Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mutter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regeringens trupper (jfr
Bajern. Suppl.). Litt.: G. J. Wolf, "Ein
jahrhundert M." (1920), och R. H. Francé,
"M. Die lebensgesetze einer stadt" (s. å.).
E. A—t.
*München-Gladbach. Se Gladbach äfven i Suppl.
*Münchhausen. — 2. Börries von M. har vidare
författat Hofball (1914), Die standarte (1916), Schloss
in wiesen (1921) och Fröhliche woche mit freunden
(1922). 1923 utgaf han "Meisterballaden".
Myndighet, Offentlig, kallas de organ för statsmakten,
hvilka ega omedelbar befallningsmakt i förhållande
till allmänheten. Icke alla statsorgan äro sålunda
att anse som myndigheter; särskildt äro statens
s. k. affärsdrifvande verk och anstalter för olika
ändamål icke i och för sig myndigheter, ehuru de i
vissa afseenden kunna beklädas med befallningsmakt
och därigenom, så långt denna makt sträcker sig,
tillika bli myndigheter. Myndigheten representeras
alltid af under ämbetsansvar beslutande organ, hvilka
äro ämbetsmän, men under dem kunna stå tjänstemän
och betjänte som verkställighetsorgan, handlande
på den eller de beslutandes ansvar. Myndighets
befallningar måste åtlydas, men kunna hos öfverordnad
myndighet öfverklagas genom besvär och därigenom
efter pröfning af denna ändras eller upphäfvas. Mot
den ämbetsman, som är för myndighetens beslut och
åtgärder ansvarig, kan enskild person icke föra
någon ansvarstalan, utan detta tillkommer allenast
justitie- resp. militieombudsmannen och justitiekansleren
jämte särskilda åklagare. Alla myndigheter,
utom taxeringsmyndigheterna, lyda under konungen
allena och ha att handla efter hans i laga ordning
gifna föreskrifter (R. F. § 47).
Rld.
*Myndighetsålder. Uppgiften i hufvudarbetet,
sp. 43, att myndighetsåldern i Danmark
1911 fastställdes till 21 år, rättas till,
att så skedde först genom "myndighedsloven" 30
juni 1922; förut var i dansk rätt 18-årsåldern
gränsen för "umyndighed" och 25-årsåldern för
"mindreaarighed". Personer mellan 18 och 25 år
stodo under "kurator". Änkor voro dock städse
"fuldmyndige". — Nuv. svensk rätt (1925) kräfver för
valrätt och valbarhet till riksdagens Andra kammare
ej högre ålder än att under fjolåret ha fyllt 23 år,
medan däremot för valrätt och valbarhet till landsting
fordras att under föregående år ha uppnått 27 år.
Vissa domarförordnanden kunna anförtros 24-årig
man, förste-notarie-förordnande t. o. m. 23-årig.
C. G. Bj.
*Münster. — 2. Universitetet utvidgades 1914
med en evangelisk-teologisk, 1922 med en
landtbruksvetenskaplig fakultet och fick 1925
sin medicinska fakultet fullständigad. 1914—17
uppbyggdes den katolska kyrkan S:t Antonius, och 1919
upprättades en musikhögskola. 105,953 inv. (1921). —
4. (Officiellt Munster) M. tillhör nu franska
dep. Haut-Rhin, arrondissemanget Colmar. 3,932
inv. (1921).
*Münster (sp. 48), Th. G. Hans kusins son Christian
Andreas (ej August) M. lämnade direktörskapet för
Kongsbergs silfververk 1917 och blef teknisk direktör
i Norske svovelkisgruber a.-s. Han dog 2 dec. 1924
i Vestre Aker.
M. H.
*Münsterberg, H., dog 16 dec. 1916 i Cambridge,
Massachusetts.
*Myntkonvention mellan skilda länder kan
upprätthållas endast så länge, som de särskilda ländernas
i öfrigt autonoma penning- och finanspolitik föres
efter samstämmiga principer, hvilket ånyo ådagalagts
under Världskriget, då själfva basen för gällande
myntkonventioner, den gemensamma myntfoten (se
d. o.), uppgetts med införandet af pappersmynt
(se d. o.). 1. Latinska myntunionen, som redan
1915 blef äfven formellt rubbad genom upphäfvandet
af de särskilda landsmyntens karaktär af lagligt
betalningsmedel utanför det egna landets gränser,
vidhålles emellertid principiellt, och på initiativ
från Schweiz inleddes 1921 förhandlingar i Paris, som
ledde till tilläggskonvention af 9 dec. s. å. rörande
utväxlingen af Schweiz’ betydande öfverskott af
de andra konventionsländernas mynt till nedsatt
guldvärde. Återställandet af myntunionen till dess
tidigare effektivitet, som gått h. o. h. förlorad, är
alltjämt ställdt på framtiden. — 2. Skandinaviska
myntunionen rubbades i själfva sin grundval
genom inställandet af sedlarnas inlösen med guld
efter krigsutbrottet, och verkningarna af de
nordiska ländernas därmed afgjorda öfvergång till
pappersmyntfot framträdde i danska kronans notering
under pari redan i okt. 1915 och norska kronans
i dec. s. å. Underkurserna ha sedermera blifvit
betydande gentemot svenska kronor, hvilkas guldparitet
återställts vid utgången af 1922 (och guldmyntfoten i
hufvudsak fr. o. m. 1 april 1924). Efter införandet af
guldspärr (se d. o. Suppl.) i Sverige 8 febr. 1916
upptogos underhandlingar mellan de tre nordiska
länderna, hvilka ledde till tilläggskonvention,
som godkändes i Sverige med lag af 30 maj 1917 om
skiljemynt af järn, liksom senare underhandlingar
ledde till ny tilläggskonvention, som fastställdes
för Sverige i lag af 18 juni 1920 om skiljemynt
af kopparnickel (jfr Järnmynt. Suppl., Lagligt
betalningsmedel. Suppl. och Myntsystem.
Suppl.). Danska och norska skiljemynt, som
präglats enligt konventionen och de båda nämnda
tilläggsbestämmelserna, förlorade emellertid
giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige
fr. o. m. 6 okt. 1924 genom förordningar af 11 april
1924. Dessa innehöllo tillika förbud mot att i riket
införa konventionsenligt präglade norska och danska
skiljemynt fr. o. m. 1 maj 1924, dock att resande för
eget behof egde medföra sådana skiljemynt till ett
belopp af högst 5 kr. Ehuru myntunionen icke upphäfts,
har den sålunda tillsvidare förlorat all verklig
betydelse, och dess eventuella återställelse är ställd
på framtiden. — Litt.: A. E. Janssen, "Les conventions
monétaires" (1911), A. Nielsen, "Den skandinaviske
möntunion" (1917), E. F. Heckscher, "Den nordiska
myntunionen" (i "Nationalekonomisk tidsskr." 1922).
E. F. K. S—n.
*Myntsystem. (Sp. 66) Enligt lag
11 april 1924, som trädt i kraft 6 okt. s. å.,
skola danska och norska skiljemynt, präglade
enligt myntkonventionen och tilläggsartiklarna till
densamma, upphöra att vara lagligt betalningsmedel
i Sverige. Dylika mynt skola dock tillsvidare, vid
anfordran, inlösas af Riksbanken efter deras lydelse
med svenskt skiljemynt eller Riksbankens sedlar. Till
skiljemynt skall — utom silfver, legeradt med koppar
— användas dels kopparnickel (75 proc. koppar, 25
proc. nickel), dels ock brons. Genom lag 10 april
1917 medgafs, att till vissa skiljemynt finge användas
jämväl järn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
