Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ehrenburg, Ilja Davidovitj - Ehrencron-Kidde, Astrid - Ehrencron-Müller, Holger - Ehrenfels, Christian von - Ehrenheim, von, ätt - Ehrenheim, 1. Fredrik von - Ehrenheim, 2. Pehr Jacob von - Ehrenpreis, Marcus - Ehrenpreus, Carl Didric
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
341
Ehrencron-Kidde—Ehrenpreus
342
sista större verk är romanen ”Stormen” (1947;
sv. övers. 1948—49), som blev belönad med
Sta-linpris 1948.
Ehrencron-Kidde, Astrid Margrethe,
författarinna, se Kidde.
Ehrencron-Müller, Holger, dansk
biblio-graf (f. 1868). E. var bibliotekarie vid Det
kongelige bibliotek i Köpenhamn 1907—38. Utom
”Dansk bogfortegnelse” för 1893—1939 (7 bd,
1903—41) har han utgivit ”Forfatterleksikon
omfattende Danmark, Norge og Island indtil
1814” (12 bd och suppl., 1924—39).
Ehrenfels [è’ran-], Christian von, frih.,
österrikisk filosof (1859—1932), prof, i Prag
1896—1929. Hans undersökningar falla huvudsaki.
inom psykologien (där särskilt det av honom
bildade begreppet gestaltkvalitet visat sig
betydelsefullt), den allmänna värdeteorien och
sexuale-tiken. Skr.: ”System der Werttheorie” (2 bd,
1897—98), ”Sexualethik” (1907), ”Kosmogonie”
(1916), ”Das Primzahlengesetz” (1922) m. fl.
Ehrenheim, von, adlig ätt. Härstammar från
Peter Paliche (1659—1710), född i Stettin,
slutl. generalkrigskommissarie i Livland och
Kurland, adlad 1705. En sonson till denne var E.i),
som 1805 blev friherre men själv slöt sin ättegren.
1) Fredrik Wilhelm von E., frih.,
stats-och vetenskapsman (1753—1828), tjänsteman i
Riksarkivet 1775—82, därefter diplomat, chargé
d’affaires i Köpenhamn 1790 och minister där
1794. Han blev t. f. hovkansler och chef för
utrikesexpeditionen 1797 och var kanslipresident
1801—09. För Sveriges olyckor under denna tid
kan E. ej göras ansvarig. Efter revolutionen 1809
satt han en kort tid i konseljen men drog sig
sedan tillbaka, valdes vid riksdagarna 1817 och
1823 till bankofullmäktig men spelade då ingen
politisk roll. E. ägnade sig åt forskningar i fysik
och meteorologi samt fick för ”Samlingar i
allmän physik” (1822) Sv. akad:s stora medalj.
2) Pehr Jacob von E., den föreg:s kusins
sonson, statsråd, riksdagspolitiker (1823—1918).
Han blev vice häradshövding 1850 samt övertog
1853 förvaltningen av
mödernegodset
Gröns-ö. Han var e. o.
kanslist hos
ridder-skapet och adeln vid
1847—48 års riksdag
och bevistade fem av
de sista
ståndsriksdagarna. Han gjorde
sig bemärkt som god
moderatliberal talare
och flitig
utskottsle-damot. Han var 1865
en bland dem, som på
riddarhuset varmt
förordade förslaget till
representationsreform och medverkade till dess
framgång. I ministären De Geer inträdde han
1866 som konsultativt statsråd. Han avgick
samtidigt med De Geer 1870. E. kanske var den, för
vilken De Geer kände mest sympati. E. fortsatte
sin politiska verksamhet som led. av F. K. 1867
—1902. Han var bl. a. led. av försvarsutskottet
1871, av konstitutionsutskottet 1872—87, av
försvarsutskottet 1883 och av statsutskottet 1888—
91, vice talman 1879—1891 och talman 1891—95.
Under 1870-talet var E. ledare för den fraktion
inom kammaren, som motsatte sig kompromissen
att sammanbinda frågan om försvarets stärkande
med frågan om grundskatteavskrivningen. På
andra områden understödde han en moderat
reformpolitik. När sedermera en ny delning av
partierna i kammaren inträdde (på tull- och
unions-frågorna), intog E. en moderat ståndpunkt emot
kammarens höger. Även utom riksdagen tog E.
verksamt del i allmänna angelägenheter. 1888
—98 var han universitetskansler. I den 1895
tillsatta unionskommittén var E. svensk ordf, samt
tillhörde den moderata svenska majoriteten. Han
blev led. av Vet.-akad. 1887 och av Sv. akad.
1897, efter Louis De Geer. — E. var en
mångbetrodd, sällsport dugande man, statsklok,
rättsinnig och anspråkslös. — Han utgav
memoararbetet ”Några minnen” (1916).
Ehrenpreis [è’ranpråis], M a r c u s, rabbin
(1869—1951). Han var född i Lwöw, blev fil.
dr i Erlangen 1895, därefter rabbin i Djakovar
och Esseg (Slavonien), överrabbin 1900 i
Bulgarien och 1914 i Stockholm, kurator vid
hebre
iska univ. i Jerusalem
1939, Ed. av styrelsen
för World Jewish
Congress (New York)
1944; prof:s titel
1935. E. spelade en
framträdande roll vid
de tidigare
sionistkon-gresserna. Under 1 :a
och 2:a världskrigen
organiserade han hjälp
åt flyktingarna. Han
grundade Judiska
litteratursamfundet i
Stockholm, vars
skriftserie han redigerat
från 1920, liksom Nationernas bibi, (jämte A.
Jensen) 1918—21 och Judisk tidskrift från 1928.
Bland hans arbeten må nämnas ”österlandets
själ” (1926), ”Landet mellan öster och väster”
(1927) och ”De som byggt Israel” (2 bd, 1929
—31), en serie själfulla karakteristiker av G. T:s
profetgestalter, fortsatta av ”Skalder och siare
som byggt Israel” (1943). Som ett led i hans
strävan att göra judendomen rätt känd utåt
ut-kommo ”Talmud” (1933) och ”Israels möten med
folken” (1934). ”Malakis rop till tiden” (1933) är
ett inlägg mot den börjande nazistiska
antisemitismen. 1944 utgav E. ”Valda skrifter” av Th.
Herzl. 1946 utkom självbiogr. ”Mitt liv mellan
öst och väst” och 1948 ”Frågetecknet Israel”.
Ehrenpreus [-pröjs], Carl D i d r i c, greve,
riksråd (1692—1760). Han blev 1712 kopist i
utrikesexpeditionen och avsändes s. å. som sådan
till Bender. E. ledsagade Chr. A. Grotthuss som
kommissionssekreterare till Konstantinopel 1714.
Han kom dec. s. å. till Stralsund och dec. 1715
med Karl XII till Sverige, blev assessor i Svea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
