Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1047
Tyskland (Historia)
1048
syntes ha lyckats. Följande dag utfärdade emel-
lertid Kahr ett upprop, hvari hans föregående
dag gjorda utfästelser förklarades vara honom af-
tvungna med pistolen för bröstet och därför af noll
och intet värde. En dylik omhvälfning skulle ha
störtat T. i fördärfvet. I enlighet därmed vidto-
gos åtgärder för att stäcka Hitlers förehafvanden,
och efter några sammanstötningar skingrades de
nationalsocialistiska gardena. 11 nov. tillfångatogs
Hitler själf. Den egendomliga roll, som de bajer-
ske statsmännen spelat vid revolutionsförsöket, för-
svagade emellertid deras ställning. Kahr och Los-
sow trädde tillbaka, och riksregeringen framlade
ett förslag till uppgörelse med Bajern, som i stort
sedt tillfredsställde dess prestigeanspråk.
När riksdagen 20 nov. ånyo sammanträdde, blef
första frågan att skaffa en ny regering. Från både
tysknationellt och socialdemokratiskt håll afgåfvos
misstroendevota, och med dessa partier förenade
sig kommunisterna och bajerska folkpartiet. Nå-
gon möjlighet till en ny rekonstruktion af regerin-
gen förefanns icke. Försök att återställa den stora
koalitionen misslyckades, och efter åtskilliga pla-
ner i olika riktningar bildade centerledaren Marx
en ministär af medlemmar från mellanpartierna,
däri inräknadt bajerska folkpartiet, hvars anslut-
ning med hänsyn till de nyligen timade händel-
serna i Bajern ansågs oundgänglig. Stresemann
kvarstod i den nya regeringen såsom utrikesmini-
ster. Dess viktigaste uppgift blef som vanligt att
komma till rätta med det finansiella nödläget, som
var så allvarligt, att hastiga och genomgripande
åtgärder kräfdes för att förebygga hungersnöd i
landet. Drastiska åtgärder till minskning af ut-
gifterna och ökning af tillgångarna tillgrepos, och
för att lindra den hotande hungersnöden gjordes en
vädjan till i utlandet bosatta tyskar om hjälp, hvil-
ken vädjan inbragte icke obetydliga summor. Det
förtviflade läget hade emellertid äfven utomlands
ökat intresset för att få till stånd en verklig regle-
ring af skadeståndsvillkoren. Ett amerikanskt för-
slag till grundlig sakkunnig undersökning af T:s
ekonomiska förmåga, framförd», af statssekreteraren
Hughes, upptogs i slutet af okt af brittiska rege-
ringen, som därom förhandlade med de allierade.
Poincaré gjorde vissa försök att begränsa de sak-
kunniges uppgift, hvilket stötte på motstånd från
amerikanskt håll och höll på att stjälpa hela saken.
Emellertid hade tyska regeringen 24 okt. föreslagit,
att i enlighet med Versaillesfredens art. 234 en
undersökning af T.s ekonomiska hjälpkällor och be-
talningsförmåga skulle göras och att tyska represen-
tanter därvid skulle höras. Nödvändigheten af en
ny och mera allsidig pröfning af skadeståndsfrå-
gan framstod så mycket klarare, som T. 2 nov.
meddelade, att det icke längre kunde fortsätta sina
naturaleveranser till de allierade, icke ens de i
Micumfördragen afsedda. Skadeståndskommissionen
beslöt under dessa omständigheter svara tillmötes-
gående på förslaget om utredning och tillsatte 30
nov. två kommittéer, den ena för att utreda, hur den
tyska budgeten skulle kunna bringas i jämvikt och
tyska valutan stabiliseras, den andra för att fast-
ställa, hur stort det tyska kapital, som förts till ut-
landet, vore och hur det skulle kunna återföras till
T. (se Skadeståndsfrågan. Suppl.). Den sam-
mansättning och de uppgifter dessa kommittéer
erhöllo motsvarade icke fullt, hvad de ursprung-
lige förslagsställarna tänkt sig och valdes så, att
Poincaré icke skulle behöfva sätta sig till motvärn.
Till ledamöter utsagos endast representanter för
de allierade länderna, icke för neutrala makter eller
för T. Frågorna om T :s betalningsförmåga och
skadeståndsbeloppets fixering undvekos formellt.
Men praktiskt taget kom uppgiften att röra sig om
hvad T. skulle kunna lämna i skadestånd, utan att
dess finansiella jämvikt bragtes i fara. Och under
arbetets lopp kom den första kommissionen att ut-
vidga sin uppgift ända därhän, att den utarbetade
en fullständig skadeståndsbetalningsplan, efter kom-
mitténs ordförande, den amerikanske generalen
Dawes, benämnd Dawesplanen.
De båda kommittéerna sammanträdde i midten
af jan. 1924 i Paris, besökte Berlin under förra
hälften af febr. och öfverlämnade 9 april sina
rapporter till skadeståndskommissionen. Denna med-
delade 11 april tyska regeringen, att den ansåg
rapporterna såsom en praktisk grundval för skade-
ståndsfrågans snabba lösning. Tyska regeringen
gaf i ett meddelande 16 april sin anslutning
till denna ståndpunkt, och följande dag anbefallde
skadeståndskommissionen de allierade regeringarna
att göra detsamma. Samtycke gafs 24 april af Eng-
land, Belgien och Italien. Poincaré svarade 25
april med undanflykter. Då han emellertid vid de
franska valen 11 maj störtades och hans efterträ-
dare Herriot icke gjorde några invändningar, kunde
förberedelserna till Dawesplanen drifvas med fart.
Organisationskommittéer tillsattes, hvari äfven ty-
skar och neutrala medverkade, och sedan dessa
fullbordat sitt arbete, samlades man till en konfe-
rens i London, på hvilken planen skulle göras till
föremål för ett bindande fördrag mellan T. och de
allierade. 16 juli öppnades konferensen i närvaro
af representanter för England, Belgien, Frankrike,
Italien, Japan, Portugal, Grekland, Rumänien och
Jugo-Slavien. Två representanter för Förenta sta-
terna voro icke-officiella deltagare. Förhandlin-
garna rörde sig till en början bl. a. om, hvilket för-
faringssätt skulle komma till användning, i fall T.
skulle söka komma ifrån sina åtagna förpliktelser och
de allierade icke kunde ena sig om de sanktioner,
som borde tillgripas. Frankrike häfdade skarpt, att
i ett sådant fall hvarje land hade frihet att på egen
hand ingripa, en ståndpunkt, som England kraftigt
bekämpade. Sedan ett hot om hela konferensens
sprängning på denna fråga afvärjts, enades man om
en kompromiss, som öfver skadeståndskommissionen
ställde en opartisk skiljedomstol, till hvilken man
i dylikt fall kunde vädja. Sedan efter någon
oenighet tyskarnas deltagande i konferensen af-
gjorts till förmån för deras jämbördighet med de
allierade, utfärdades inbjudan till dem, och 5 aug.
infunno sig rikskanslern Marx, utrikesminister Stre-
semann och finansminister Luther. Med stor energi
framförde de kraf på, att Ruhrområdets utrym-
mande skulle beslutas i samband med Dawespla-
nens antagande. Efter sega debatter nödgades de
nöja sig med löftet, att detta skulle ske efter ett
år, då äíven återstoden af 1921 års sanktioner skulle
utplånas och Düsseldorf, Duisburg och Ruhrort ut-
rymmas. Därtill kan dock läggas, att Frankrike
lofvade att genast evakuera området kring Dort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
