Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Franska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1027
Franska litteraturen
1028
sensibilitet. Panteistisk religiositet gaf åt
det ringaste och hvardagligaste transcendent
sublimitet. Efter 1905 har trots virrvarret af
skolor en gemensam sträfvan varit uppenbar ifrån
intellektualismen till metafysisk eller teosofisk
idealism, som i hög grad gynnas af det ifriga
sysslandet med det undermedvetna. Upplösningen af
de gamla metriska formerna har varit stark, och
flera bland de senaste årtiondenas ledande lyriker
(t. ex. Paul Claudel, Paul Fort och André Suarés)
ha ofvergett versen och uttrycka sig bäst i rytmisk
prosa. I belgaren Emil e Verhaeren (1855-1916)
egde den franska lyriken sitt största namn vid
århundrades-skiftet; han började med en naturalistisk
flamländsk diktning, skildrade sedan i symbolismens
fria vers sin själs strider och slitningar och
gaf lidelsefulla uttryck åt sociala kraf eller
framtidsvisioner. Under 1870-talet aflägsnade sig de
yngre poeterna både från "Les parnassiens", hvilkas
klara, konturfasta konst syntes dem ytlig, torr och
olyrisk, och från naturalisterna, hvilkas vulgaritet
och jordiskhet väckte af smak. Paul Verlaine (se
denne; 1844-96) återgaf dikten en utsökt musikalisk
form och hyllades som en mästare, hvars okonstlade
känsla, drömska fantasi och lidelsefulla bikter blefvo
djupt betydelsefulla förebilder. Som en föregångare
hälsades också Arthur Rimbaud (se denne; 1854-91),
hvars korta - fyraåriga - ungdomsförfattarskap
alltjämt fortsätter att öfva starkt inflytande, medan
däremot S t é-phane Mallarmé (se denne; 1842-98),
jämte Verlaine riktningens höfding, synes ännu mer
ha haft sin ledande personlighet än sin symboliska,
musikaliskt visuella diktning att tacka för sin
ställning. De tidigt bortgångne T r i s t a n C o r
b i é r e (1845-75) och Jules Laforgue (se denne;
1860-87) tillhörde också föregångarna. Doktrinärt
utvecklades tendenserna af René Ghil (se denne;
f. 1862). Efter den hastigt af-somnade tidskriften
"Le décadent" (31 nr, 1886) kallades anhängarna först
"dekadenter" (se d. o.), ett namn, som snart fick vika
för "symbolister" (jfr Symbolism). Alltifrån början
täckte dessa benämningar ganska skilda sträfvanden,
och de tidskrifter, som voro deras organ, såsom
"La plume" (1889-1904) eller den med vidsträcktare
syften redigerade "Mercure de France", fingo därför
ett ganska eklektiskt innehåll. Splittringen vardt
emellertid allt starkare på 1890-talet. Greken Jean
Moréas (se denne; 1856-1910), som 1891 ryckte fram
till en af ledarplatserna, grundlade strax därpå
en heretisk skola, Técole romane, och öfvergick
småningom till klassicism, en utveckling, som vardt
förebildlig för flera. Charles Maurras (f. 1868)
följde först Moréas, har skildrat provinsen och är
nu en af monarkismens banerförare. Fernand Gregh
(se denne; f. 1873) grundlade 1902 "humanismen"
med ett program, där social känsla och Plejadens
traditioner proklamerades; bland dem, som följde
honom, var den senare berömde H. B a r b u s s e (se
denne. Suppl.). Andra riktningar, som särskilde sig
i skolor, voro t. ex. verslibrismen (Gustave Kahn,
F. Vi elé-Grif f in, se dessa), instrumentismen,
jammismen (Fr. Jammes, se denne, grefvinnan Anne
Mathieu de Noailles), integralis-men, impulsionismen
(Florian-Parmen-
tier), sincérismen, synthétismen, subjektivismen
(Han Ryner, se denne. Suppl.), naturismen (Saint
Georges de Bouhélier, se denne. Suppl.), unanimismen
(Jules Romains, Georges Duhamel, se dessa. Suppl.),
druidismen, simultanéismen och dynamismen och
ytterligare ett trettiotal mer eller mindre efemära
grupper. Längst aflägsnade från de traditionella
franska diktformerna stå futurismen (se d. o. Suppl.),
kubismen (se d. o. Suppl.) och dadaismen (se
d. o. Suppl.), hvilkas början dagteck-nas 1909 och
bland hvilkas företrädare kunna nämnas F. T. Marinetti
och Jean Cocteau (f. 1891). Bland de f. n. högst
uppskattade lyrikerna må vidare nämnas Paul Valéry (se
denne. Suppl.), en modern klassicist. - Romanen och
novellen äro naturligtvis alltjämt den mest odlade och
af allmänheten mest uppskattade vitterhetsarten. Den
naturalistiska romanen, som hvars mest programmatiska
företrädare Zola och bröderna Goncourt (se dessa)
utöfvade det största inflytandet, rönte redan
efter Zolas "La terre" (1887) mothugg af yngre
författare, bland hvilka É. Röd (se denne) gjorde
sig särskildt bemärkt genom sin psykologiska analys
och sin moralism. Naturalismens tekniska vinningar
ha likväl bildat en grundval för de flesta nya
skolorna fram emot nuet. Släkt med naturalismen är
den sociala romanen, som mottog impulser särskildt
af den ryska litteraturen och som ofta förband
sympati och solidaritet, humor eller drömmeri med
skildringar af nöd och samhälleliga missförhållanden;
atmosfären, författarens egen ställning till
problemen och människorna äro ej naturalismens
hos t. ex. Charles Louis Philippe (se denne). Med
utomordentlig styrka har en rörelse, regionalismen,
under de senaste årtiondena visat intresse för olika
provinser, deras egendomligheter och befolkningar,
och Parisböckerna ha varit vida mindre enrådande än
vanligen. Nämnas må R. Bazin (se denne), H. Bordeaux
(se denne. Suppl.), Savojens trogne skildrare,
R. U. A. T. Boylesve (se denne. Suppl.), belgierna
A. L. C. Lemonnier (se denne) och G. E e k h o
u d (se denne. Suppl.), bröderna T h ar au d (se
d. o. Suppl.), som ta motiv från Li-mousin, E. L e R
o y (från Périgord), A l p h o n s e de Chateaubriant
(Poitou) och Gaston Ché-rau. Lothringen och dess folk
ha i Maurice Barres sin mäktige förespråkare, som
för öfrigt genom sin politiska verksamhet knutit
litteratur och politik tillsammans. Äfven den
koloniala vitterheten har gjort sig bemärkt genom
bl. a. L. M. E. Bertrand (se denne. Suppl.), Eli
sa a Rhalss och E. Nolly, som skildra Nord-Afrika,
L. Hemön (se denne. Suppl.) fransk kanadensare,
H. Daguerches Indo-Kina m. fl. Liflig är äfven den
exotiska litteraturen, som nu aflägs-nat sig långt
från Pierre Lotis erotiska reseskisser, med bl. a. M
y r i a m H a r r y (se denna), skildra-rinna af
Jerusalem, J u di t h Gautier (se Gautier 2), som
till stor del valt ämnen från Japan och Kina, och
Victor Segalen (1878 -1919), hvars verk förflytta
oss än till Tahiti, än till Kina, som uppmärksammade
moderna tolkare af främmande folk. Den historiska
romanen har med enstaka undantag intagit en mycket
till-bakaskjuten plats; nämnas må Maurice Main-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
