Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Frankrike - *Frans Ferdinand - *Frans från Sales - *Frans Josef I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afväpningens påskyndande, och på en ny konferens i
London (april) ställdes till Tyskland ett ultimatum om
Parisbeslutens antagande vid äfventyr af ockupation
af Ruhrområdet, en hotelse, som förmådde en nybildad
tysk ministär att 10 maj böja sig för de allierades
kraf, hvari bl. a. ingick totala skadeståndssummans
fixering till 132 milliarder guldmark. Briand,
som på hösten, trots dessa framgångar, mött växande
parlamentarisk opposition i skadeståndsfrågan,
aftvang 15 dec. senaten ett motvilligt godkännande
af de diplomatiska förbindelsernas återknytande med
Vatikanen. Om Frankrikes deltagande i konferensen för
rustningsminskning i Washington nov. 1921–febr. 1922
se Washingtonkonferensen. Suppl. På en interallierad
konferens i Cannes jan. 1922 biträdde Briand
Lloyd Georges förslag om sammankallande till
Genua af en allmän europeisk konferens för Europas
ekonomiska återuppbyggande (se Cannes. Suppl.),
hvarjämte han med sympati mottog ett engelskt
förslag till garantifördrag rörande franska
östgränsens säkerhet. Missnöje i parlamentet med
denna politik vållade hans plötsliga hemresa och
ministärens afgång (12 jan.). Hans efterträdare,
äfven som utrikesminister, blef Poincaré (Barthou
justitie-, de Lasteyrie finansminister). De
värnpliktiges tjänstetid nedsattes på våren till
18 månader. Frankrike deltog (med Barthou som
förste delegerad) april–maj i Genuakonferensen (se
d. o. Suppl.) och i en resultatlös konferens i Haag
med Sovjet-Rysslands ombud (juni). I skadeståndsfrågan
fördes på konferenser i London okt. 1922 och i Paris
jan. 1923 resultatlösa förhandlingar, hvarunder
motsatsen mellan fransk och engelsk uppfattning
allt tydligare framträdde. Den skärptes än mer,
sedan Poincaré 11 jan. 1923 i förening med Belgien
låtit besätta Ruhrområdet för att tvinga Tyskland
till eftergift (se vidare Poincaré 2. Suppl., och
Världskriget. Suppl.).
Litt.: Bland nyare samlingsarbeten märkas E. Lavisse,
"Histoire de France contemporaine" (9 bd, 1920–22;
omfattar tiden 1789–1919), och G. Hanotaux, "Histoire
de la nation française" (under utgifning). Jfr
äfven A. Debidour, "L’église catholique et l’état
sous la troisième république" (2 bd, 1906–09)
och "Histoire diplomatique de l’Europe jusqu’à
1914" (1916), G, Weill, "Histoire du mouvement
social en France" (2:a uppl. 1910), P. Louis,
"Histoire du mouvement syndicaliste en France" (2:a
uppl. 1911), V. Piquet, "La colonisation française
dans l’Afrique du Nord" (1912), L. Jacques, "Les
partis politiques sous la troisième république"
(1913), R. L. Buell, "Contemporary french
politics" (1920), och E. M. Sait, "Governments
and politics in France" (s. å.). Se äfven under
art. Världskriget (äfven i Suppl.) anförd litteratur.
V. S-g.
*Frans Ferdinand, österrikisk-ungersk tronföljare,
mördades jämte sin gemål, Sofia v. Chotek, hertiginna
af Hohenberg, i Sarajevo 28 juni 1914. Mördaren var en
bosnisk student, G. Princip (se d. o.), och hans samt
hans medsammansvurnas förbindelser med storserbiska
nationalister i Belgrad vållade den konflikt mellan
Österrike-Ungern och Serbien, som i sin tur gaf
anledning till Världskriget. – F.
genomdref 1906 den gamle generalstabschefen Becks
ersättande med Conrad von Hötzendorf och sökte
energiskt främja arméns modernisering, liksom han
äfven hyste lifligt intresse för utvecklingen
af österrikisk-ungerska flottan, i hvilken han
sedan 1902 var amiral. Sin gemåls upphöjelse
till hertiginna genomdref han 1909. Om hans
kyliga förhållande till kejsaren se Frans Josef
I. Suppl. Sträf och viljestark samt nästan våldsam i
sina antipatier, var F. föga omtyckt. Särskildt hade
han stark aversion mot det öfverhandtagande ungerska
inflytandet inom dubbelmonarkien. Han kom tidigt
till den öfvertygelsen, att rikets sammanhållning
kunde tryggas endast genom en nyorganisation
med hänsyn till de olika nationaliteternas kraf
att göra sig gällande. Först tänkte han sig en
federativ sammanslutning af ett flertal smärre
stater, sammanhållna af den gemensamma armén och
en stark centralregering. Senare gynnade han den
s. k. "trialismen" (de sydslaviska landsdelarnas
upphöjande till en med Österrike och Ungern
likställd riksdel; jfr Trialism), och
under sina sista år tänkte han sig delegationernas
utveckling till ett centralparlament som en utväg
till sammanhållningsproblemets lösning. Han
residerade vanligen på slottet Konopischt i
Böhmen. F. efterlämnade 3 barn: Max Karl,
efter föräldrarnas död hertig af Hohenberg,
f. 1902, furst Ernst, f. 1904, och furstinnan
Sofia af Hohenberg, f. 1901, g. 1920 med grefve
F. v. Nostitz-Rieneck. Jfr. H. Heller, "Franz
Ferdinand" (1911). V. S-g.
*Frans från Sales förklarades genom en i samband med
300-årsdagen af hans död utfärdad påflig encyklika
(jan. 1923) för skriftställarnas och tidningsmännens
skyddspatron.
* Frans Josef l arbetade efter annekteringen
(1908) af Bosnien och Hercegovina (där han 1910
företog en rundresa) outtröttligt för en fredlig
af-veckling af den därigenom vållade, med ett stort
europeiskt krig hotande krisen. År 1908 firades
med stora högtidligheter F:s sextioårsjubileum
som regent. Åt tronföljaren Frans Ferdinand
öfverlät han från 1906 öfveruppsikten öfver
arméns och flottans utveckling, men stod aldrig
i något intimare politiskt samarbete med denne och
ogillade så djupt hans "ojämbördiga" äktenskap
med grefvinnan Sofia v. Chotek, att han vid
underrättelsen om mordet på tronföl j arp aret i
Sarajevo (28 juni 1914) på allvar däri såg en Guds
straffdom öfver det brott mot legitimitetsprincipen
detta äktenskap inneburit. Under den kris, som
nu följde och ledde till Världskrigets utbrott,
önskade F. uppriktigt fredens bevarande. Han insåg
ej räckvidden af det ultimatum till Serbien, som
hans rådgifvare formulerat; till krigsförklaringen
mot Serbien förmåddes F. närmast genom åt honom
gifna oriktiga uppgifter om serbiskt öfverfall mot
österrikisk-ungerska gränstrupper. Om Världskrigets
utgång var F. från början djupt pessimistisk,
och till generalstabschefen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
