Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bikt - Biktbarn - Biktbok, botbok - Biktens insegel - Biktfader och biktbarn - Biktoffer el. biktpenningar - Biktstol - Bikupa - Bikvadrat - Bil (folk) - Bila (yxa) - Bilabial - Bilad - Bilans - Bilateral - Bilbao
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
Biktbarn—Bilbao
22
nyttigt att bekänna ringare förseelser (peccäta
veniälid). B. skedde personligen och muntligt ”i
prästens öra” (ö ronbi k t), någon gång
skriftligen el. genom ombud. För hemlighållen synd
gavs ej förlåtelse, och ett sådant hemlighållande
innebar vanhelgande av sakramentet. Blott en
prästvigd kunde mottaga b. och utdela absolution.
Prästen fick rätt att efter utgivna b i k t
formulär utfråga den biktande, och b. blev
kyrkans kanske starkaste grepp om människosjälarna.
Dessa uppfattningar och förhållanden
upprätthöl-los under medeltiden, stadfästes av Tridentinska
mötet (1545—63) och gälla väsentligen än i dag
inom den romerska kyrkan. — Den ortodoxa
kyrkan har småningom tillägnat sig samma
åskådning av b., ehuru i något modifierad form, särsk.
i fråga om kravet på öronbikt. — Redan i sin
skrift ”Von der Beichte”, skriven på Wartburg,
förkastade Luther bikttvånget och boten som
sakrament. För Luther är b:s tyngdpunkt
abso-lutionen. I den äldsta kända svenska uppl. av
lilla katekesen (1567) finns mellan sakramenten
en avdelning ”Huru man må lära vngt folck
scriffta sigh”, vilken kvarstår där el., i senare
editioner, näst efter altarets sakrament, tills den
med införandet av Lindbloms katekes försvinner
ur svenska upplagor av Luthers lilla katekes. I
princip erkänner protestantismen ingen annan
syndabekännelse som nödvändig än den, som en
kristen dagligen och stundligen frambär inför
Gud. Syndernas bekännande infö-r nästan kan
dock ofta vara nyttigt och nödvändigt. I luterska
kyrkans symboliska böcker förordas b. som ett
medel att trösta bekymrade samveten. I början
kvarstod privatbikten allmänt inom de luterska
kyrkosamfunden men utträngdes senare alltmer
av den allmänna syndabekännelsen. De
reformerta bestredo i regel från början
nödvändigheten av den förra men bibehöllo en allmän
syndabekännelse såsom förberedelse till
nattvards-begåendet. I senaste tid har — ej minst i
kato-liserande kretsar inom den luterska kyrkan —
intresse vaknat för återupplivande av privatbikt
inför präst. — Av svensk litt. om b. märkes:
M. E. Björkman, ”Själavård och
församlings-vård” (1941); S. Hedenberg, ”B. och avlösning”
(1941); E. Berggren, ”Till den kristna b:s
psykologi” (1946).
Biktbarn, se Biktfader.
Biktbok, b o t b o k, en bok, som innehåller
förteckning på de olika slagen av synder och mot
dem svarande straff. Med sådana böcker har den
katolska kyrkan avsett att för den biktande
underlätta självkännedomen och att ge biktfadern en
handledning vid botövningarnas bestämmande.
Biktens insegel (lat. sigi’llum confessiönis),
förpliktelsen för präst att ovillkorligen
hemlighålla vad som under bikt anförtros, ett utav
kyrkan av ålder erkänt och i den kanoniska rätten
stadgat krav. Brott häremot straffas enligt denna
med avsättning och livslång förvisning till kloster.
Luther hade samma uppfattning av biktfaderns
absoluta tystnadsplikt.
Biktfader, den som mottager, och biktbarn,
den som avlägger bikt. Inom den katolska kyr-
Biktstol i domen i Parma.
kan är församlingsprästen ordinarie b. Dock är
det tillåtet att till sin b. utse annan präst, som
härtill för visst distrikt godkänts av biskopen.
Biktoffer el. biktpenningar, urspr.
frivillig, sedermera genom bruket fastställd avgift,
som den biktande erlägger åt biktfadern. Inom
katolska kyrkan har ofta yrkats, att denna avgift,
även kallad påskpenningar, skulle
borttagas; den förekommer dock stundom ännu.
Biktstol, en för biktens hållande särsk.
inrättad plats i katolska kyrkor. Den består av
två avdelningar, en för den biktande och en för
prästen. Dessa avdelningar äro åtskilda genom
en vägg, på vilken befinner sig ett så anordnat
galler, att biktfader och biktbarn väl kunna höra
men ej se varandra. Sådana b. tillkommo
sannolikt först efter Tridentinska mötet 1545—63.
Bikupa, se Bin och Biskötsel.
Bikvadrat, dubbelkvadrat, den 4:e potensen av
en storhet, t. ex. 16 av 2 (2X2X2X2 = 16),
81 av 3 o. s. v.
Bil, dets. som bhil (se d. o.).
Bila, ett slags yxa (se d. o.).
Bilabiäl, se Labialer.
Biläd, arab., land (i sammansättningar, t. ex.
B. el-Arab, Arabien).
Bila’ns (fr. bilan, av lat. bi’lanx, ”med två
vågskålar”), äldre form för balans.
Bilateral (till lat. bi-, två, och latus, sida),
två-sidig; ömsesidig.
Bilbao [wila>a’å], stad i n. Spanien,
huvudstad i baskiska prov. Vizcaya, nära utloppet av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
