Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ra ... - Radical, Le - * Radicula - Radio - Radioaktinium - * Radioaktiva grundämnen - * Radioaktiva mineral och bergarter - * Radioaktivitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock ej i ministären och har som ledare af den
kroatiska politiken numera trädt i bakgrunden för
brorsonen Paole R.
Radical, Le [lə- -ka’l], daglig morgontidning i
Paris, uppsatt 1869, inrikespolitiskt ett språkrör
för senator Jonnart och hans moderata grupp.
*Radicula, bot., är namn äfven på ett växtsläkte
(detsamma som Nasturtium).
Radio (af lat. radius, stråle), elektrot., ett
ord, som alltmer i sammansättningar börjar ersätta
epitetet trådlös. Man säger t. ex. radiostation
i st. f. trådlös station, radiomottagare i
st. f. trådlös mottagare. Därjämte används ordet radio
ensamt ofta populärt som beteckning för radiostation
eller mottagningsapparat, t. ex. Vaxholm Radio,
en hemmagjord radio o. s. v. Jfr Rundradio. Suppl.
E. Mgrn.
Radioaktinium, kem. Se Aktinium. Suppl.
*Radioaktiva grundämnen. I hufvudart:s tab. I,
sp. 855 och 856, och tab. III, sp. 861, måste
ändringar göras på grund af de senare årens
undersökningar. Dessa äro införda i vidstående tabell,
som upptar de 3 radioaktiva serierna och deras
genetiska förhållande. Pilarna visa omvandlingens
riktning, och med α eller β anges det åtföljande
strålslaget. Siffran öfver ämnets namn anger
atomvikten. Parentes betecknar, att den ännu är
osäker. Under ämnets namn står halfveringstiden. De
element, som äro placerade öfver hvarandra och
förenade med raka streck, äro isotoper. Längst upp och
längst ner står plejadens hufvudämne tillika med dess
atomvikt och den grupp det tillhör i det periodiska
systemet, angifven med romerska siffror.
Inom alla de 3 radioaktiva serierna har man numera
vid ämnena C konstaterat en dubbelsönderdelning (jfr
Fajans, K. Suppl.) samt infört större enhetlighet vid
sönderdelningsprodukternas benämning. Det ämne inom
hvarje serie, som sönderfaller åt 2 håll, kallas
C och tillhör grupp V i periodiska systemet. Det,
som bildas af C under β-strålning, kallas C′
(grupp VI), och det, som bildas under α-strålning, C″
(grupp III). Det därefter följande ämnet benämnes D
och tillhör blygruppen (grupp IV).
Hvad uranserien beträffar skrifvas UI och UII vanligen
med romerska siffror. Äfven inom denna serie eger
dubbelsönderdelning rum, i det att 96 proc. af UII:s
atomer med α-strålar öfvergå till ionium, medan
resten äfven med α-strålar bildar uran Y, som med
en halfveringstid af 25 timmar under afgifvande af
β-strålar ger upphof till aktiniums modersubstans
protaktinium (se Aktinium. Suppl.). Sannolikt
öfvergår äfven en liten del, 0,3 proc. af UX1 under
β-strålning till ett ämne UZ (ej infördt i tabellen)
med halfveringstid af 6,7 tim., medan den öfriga
delen ger UX2 äfvenledes med β-strålar. Vid bägge
dessa fördelningar bildas isotopa element med lika
atomvikt, men olika radioaktiva egenskaper. Många
bestämningar ha utförts på radiums halfveringstid,
som antagligen ligger omkr. 1600 år.
Hypotesen om isotoperna, som först framkastades för
de radioaktiva ämnena, har vunnit full bekräftelse
genom konstaterande af isotopers förekomst äfven bland
öfriga grundämnen (se Isotoper. Suppl.). Därigenom
har det fastslagits, att ett ämnes
flesta egenskaper i första hand äro beroende
på laddningen hos atomens kärna (se Atommodell,
Grundämnen och Kärnladdning, alla i Suppl.).
E. R—dt.
*Radioaktiva mineral och bergarter. Sp. 864,
rad 1—2, se äfven Uran; rad 17 Formeln
(Th U)O2 anger, att torianit är en isomorf blandning
(ej kemisk förening) af urandioxid UO2 med toriumoxid
Th O2. — Om nyare bestämningar af jordskorpans halt
af radium, uran och torium se Radium. Suppl.
K. A. V—g.
*Radioaktivitet. De radioaktiva ämnenas
kännetecknande egenskap att spontant sönderfalla
under frigörande af energi i form af strålar har vid
alla företagna undersökningar visat sig fullständigt
oberoende af yttre omständigheter; den beror endast
på atomens egen natur. Vid sönderfallet utkastas
vanligen antingen α-partiklar, positivt laddade
heliumatomer, eller β-partiklar, elektroner med en
massa, som utgör 1/1840 af väteatomens massa.
I hufvudart., sp. 868, har omtalats, att hvarje
α-partikel, då den träffar s. k. sidotblände,
framkallar en ljusblixt, scintillation. Genom
räkning af scintillationer har man bestämt det antal
α-partiklar, som ett visst preparat utsänder. Dylika
räkningar kunna utföras äfven med elektriska
mätningsmetoder, i det att hvarje α-partikel,
som t. ex. passerar mellan 2 kondensatorplattor,
som hållas vid lämplig spänningsskillnad, genom
stötionisation (se Ionisering, sp. 828)
åstadkommer så stark verkan, att den blir
iakttagbar på en elektrometer förbunden med den
ena kondensatorplattan. Rutherford och Geiger ha
sålunda beräknat, att 1 gr. rent radium utsänder per
sekund 3,57 · 1010 α-partiklar och 1 gr. radium i
jämvikt med emanation och radioaktivt belägg alltså
14,3 · 1010 α-partiklar. De ha också uppsamlat den
heliumgas, som α-partiklarna ge upphof till (jfr
Radium, sp. 878), och funnit, att 1 gr. radium ger
per år 164 kbmm. helium. Däraf har man på direkt väg
bestämt det antal heliumatomer eller heliummolekyler,
som ingå i 1 kbcm. helium vid 0° och 760 mm. tryck
till 2,78 · 1019 och i 1 grammolekyl till 62 · 1022
(jfr Kinetisk gasteori och Loschmidtska talet).
Vid genomgång af gaser uppväcka α- och β-partiklarna
ett stort antal ioner. Genom att hastigt utvidga af
strålar ioniserad fuktig luft har C. T. R. Wilson
(se denne) fotograferat α- och β-partiklars
banor, hvilket varit af största betydelse för
studiet af dessa strålar. Fig. 1 är en sålunda
upptagen fotografi, där α-strålar utgå från ett
preparat liggande strax utanför ena hörnet. Man
ser, att α-partiklarna gå sin väg rakt fram, utan
att påverkas af de tiotusental af atomer, som de
genomtränga. Endast i mycket enstaka fall synes på
fotografierna en tydlig krök angifvande en kraftig
afböjning. Med utgångspunkt härifrån har Rutherford
uppställt sin teori för atomernas inre byggnad
(se Rutherford, sp. 1271, och Atommodell. Suppl.,
sp. 356). Afböjningen skulle då bero på, att
α-partikeln i enstaka fall kommer i omedelbar
närhet af atomens positivt laddade kärna och stötes
bort af denna, samtidigt med att den ger atomen en
stöt. Är den påstötta atomen lätt, kan den få så stor
hastighet, att äfven dess bana genom ionisation
kan afbildas (se fig. 2, där α-partiklar passerat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
