Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Drunkning - Drury Lane-teatern - Drus - Druser - Drusilla - Drusus, ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
av andra stadiet inkommer vatten i kroppen, i
lungorna i regel dock först under tredje stadiet,
då den drunknande blivit medvetslös. Vanl.
inträder döden inom 3—4 min. I Sverige dö årl.
500—800 människor genom d., övervägande män.
Drury Lane-teatern [dro’ari léi’n-], Redan
omkr. 1615 byggdes den första teatern vid Drury
Lane i London, omväxlande kallad ”The Cockpit”
(efter de där hållna tuppfäktningarna) och
”Phæ-nix” (sedan den återuppstått efter att 1617 ha
blivit bränd av pöbeln). Den stängdes under
protektoratet, öppnades åter 1660 men förlorade
snart all betydelse och revs. — Londons f. n.
äldsta teater, den nuv. Drury Lane, leder sina
anor upp till den teater, som 1663 öppnades av
Sir Thomas Killigrew, och bär ännu off.
benämningen Theatre Royal, som förlänades
den av Karl II. Den brann f. ggn redan 1672
men återuppbyggdes och öppnades på nytt 1674.
David Garrick var 1747—76 delägare i teatern
och dess konstnärlige direktör. En
genomgripande ombyggnad företogs 1762, och teatern
framstod då i praktfull yttre gestalt. 1776 blev Richard
Sheridan delägare i teatern, och 1788—1803 var
John Kemble dess direktör. Det gamla
teaterhuset revs emellertid 1791, och det på samma
plats nyuppförda öppnades 1794. Det brann redan
1809, och ur ruinerna reste sig Wyatts väldiga
skapelse, som invigdes 1812 och som står ännu i
dag. Teatern renoverades 1860 och
moderniserades fullständigt 1921. D. var intill mitten av
1800-talet det eng. dramats förnämsta hemvist.
Sedan har den med växlande lycka tjänat olika
konstarter, tills den under Sir Augustus Harris’
ledning (1879—*96) och senare under Arthur
Collins upplevde en ny glansperiod med
utstyrselstycken och äventyrsdramatik som specialitet.
Drus, se Kristalldrus.
Druser, ett folk i Syrien, huvudsaki.
jordbrukare på Libanon (tills, m. ett övervägande antal
maroniter), Antilibanon (tills, m. muhammedaner
och ortodoxa syrer) och i Haurans berglandskap
(Djebel ed-Druz, ”drusernas berg”). Deras antal
uppskattas till omkr. 117,000, av vilka minst Vs
i Hauran.
Om d:s ras och härkomst råder samma
oklarhet som i fråga om de flesta andra folkgrupper
i Syrien. Liksom flertalet av dessa tala också
d. arabiska. D:s specifika troslära framställdes
först 1017 i Kairo. Där regerade då kalifen
Häkim Biamrilläh, vilken tillhörde den s. k.
is-mailitiska riktningen inom islam. En huvudlära
inom denna riktning är, att i varje epok en
människa lever, Som är en inkarnation av Gud. En
sådan människa är självfallet en absolut
auktoritet (”imam”), höjd i både lära och liv över
all kyrklig tradition. 1017 förkunnade en viss
Hamza ibn A1 i, att Häkim, kalifen, vore
en sådan Guds inkarnation. Samma lära synes ha
framburits också av en annan politisk agent,
Muhammed a 1-D a r a z i. Hamza betraktas av d.
som deras läras stiftare; efter al-Darazi har
bildats namnet d., vilket de dock icke själva använda.
Kalifen Häkim är ännu i dag föremål för
gudomlig dyrkan bland d.; död är han icke, han
Drury Lane-teatem—Drusus
40
håller sig dold någonstädes, och en gång skall han
åter framträda och föra sanningen och dess
be-kännare, d., till seger. D:s läror finnas
framställda i ett hundratal små traktater, av vilka
handskrifter finnas i åtskilliga europeiska bibliotek.
Dessa läror äro icke av stor betydelse ens för d.
själva. Dels är det blott några få invigda (arab.
’ukkäl, ”vetande”), som ens känna till dem, dels
utmärkas varken de invigda el. den stora
mängden av ”okunniga” (arab, djuhhäl) av något
större religiöst intresse. Imamlärans praktiska
betydelse ligger däri, att den till sist fört d. helt
utanför muhammedanismens råmärken.
I Syriens politiska liv ha d. spelat en
framträdande roll. Tidtals ha de, ehuru i minoritet,
varit de härskande bland Libanons folk. Under
1500- och 1600-talen styrdes de (och betydande
delar av Syrien) av emirer av drusersläkten Man.
Den mest bekante bland dessa var F a c h r
aldin (1585—1633), som från sin huvudstad,
Beirut, inledde förbindelser med europeiska
makter i den, visserligen fåfänga, förhoppningen att
med deras hjälp kunna helt befria sig från
Turkiets överhöghet. Sedan den siste emiren av
denna släkt dött (1697), gick emiratet över till
den arabiska och muhammedanska (senare
kristna) släkten Schihäb. Dess siste emir, B a s c h i r,
måste lämna landet 1840, då makterna tvingade
Muhammed Ali att till Turkiet återlämna det
av honom erövrade Syrien. Baschir hade
liksom sin föregångare sökt stöd hos maroniterna
och spelat ut dem mot d. Den följ, tiden fylldes
nu av oförsonliga strider emellan dessa båda
förut icke fientliga folk. Våldsamma massakrer
på de kristna tvungo till sist makterna att ånyo
ingripa, och 1864 upprättades en autonom
Li-banon-provins under en kristen guvernör. I
Hauran, dit Libanondruserna började utvandra
på 1700-talet och dit även senare en stark
utvandring ägt rum, har Turkiet endast under kori
tid, 1896—1908, kunnat upprätthålla sin
överhöghet. Efter 1 :a världskriget blev Syrien
franskt mandatområde. I de oroligheter, som
sedan utbröto där, togo d. en framstående del.
Inom den under 2:a världskriget upprättade
syriska republiken ha d. behållit en viss
autonomi. — Litt. :• V. Oppenheim, ”Vom Mittelmeer
zum Persischen Golf” (2 bd, 1899—1900); F.
J. Bliss, ”The religions of modern Syria and
Palestine” (1912); O. Schultz-Esteves, ”Syriens
Freiheitskampf” (1939).
Drusi’lla, syster till Herodes Agrippa II och
Berenike. Förmäld med Asisus, konung i Emesa
i Syrien, övergav D. sin make och gifte sig,
emot lagen, med den hedniske landshövdingen
Felix i Palestina. Inför dem höll aposteln Paulus
ett strafftal (Apg. 24:24 ff.).
Drüsus, gren av den romerska ätten Livius.
—■ 1) Marcus Livius D. d. ä.,
ämbetsbroder 122 f. Kr. till Gaius Gracchus, vilken han som
senatens verktyg bekämpade, i det att han sökte
genom vittgående förslag vinna folket; konsul
112 f. Kr. — 2) Marcus Livius D. d. y.,
den förres son, folktribun 91 f. Kr. I syfte att
förebygga missbruken i rättskipningen och
upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
