- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 35. Supplement. Cambrai - Glis /
997-998

(1923) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fra Giovanni ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

plan, som hans företrädare uppgjort, men fick
bringa den till utförande först 15 sept., då den,
sedan bulgariska fronten genombrutits, ledde till
vapenstillestånd (29 sept.) och Bulgariens besättande
af ententeförbundets trupper. F. fick sedermera
ledningen af de förbundna trupper, som inryckte i
Ungern och angränsande länder. Efter sin återkomst
till Frankrike blef han generalinspektör öfver de
afrikanska trupperna. 1921 utnämndes han till marskalk
af Frankrike.

C. O. N.

*Franchomme, A., blef 1857 led. af Mus. akad.

Francis [frä’nsis], James Bicheno, amerikansk
ingenjör af engelsk börd, f. 15 maj 1815 i
Southleigh, Oxfordshire, d. 18 sept. 1892 i Lowell,
Massachusetts, biträdde som yngling sin fader
med ingenjörsarbeten, särskildt vattenbyggnader,
emigrerade 1833 till Amerika och fick anställning
vid en järnvägsbyggnad i Connecticut samt sedermera
som maskinritare vid "Locks and canal company on
the Merrimac river" i Lowell. I detta bolags tjänst
kvarstod han till 1884 och var äfven senare dess
rådgifvare. F:s stora naturliga begåfning och genom
själfstudier förvärfvade kunskaper ledde honom till
snabba framgångar. Han blef 1837 förste arbetsledare
vid ofvannämnda bolags verkstäder, var konstruktör
och arbetsledare för den 1850 fullbordade stora
dammanläggningen vid Lowell, där han trots starka
invändningar dimensionerade dammen synnerligen
rikligt, hvilket vid en högflod 1854 räddade staden
med omnejd från en förödande öfversvämning. Resultaten
af sina banbrytande försök på vattenbyggnadsområdet
publicerade F. i The Lowell hydraulic experiments
(1855; ny uppl. 1868). Därmed kom han in på
turbinkonstruktionsområdet, där hans namn sedan
framför allt blef berömdt. Efter experiment med en af
U. Boydon förbättrad Fourneyronturbin utbildade F. den
centripetala turbintyp ("cent-vent-water-wheel"),
som efter honom kallas Francis-turbinen. Han
framhöll själf, att hans turbinhjul grundades på en
redan af Poncelet och S. Hood tillämpad princip, men
de af F. genomförda förbättringarna och framställda
teorierna måste dock anses mycket förtjänstfulla (se
Turbin, sp. 350). F. författade många vetenskapliga
afhandlingar (bl. a. en om gjutjärnspelare, 1865)
och erhöll flera akademiska utmärkelser, var 1881
president i American society of civil engineers
och blef 1892 dess hedersledamot. I Lowell, i hvars
utveckling F. hade betydande andel, anlade han en
träimpregneringsanstalt och organiserade stadens
brandsläckningsväsen.

Fmn.

*Francisco Lobón de Salazar. Se Isla.

Franciscus Sanctius. Se Sanchez, F.

Francis de Croisset [frãsi də krωasä], pseudonym. Se Wiener, Fr.

*Franck (Franckenius), Johan. Uppgiften, att F. i
disputationen "De nobili illa" etc. (1641) visat sig
vara homeopat, är oriktig. Af denna framgår nämligen,
att han "långt ifrån att gilla similia-lagen
i stället sökte nedgöra den med framhållande
af contraria-lagen som den enda förnuftiga och
riktiga". Se H. W. Sjögrens uppsats i "Homeopatisk
tidskr." 1916.

Franck, James, tysk fysiker, f. 1882 i Hamburg,
studerade i Heidelberg och Berlin (under Drude och
Rubens) och promoverades där till filos.

doktor 1906. 1911 blef han docent i fysik i Berlin,
1918 medlem af Kaiser-Wilhelms-institut für
physikalische chemie och 1920 ord. professor
i experimentalfysik vid universitetet
i Göttingen. Bland F:s många grundläggande
arbeten inom atomfysiken må framhållas hans
med G. Hertz utförda undersökningar ang. de
spänningar, som erfordras för ioniseringen af
vätgasmolekylen (1913), samt ang. de hos atomer
genom elektronstötar framkallade modifikationerna,
som påvisas genom fluorescensspektra.

H. E.

Francke, Ernst, tysk socialpolitiker, f. 10 nov. 1852
i Koburg, d. 23 dec. 1921 i Freiburg im Br., blef doktor
i statsvetenskap efter disputation i München på afh.
Der grossbetrieb der schuhmacherei in Bayern (1893)
och utgaf senare flera skrifter af speciellt
socialpolitiskt innehåll. Som generalsekreterare i
Gesellschaft für soziale reform och föreståndare för
dess byrå i Berlin utgaf F. tidskriften "Soziale
praxis" 1897–1912. Han utöfvade under dessa år
stort inflytande inom den tyska socialpolitiken,
både som rådgifvare i ministerierna och som en
i arbetsgifvar- och arbetarkretsar gärna hörd
föreläsare. Denna verksamhet hade före kriget
1914 inom intresserade kretsar förvärfvat honom
hederstiteln "altmeister der deutschen sozialreform".

E. F. K. S–n.

*Franco, João, föddes 14 febr. 1855.
De masshäktningar af politiska motståndare han
företagit besvarades af republikanerna med mordet
(1 febr. 1908) på konung Karl och tronföljaren (se
Portugal, sp. 1463–64). F. nödgades då afgå
(3 febr.) och lämnade för en tid Portugal. Efter
republikens införande (okt. 1910) häktades han,
men frigafs snart mot borgen, och mot honom
anställdt åtal för ämbetsmissbruk annullerades
genom beslut af appellationsdomstolen. I det
politiska lifvet har F. sedan dess ej framträdt.

V. S–g.

*François. – 3. Hermann Karl Bruno von F.,
tysk militär och militärförfattare, f. 31 jan. 1856 i
Luxemburg, inträdde 1875 såsom officer vid 1:a
gardesregementet till fot, tjänstgjorde sedan
omväxlande vid trupperna och generalstaben, till
dess han 1905 blef chef för 3:e gardesregementet
till fot. Sedan brigad- och divisionschef, blef
F. 1913 såsom general af infanteriet chef för 1:a
armékåren. Med denna deltog han i de första slagen
i Ostpreussen och ställdes, då Hindenburg kallades
till Polen, för en kortare tid (okt.–nov. 1914)
i spetsen för 8:e armén. På våren 1915 befann
F. sig vid Mackensens armé såsom chef för den
nybildade 41:a reservkåren, med hvilken han deltog i
genombrytningsslaget vid Gorlice-Tarnow och i
förföljningen af ryska armén. F. förflyttades juni 1915
till befälet öfver 7:e armékåren, med hvilken han
deltog i kampen i Frankrike till i juni 1918. Under
tyska offensiven på sommaren s. å. förde han
befälet öfver "anfallsgruppen vid Oise". Han erhöll
afsked i okt. 1918. – F. har utgett en omfattande
applikatorisk studie, kallad
Feldverpflegungsdienst bei den höheren kommandobehörden (2 dlr, 1904 och 1905; 3:e uppl. 1912),
Der verpflegungsoffizier (1908; 4:e uppl. 1913),
Zusammenbruch grosser heere (1919),
Marneschlacht und Tannenberg. Betrachtungen zur deutschen kriegführung der ersten sechs kriegswochen (1920) samt
Gorlice 1915 (1922).

C. O. N.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:40 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfco/0521.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free