Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Byggnadskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
Byggnadskonst
216
i konstruktionen utan också i planform och
uppbyggnad. Under Greklands klassiska tid
uppträdde några få byggnadstyper, vilkas ändamål
krävde helt nya former, ss. t. ex. teatrarna; deras
detaljformer lånades emellertid ständigt från
templen. Först under den hellenistiska tiden, alltså
på ett högt utvecklat kulturstadium, ställdes den
antika b. i större omfattning inför uppgifter,
som fordrade nya lösningar: det monumentala
bostadshuset och palatset, församlings- och
mark-nadshallen, badhuset m. m.
Den grekiska b. kan, trots enstaka
inflytanden från egyptisk konst och från Främre
Asien, betraktas som en fullt inhemsk skapelse.
Medan äldre kulturfolk hade räknat
härskarpalatset och monumentalgraven till de viktigaste
arkitektoniska uppgifterna, var för grekerna
tempelbyggnaden icke endast den vanligaste utan
också den förnämsta; templet var statens främsta
egendom och det konstnärliga uttrycket för dess
idé. Den enklaste tempeltypen, ”templum in antis”,
är identisk med det gamla megaronhuset (se
bild vid Bostad, sp. 590), och de rikare
formerna skilja sig i äldre tid från
anttem-plet blott genom storleken och genom
tillfogandet av kolonnader. I den äldsta grekiska
stilen, den doriska, ha de av träkonstruktionen
givna formerna bevarats i monumental omdaning
i sten; morfologiskt sett äro de yngre stilarna
endast modifikationer av den doriska,
framkallade bl. a. av strävandet efter ökad
spänstighet och lätthet och efter en mera behagfull
hållning i motsats till den doriska stilens kärva
allvar. Det grekiska templets b. kännetecknas
av den klart uttryckta åtskillnaden mellan bärande
och burna delar (kolonner och bjälklag) och av
sina fint beräknade, ofta med enkla
talförhållanden bestämbara proportioner. — Till den
grekiska b:s viktigaste karaktärsdrag hör, att den
behandlar exteriören som huvudsak, både estetiskt
och konstruktivt; form och storlek av rummen
i byggnadens inre betingas av fasadernas
anordning.
Under den hellenistiska tiden uppehöllos
de grekiska stilarna, ofta varierade och
tillämpade på nya uppgifter, samtidigt ofta omdanade
på ett sätt, som givit anledning att tala om en
barock stilfas av den antika b.: mindre
harmoniskt och måttfullt, mera måleriskt effektfullt,
oroligt och prunkande. Emellertid upptogs också
de västasiatiska folkens valvbyggnadsteknik,
varigenom den antika b. förändrades på ett vida
mera genomgripande sätt. Tunnvalvet,
kryssvalvet och kupolen medgåvo ojämförligt större och
ståtligare rum än den grekiska bj
älkkonstruktio-nen. Det konstnärliga intresset vände sig
alltmera mot utformandet av interiören, varmed man
också tillmötesgick de behov av representativ
praktutveckling, som de nya
samhällsförhållandena medförde. Samma behov medförde, att
profanarkitekturen och stadsbyggnadskonsten
kommo att spela en viktig roll.
Den romerska b. är under sina viktigaste
skeden att betrakta som en fas av den
hellenistiska. Som ett nationellt särdrag kan man
möj
ligen anse den tekniska djärvhet och skicklighet,
varmed de romerska arkitekterna löste de
väldigaste uppgifter. Välvningskonsten nådde nu en
tidigare oanad utveckling. På ett konstruktivt
äkta sätt användes det grekiska fasadsystemet
för låga och okomplicerade byggnader, ss.
offentliga kolonnhallar, gårdar i bostadshus och palats,
mindre tempel o. s. v. Som dekorativ
fasadbeklädnad utan konstruktiv funktion nyttjades det
också för de största byggnader, även i flera
våningar, varvid i regel en kolonnordning fick
motsvara varje våning; engagerade
kolonnordningar brukades i regel. Byggnadens inre
valvkonstruktion tog sig uttryck i fasaderna genom
införandet av rundvälvda bågöppningar mellan
kolonnerna. Trots sin eklektiska hållning innebär
den romerska b. ett stort framsteg. Den
utvidgade avsevärt området för det arkitektoniska
skapandet och gav med hjälp av de hellenistiska
konstruktionsmedlen en konstnärligt
tillfredsställande lösning åt talrika nya uppgifter av
praktisk och representativ art. Dess kraftfulla och
monumentala hållning har icke överträffats av
någon yngre b., icke heller dess rika och
märgfulla ornamentstil.
Den fornkristna b. har sitt ursprung
inom två skilda kulturkretsar, nämligen dels den
hellenistisk-romerska i Medelhavets kustländer,
dels den orientaliska i Främre Asiens inre delar,
alltså Syrien, Mesopotamien, det inre av Mindre
Asien och Armenien. Det hellenistisk-romerska
områdets karakteristiska byggnadstyp är
basilikan med trätak och kolonnstöd, en typ, som
av allt att döma utvecklat sig ur antika
förutsättningar och som, ehuru valvbågar stundom
ersätta kolonnernas entablement, principiellt
tillhör bjälkkonstruktionen. Kännetecknande för
ori-enten är däremot valvbyggnaden, särsk.
kupolen, som här uppträder i andra, mera
komplicerade, djärva och eleganta former än under
den romerska antiken. Den romerska kupolen
var slagen över en cirkulär underbyggnad, och
dess radiellt riktade tryck upptages huvudsaki.
av underbyggnadens massivitet och tyngd.
Däremot är den orientaliska kupolen uppförd på
kvadratisk grundplan, och den överföres till
kvadraten med hjälp av pendentiv el. tromper.
Dess sidotryck upptages i mera utvecklade
byggnader av strävanordningar, vilka göra det möjligt
att bygga kupolen på helt lätt underlag, t. o. m.
på fyra valvbågar mellan jämförelsevis smäckra
murpelare. Strävanordningen består ofta av
nischer, täckta med halvkupoler, som med sin
öppna sida anslutas till kupolrummet, el. av på
liknande sätt anordnade korsarmar, täckta med
tunnvalv. Rikast har denna kupolarkitektur
utbildats i Armenien. I sina mest konsekventa
former leder den till en strängt genomförd
centralarkitektur. Tunnvalvet, som av gammalt
brukats i Mesopotamien, var där och i Mindre
Asien den härskande valvformen.
Blandnings-former mellan hellenistiska och orientaliska typer
uppstodo såväl i österlandet som i västerlandet.
Den bysantinska b., vars
spridningsområde tidtals också omfattade delar av Italien, ar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
