Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rundradio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känsligheten hos Western electrics kolkornsmikrofon,
som dock är den känsligaste af de ofvan omnämnda
mikrofontyperna (pallofotofonen undantagen),
ungefär 1,000 ggr mindre än hos en mikrofon för
vanlig trådtelefonering. Okänsligheten beror på, att
mikrofonmembranen är mycket hårdt inspänd för
att erhålla ett så högt egensvängningstal, att det
ligger öfver det frekvensområde, som mikrofonen
skall betjäna. De elektromagnetiska mikrofonerna
äro, oaktadt deras membran ej äro spända,
okänsligare än kolkornsmikrofonen; de ha synnerligen
lågt liggande egensvängningstal. Okänsligheten hos
rundradiomikrofonen innebär ej någon större
nackdel, då den ju kan kompenseras genom
förstärkningsanordningar. Alltför långt drifven
förstärkning medför emellertid ett störningsmoment från
själfva förstärkaren, hvilket kan menligt påverka
utsändningen. Mikrofonens placering i
inspelningslokalen (studion) äfvensom å andra platser, där
upptagning af ljudvågor skall ega rum, spelar en
ej ringa roll, särskildt vid utförandet af flerstämmig
musik, då alla instrument skola göra sig gällande
i radio på samma sätt som i konsertlokalen.
Rundradiostationen är sålunda en
radiotelefonistation, där det naturtrogna återgifvandet i
elektrisk form af ljudvågor uppdrifvits till det
yttersta. Den nyttjar i regel vakuumrör för alstringen
af den erforderliga högfrekventa
växelströmsenergien. Försök med roterande högfrekvensgeneratorer
ha dock på sistone företagits i Tyskland i ändamål
att nedbringa driftskostnaderna. Antenneffekten
håller sig i allmänhet omkring en kilowatt.
Rundradiovåglängderna ligga vanligen mellan 200 och
600 m. Den relativt korta våglängden har valts
bl. a. med hänsyn till, att de lågfrekventa
atmosfäriska störningarna ha mindre inverkan vid korta
våglängder (höga frekvenser) än vid långa. Några
större rundradiostationer med en antenneffekt af
upp till 30 kilowatt finnas äfven. De nyttja i
allmänhet större våglängder (upp till 2,600 m.).
Frågan, huruvida rundradion är mest betjänt af
flera smärre, på lämpligt afstånd från hvarandra
belägna rundradiostationer eller af en eller ett par
större stationer i hvarje land, är ännu föremål för
pröfning. En utveckling enligt det förstnämnda
alternativet bör bättre kunna tillförsäkra hvarje
lyssnare ett godt resultat med enkla
mottagningsapparater, men innebär samtidigt, att "trängseln
i luften" ökas med ty åtföljande störningar vid
mottagningen (se nedan, sp. 80–81). Man har
därför på allvar börjat öfverväga frågan om
utsändningens koncentrerande till ett fåtal större stationer.
Driftkostnaderna för stationerna kunna väsentligt
nedbringas, om flera utsända ett och samma
program, hvilket då distribueras per tråd till de olika
stationerna från en centralt belägen hufvudstation
(reläsändning). Stationer utan egna program
benämnas relästationer. De ha i allmänhet lägre
antenneffekt än stationer med själfständiga program
(omkr. 100–200 watt). Fig. 8 visar
sändarutrustningen för en relästation (Norrköping) och fig. 9 för
en rundradiostation af vanlig storlek (Göteborg).
Ett inspelningsrum (Stockholms rundradiostation)
visas i fig. 10. Väggarna äro behängda med
draperier för att motverka eko.
För rundradiorörelsens finansiering ha olika
utvägar sökts. I dess hemland, Amerika, där
rundradiostationerna från början till öfvervägande del
egdes och drefvos af radiofirmorna (se nedan), var
det försäljningsvinsten å radiomottagningsapparater
och detaljer till sådana, som fick täcka
driftkostnaderna för stationerna. I längden skulle denna
inkomstkälla gifvetvis ej förslå. En beskattning af
radiolyssnarna var ej att tänka på med hänsyn till
de fria former, hvarunder rörelsen utvecklat sig i
Amerika. Nära till hands låg då att ställa
rundradion i varuannonseringens tjänst. Annonserna skulle
få betala underhållningen på samma sätt, som de
möjliggöra tillhandahållandet af tidningar och
tidskrifter till billigt pris. Genom att ge annonserna
en tilltalande form (en instruktiv föreläsning, en
berättelse e. d.) bli de ej afskräckande. Ofta märka
de lyssnande ej alls, att det, som utsänds, afser
reklam. Denna inskränkes nämligen ofta till ett
omnämnande af den annonserande firmans namn
samt en uppmaning till lyssnarna att insända
meddelanden om, huru sändningen utfallit. Det
naturligaste sättet att täcka kostnaderna för
rundradiotjänsten är dock, att hvarje innehafvare af en
mottagningsapparat erlägger en viss årlig afgift för den
underhållning han blir delaktig af. Ett dylikt
licenssystem har praktiserats i så godt som alla de
länder, där rundradion senare vunnit insteg. Man
sträfvar efter att hålla licensafgiften så låg som
möjligt, för att ej rundradion skall mista sin
popularitet. En nackdel med systemet, hvilken torde vara
ofrånkomlig, är svårigheten, för att ej säga
omöjligheten, att kontrollera, att hvarje
apparatinnehafvare verkligen löst licens. I detta hänseende får
man tydligen i ganska hög grad lita på
vederbörandes rättsuppfattning.
Rundradiomottagning. Att rundradiorörelsen fått
den stora popularitet, som den i själfva verket
eger, ligger till stor del däri, att de hjälpmedel,
som kräfvas för att åhöra utsändningarna, kunna
göras synnerligen enkla. De af rundradiostationen
utsända modulerade vågorna kunna göras hörbara
i en kristallmottagare, hvarmed man menar en
mottagningsapparat, som nyttjar kristalldetektor för de
lågfrekventa svängningarnas utfiltrering ur de
högfrekventa (se Telegraf, sp. 752 o. fig. 30).
Villkoret för, att en dylik mottagare därvid skall
kunna användas, är dock, att afståndet till den
sändande stationen ej är för stort; kristallmottagarens
räckvidd är nämligen ganska begränsad. För
lyssnande på längre afstånd kräfvas
mottagningsapparater, hvilka nyttja vakuumrör för förstärkning och
oftast äfven som detektor. Vanligen begagnar man
därvid en återkoppling (se d. o. Suppl.) af rörets
anodkrets till dess gallerkrets i ändamål att
utnyttja rörets förstärkningsförmåga till det yttersta.
Men därigenom uppstår äfven fara för, att röret
själft skall börja generera högfrekventa
svängningar, hvilka från mottagarens antennkrets utstråla
elektromagnetiska vågor (se Vakuumrör, sp.
360). Mottagaren verkar vid för kraftig
återkoppling som en sändare och utsänder en odämpad våg
af den våglängd, som mottagaren för ögonblicket
är afstämd till. Denna våg kan gifvetvis uppväcka
föga önskvärda interferenstoner i närbelägna
mottagare (jfr Telegraf, sp. 752). Antag, att den
för kraftigt återkopplade mottagaren alstrar
svängningar med frekvensen 751,000 och att en
rundradiostation sänder med våglängden 400 m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
