- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 38. Supplement. Riksdagens bibliotek - Öyen. Tillägg /
83-84

(1926) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rundradio

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

föregående några fabrikstillverkade
rundradiomottagare, fig. 14 en kristallmottagare, fig. 15 en
rörmottagare med två rör, ett som detektor och ett
som lågfrekvensförstärkare (tvårörsmottagare), fig.
16 det inre af en tvårörsmottagare, fig. 17 en
trerörsmottagare (ett rör som detektor, två som
lågfrekvensförstärkare) och fig. 18 en
superheterodynemottagare (af amerikansk tillverkning), försedd
med ramantenn (dold inuti apparaten). I facken
på ömse sidor befinna sig de för rören nödvändiga
batterierna. Till mottagaren är kopplad en
högtalare.

Rörmottagarna ha nackdelen att i motsats till
kristallmottagarna kräfva galvaniska batterier (se
Batteri 3) för sin funktion. Rörens glödtrådar
kräfde till en början relativt stark ström, hvarför
måste användas ackumulatorbatterier (se d. o.),
hvilkas behof af laddning naturligtvis medför
olägenheter. En afsevärd förbättring därutinnan
inträdde i och med införandet på radiomarknaden af
s. k. lågtemperaturrör (se Telegraf. Suppl.),
hvilkas glödström är synnerligen låg (omkr. 10
gånger mindre än i de äldre rören) och därför kunde
levereras af torrelement af den enkla typ, som
används vid ringledningar och i telefonapparater.

Litt. Bland massan af arbeten, som behandla
rundradio, må nämnas Lertes, "Der radioamateur",
1924, Nesper, "Der radioamateur" (Broadcasting)
1923 och "Bibliothek der radioamateurs"
1924–25, Lübben, "Röhrenempfangsschaltungen für die
radiotechnik", 1925, J. Scott-Taggart,
"Thermionic tubes in radio telegraphy and telephony", 1924,
Coursey, "Telephony without wires", 1919, Moyer
och Westrel, "Practical radio", 1924, Brun,
"Radioexperimenter", 1924, samt Axel Larsson, "A.
B. C. i radio", 1924. Ett otal radiotidskrifter
utges i olika länder. Bland svenska märkas "Radio"
och "Radioamatören".

Historik. Den egentliga rundradiorörelsen
räknar sitt upphof från slutet af 1920. Dess
födelseland var Nord-Amerikas förenta stater.
Betingelserna för rörelsens uppkomst voro där mycket
gynnsamma, enär praktiskt taget inga restriktioner
funnos för upprättandet af sändar- och
mottagningsstationer. Fabrikanterna af radiomateriel samt en
del vetenskapliga institutioner arbetade ifrigt på
radiotelefoniproblemets lösning och hade därför
uppsatt radiostationer, afsedda för
telefoniexperiment. Redan tidigare fanns i Amerika en ansenlig
mängd radioamatörer (se d. o. Suppl.), som
experimenterade med sändare och mottagare,
hufvudsakligen afsedda för radiotelegrafì. Dessa voro
sålunda i tillfälle att aflyssna de utsändningar af tal
och musik, till en början hufvudsakligen
grammofonmusik, som gjordes från de experimenterande
firmornas försöksstationer. Klart är, att intresset
hos den lyssnande parten i hög grad stegrades, då
i stället för telegrafsignaler tal och musik
återgåfvos i mottagarens hörtelefon. Efterfrågan på
radiomateriel för mottagningsapparater steg snabbt.
För att stimulera intresset upprättades nya
radiostationer. Ej blott radiofirmor, utan äfven
tidningar och varuhus skaffade sig egna radiostationer för
reklamändamål och för att sprida nyheter.
Rörelsen utbredde sig lavinartadt öfver hela Förenta
staterna, och i slutet af 1922 var antalet
sändarstationer uppe i mer än 500. Antalet
mottagningsapparater uppskattades till 1,500,000.
Sändarstationerna voro hänvisade till att arbeta med 360 eller
400 m. våglängd med smärre afvikelser härifrån för
att icke störa hvarandra. Allteftersom antalet
sändarstationer ökades, blef det emellertid allt svårare
att undvika störningar stationerna emellan. Då inga
bestämmelser från början funnos beträffande
sändningstider för de olika stationerna, hände det
därför lätt, att allvarliga störningar inträffade till stort
men för den lyssnande parten. Två radiostationer,
som utsända odämpade elektromagnetiska vågor (se
Telegraf, sp. 746) af något skiljaktig frekvens,
åstadkomma i en mottagningsapparat en
interferenssvängning med ett periodtal, som är lika med
skillnaden mellan sändarstationernas frekvenser. Ligger
den så uppkomna interferenssvängningens frekvens
inom det hörbara frekvensområdet, erhålles i en
mottagare, som befinner sig inom de bägge
sändarstationernas räckvidd, en för mottagningen störande
ton (jfr ofvan vid återkoppling). För att råda bot
på oredan ingrep staten med reglerande
bestämmelser i maj 1923 och uppdelade alla
rundradiostationer i vissa klasser alltefter sändningens art
och stationens storlek. Vidare uppdelades landet i
olika zoner och reglerades rundradiostationernas
våglängder så, att frekvensskillnaden mellan två
inom samma zon belägna stationer bestämdes till
50,000 svängningar per sek. Frekvensskillnaden fick
gå ned till 20,000 svängningar per sek., om
stationerna lågo inom skilda, till hvarandra gränsande
zoner. Minsta frekvensskillnaden sattes till 10,000
svängningar per sek. Dessa bestämmelser ha dock
ej helt kunnat följas, då ingen möjlighet finnes att
med tillämpning af desamma få rum med alla
Förenta staternas sändarstationer inom det för
rundradio anvisade våglängdsområdet (222–545 m.).
Särskildt i de östra delarna af landet är stationernas
antal stort. Så har t. ex. New York mer än ett
dussin rundradiostationer. Totala antalet stationer
uppgick i juni 1925 till omkr. 600, och antalet hem,
där mottagningsapparater för rundradio finnas,
uppskattades till i rundt tal 3,600,000.

Från Amerika kom rundradiorörelsen till
Frankrike 1921 och till England 1922. Där tillgodogjorde
man sig de erfarenheter, som vunnits under rörelsens
utveckling i Amerika, hvarför några svårare
missförhållanden ej uppstodo. I Frankrike är
rundradiorörelsen likväl ännu ej slutligt ordnad (1925).
Såväl statliga som privata rundradiostationer
finnas. Utvecklingen tycks emellertid gå i riktning
mot statsmonopol. För innehaf af
mottagningsapparat kräfves endast en registreringsafgift af 1 fr.
Antalet lyssnare är därför relativt stort — öfver
1,000,000. Underhållningen bekostas af en
sammanslutning af radiofirmor och lyssnare. Den
engelska rundradion har fått en mycket fast
organisation, i det att samtliga stationer egas och
drifvas af ett under statens kontroll stående, af de
ledande radiofirmorna bildadt bolag, British
Broadcasting company (B. B. C.), som fick sin slutgiltiga
form i aug. 1923. Rundradiostationernas antal var
21 i juni 1925. Af dessa voro dock 11 relästationer
med mindre effekt. Licenssystem råder. Afgiften
är 10 sh. (för hemmagjord apparat 15 sh.).
Antalet licensinnehafvare var i juni 1925 omkr.
1,400,000. Den tyska rundradiorörelsen började
väsentligt senare än den franska och engelska,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:32:48 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcr/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free