Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scheelit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
där för v. Baeyer, blef filos. d:r 1905, 1910 docent
där, 1913 e. o. professor i Jena samt 1916 ord.
prof. vid Wiens och 1921 vid Berlins universitet.
S. har utfört många värdefulla experimentalarbeten
i organisk kemi. Viktigast äro hans undersökningar
ang. trifenylmetyl och andra ämnen, i hvilka
trevärdt kol förekommer; han har därmed väsentligen
utvidgat E. Beckmanns och Gombergs (se dessa)
grundläggande upptäckter. Teoretiskt betydelsefull
är den af S. funna förmågan hos derivat af 3-värdt
kol att addera alkalimetaller. Vidare har S. visat
förekomsten af 3-värda kolatomer i vissa aromatiska
ketoners reaktionsprodukter med alkalimetaller.
Bland hans nyare rön må nämnas framställningen
af pentafenyletyl (1922). S. är led. af Vet. soc.
i Uppsala (1922).
H. E.
*Schlesien. 1. Fredsfördraget i Versailles (28
juni 1919) tillerkände Polen en landremsa i nordöstra
S. och bestämde om Öfre S. (Oberschlesien),
att dess öde skulle afgöras genom folkomröstning.
Frankrike hade arbetat för, att Polen skulle utan
vidare erhålla hela Oberschlesien, och i sin urspr.
form stadgade också de Tyskland förelagda
fredsvillkoren detta, men genom engelskt och amerikanskt
inflytande infördes i stället i de definitiva
fredsvillkoren bestämmelsen om folkomröstning.
Med anledning däraf delades redan 1919 provinsen
S. i 2 provinser, Nieder-S. och Ober-S.
Den förra, som alltjämt helt tillhör Tyskland, omfattar
regeringsområdena Breslau och Liegnitz;
26,624 kvkm., 2,988,613 inv. (1919), 112 på 1
kvkm.; provinsregeringens säte är Breslau. Den
senare omfattade regeringsområdet Oppeln; detta
omröstningsområde utgjorde 10,668 kvkm. med
2,068,004 inv. (1919). Ett litet område i sydvästra
hörnet af den oberschlesiska kretsen Ratibor,
Hultschin (tjech. Hlučin) med omkr. 50,000
inv., tillföll enligt fredsfördraget utan omröstning
Tjecho-Slovakien.
År 1910 voro af Oberschlesiens befolkning
53 proc. polsktalande och 40 proc. tysktalande,
4 proc. talade både polska och tyska, återstoden
talade tjechiska eller märiska (2,4 proc.) eller
andra språk. Historisk förbindelse med polska riket
har Oberschlesien ej haft sedan 1338, och den
polsktalande befolkningsdelens dialekt ("vattenpolska")
var starkt genomsyrad af germanismer. Årtiondena
närmast före Världskriget hade emellertid en
polsk-nationell rörelse försports inom området och
fått näring bl. a. i den starka sociala motsättningen
mellan mestadels tyska storgodsegare och ekonomiskt
illa ställda polska småbönder och jordarbetare,
hvarjämte inom industriområdet arbetarnas lefnadsvillkor
voro vida sämre än i andra tyska industriområden.
Vid fredsvillkorens formulering spelade
politisk-ekonomiska synpunkter en stor roll, i
det att man i Frankrike önskade genom afskiljande
af Oberschlesien med dess rika kolgrufvor förlama
den tyska industrien och därigenom indirekt göra
Tyskland äfven militärt svagare. –
Omröstningsområdets förvaltning uppdrogs åt en
interallierad kommission (engelsmän, fransmän och
italienare) under ledning af den franske generalen
Le Rond; denne öfvertog förvaltningen 11 febr.
1920. Röstberättigade vid omröstningen, som skulle
äga rum tidigast efter 6 och senast efter 18 månader,
voro de personer, som fyllt 20 år samt voro
födda inom området eller voro där bosatta från ett
datum ej senare än 1 jan. 1919 (kommissionen skulle
bestämma detta datum) eller därifrån utvisats af
tyska myndigheter. Omröstningen skulle ske kommunvis,
och den interallierade kommissionen skulle
därefter afge förslag till gränslinje med hänsyn till
befolkningens vid omröstningen uttryckta önskan och
till det geografiska och ekonomiska läget i orterna.
Kommissionen skulle under mellantiden upprätthålla
ordningen genom dit förlagda allierade trupper och
en på platsen rekryterad polisstyrka. Redan i aug.
1919 utbröt ett från Polen organiseradt uppror,
som dock snart undertrycktes af de då ännu fungerande
tyska myndigheterna. Sedan interallierade
kommissionen öfvertagit förvaltningen, strömmade
polacker i mängd öfver gränsen och drefvo ifrig
propaganda för en polsk resning och mot den lokala
tyska polisen. Under ledning af den polska
rörelsens främste man, Korfanty (se d. o. Suppl.),
utbröt 17–19 aug. en omfattande resning, som
ledde till, att de polsksinnade besatte mer än hälften
af omröstningsområdet, där en tid bortåt anarki
rådde och våldsbragder ofta förekommo. Omsider
bestämdes omröstningen till 20 mars 1921 och
fastställdes 1 jan. 1904 som det datum, från hvilket
de i Oberschlesien boende där skulle ha varit
bosatta för att erhålla rösträtt. Bland i Tyskland
bosatta, i Oberschlesien födda personer drefs liflig
agitation för deltagande i omröstningen; å andra
sidan sökte Korfantys anhängare hindra, att dessa
utifrån kommande röstberättigade fingo tak öfver
hufvudet. Omröstningsresultatet blef 707,393 röster
för Tyskland och 479,365 röster för Polen; 664
kommuner uppvisade tysk, 597 polsk majoritet.
Den tyska segern vid omröstningen kom som en
oangenäm öfverraskning för Polen och Frankrike.
Från tysk sida kräfdes nu, att hela området skulle
tillerkännas Tyskland, enär en delning af
industriområdet vore omöjlig. Korfanty åter anordnade
(maj 1921) en ny polsk resning i syfte att ställa
makterna inför ett fait accompli, och de tysksinnade
sammanslöto sig till en militär motorganisation,
”Oberschlesische selbstschutz”. Inbördeskrig
syntes hota, men omsider lyckades man förmå bägge
de väpnade organisationerna att utrymma
omröstningsområdet. De allierades högsta råd kunde ej
enas om den delning af Oberschlesien, som nu
ansågs böra ske, och frågan hänsköts därför till
Nationernas förbunds råd, som i sin ordning
öfverlämnade medlingsuppdraget till ett utskott af 4
rådsledamöter (för Belgien, Brasilien, Kina och
Spanien). Den delningslinje detta utskott föreslog
gillades af rådet och sedermera (20 okt.) äfven af
de allierade makternas ambassadörskonferens. Den
var i hög grad partisk för Polen och tillkom
närmast för att, med uppoffrande af Tysklands intressen,
återställa enigheten mellan de allierade.
Delningslinjen gick tvärs igenom industriområdet, af
hvars hufvudorter Tyskland fick behålla staden
Beuthen, men förlorade Kattowitz, Tarnowitz och
Königshütte, hvilka tre städer uppvisat stark
majoritet för Tyskland. Polen erhöll omkr. 2,800
kvkm. (30 proc. af omröstningsområdet), med omkr.
887,000 inv., men inom denna del lågo 95 proc.
af kolförråden (53 kolgrufvor af 67), alla järngrufvorna,
23 masugnar af 37, 9 valsverk af 14, 15 gjuterier
af 25 samt 12 bly- och zinkgruvor af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
