gåfvo som resultat för
samlingspartiet 28, framstegspartiet 26, svenska
folkpartiet 22, maalaispartiet 42, de kristlige
arbetarna 2 och socialisterna 80. Maalaispartiet,
som kämpade för småbrukarnas klassintressen,
bildade jämte framstegspartiet centern, som ville
ställa sig medlande och närmade sig till det
socialdemokratiska partiet. En mängd nya lagar
antogs, men hufvudintresset rörde sig kring den
nya, republikanska regeringsformen, som affattades
i radikalt demokratisk riktning och antogs 17 juli
1919. Därefter förrättades val af president, hvilket
enligt regeringsformen för framtiden tillkom af
folket utsedda valmän, men första gången undantagsvis
skedde genom representationen. Valet utföll sålunda,
att presidenten i Högsta förvaltningsdomstolen
Kaarlo Juho Ståhlberg erhöll 143 röster,
medan 50 tillföllo Mannerheim. För Ståhlberg
(ungfinne) röstade framstegspartiet, agrarerna och
socialdemokraterna, för Mannerheim samlingspartiet
och svenska folkpartiet. Styrelsen öfverlämnades
åt ett statsråd, bestående af ministrar under
ledning af en ministerpresident. Ett i egentlig
mening parlamentariskt statsskick uppnåddes
icke. Ministerpresidenter togos växlande från de
borgerliga partierna: L. J. Ingman, K. Castrén,
J. H. Vennola, R. Erich, J. H. Vennola, A. K.
Cajander och K. Kallio.

Utrikespolitiken vållade svårigheter. Då Ryssland
i nov. 1918 angrep Estland, utrustades i F. en
frivillig hjälptrupp, som bidrog till ryssarnas
tillbakavisande. Äfven i Ingermanland och ryska
Karelen (1920 och 1921; se Karelen. Suppl.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:36:37 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfco/0436.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free