Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elburs - Elche - Elchingen, Ober- och Unter- - Eld - Eldbegängelse, kremation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
437
Elche—Eldbegängelse
438
har fyndigheter av bl. a. petroleum, stenkol,
koppar, järn och bly.
Elche [ä’lt/ä], stad i s. ö. Spanien, prov.
Alicante, vid Vinalapo; 47,000 inv. Omges av
en fruktbar huerta med en berömd dadelpalmskog
(c:a 170,000 träd), som är Europas största.
Elchingen [-^-], O b e r- och U n t e r-,
byar i Bayern, nära Donau, 10 km n. ö. om Ulm.
Här ledo österrikarna nederlag 14 okt. 1805 mot
fransmännen under Ney, som därefter fick titeln
hertig av E.
Eld. 1) Ljus- och värmefenomen, som
uppstår, när två gasformiga ämnen kemiskt förena
sig; e. är således en gas i glödande tillstånd.
Vid förbränning av ett fast ämne, t. ex. stenkol,
el. ett flytande, ss. olja, måste bränslet bringas
i gasform, först genom förvärmning och senare
av värmen från sin egen låga (se Eldning).
2) Skjutning med eldvapen. Med hänsyn till de
olika vapen, varmed e. avges, skiljer man mellan
kanon-, haubits-, mörsar-, raket-, granatkastar-,
kulsprute-, kulsprutegevärs-, kulsprutepistols-,
gevärs-, karbin- och pistoleld. E. från art.-pjäser
benämnes art.-eld, e. från vapen av gevärskaliber
kallas ofta inf.-eld. E. benämnes direkt el.
indirekt, allteftersom riktningen utföres direkt mot
målet el. mot en (hjälp-)riktpunkt. Med hänsyn
till projektilbanans större el. mindre krökning
(nedslagsvinkelns storlek) talar man om kasteld
och flackeld (nedslagsvinkeln större, resp, mindre
än 250). De olika projektilslagen vid art.
föranleda vidare benämningarna granat- och
granat-kartescheld. Genom användning av olika slags
rör (röritiställningar) uppkomma temperad e.
och nedslagseld. Den temperade e. kallas vid
användning av granater luftbrisadeld och vid
användning av granatkartescher, luftkrevadeld.
Olika slag av nedslagseld äro studsbrisadeld och
ögonblicksbrisadeld. — I n f.-e 1 d avges som
flackeld och i regel med direkt riktning. Indirekt e.
med kulsprutor förekommer dock. — Ar t.-e 1 d
avges numera i regel som indirekt e., varvid
pjäserna uppställas dolda för insyn från fiendesidan
(indirekt eldställning). Kasteld användes
huvudsaki. mot mål under horisontal täckning, flackeld
mot övriga mål. Granatkartescheld användes mest
mot levande oskyddade mål, granateld mot
levande mål, som tagit betäckning (skydd), samt mot
döda mål (material, hinderlinjer, skyddsrum
o. s. v.). — E. med fartygs- och kustart. avges
som direkt e. vid skjutning mot rörliga
fartygs-mål el. mål i strandkanten men som indirekt e.
mot mål längre upp i land.
Eldbegängelse, kremation, en urgammal,
under senare tid alltmera begagnad
förgängelseform, som hastigt förvandlar de mänskliga
kvarlevorna till aska. I forna tider försiggick i
allm. likbränning så, att den döde brändes på
bål, en metod, som fortfarande begagnas i
Indien och av vissa naturfolk. I våra dagars
kulturstater sker bränningen i ett k r e m
a-t o r i u m, benämnd incinerator och
konstruerad som flamugn, vanl. efter rekuperativ
princip. Förbränningsförloppet genomföres
medelst tillförande till det förut rödvarma
Barn
rummet, vari kistan är införd, av förvärmd luft,
som åstadkommer förbränningen. Under
krema-tionen erfordras normalt icke någon yttre
tillförsel av värme. E. försiggår således utan att
den döda kroppen kommer i beröring med
flammorna från bränslehärden. Kistan är placerad
antingen direkt på den plana bottnen el. på en
rost. I senare fallet uppsamlas den kvarvarande
askan i ett underliggande askrum. Efter e.
uttages askan och genomgår rensning (borttagning
av spik och träkolsrester, som kommit från
kistan). Denna utföres antingen för hand el.,
vid större krematorier, i en specialkonstruerad
maskin, från vilken den renade askan faller
direkt i en urna. För incineratorns uppvärmning
användes numera stadsgas el. olja. Sedan slutet
av 1930-talet ha övervägande elektriska
incinera-torer kommit till användning. E. tar 1 V2—2 tim.
i anspråk. Vid förbränningsprocessen bortgå
kroppens organiska beståndsdelar i form av
vattenånga och koldioxid, medan de oorganiska
kvarstanna i form av kalciumfosfat och -karbonat
(ev. kalciumoxid) m. fl. salter, vilket
tillsammans bildar kremationsaskan. Den uppgår vanl.
till 4—4 V2 1 (en urna bör ej vara mindre, än
att den rymmer 4 V2 1).
Motståndet mot e. i äldre tider kan sägas
huvudsakligen ha uppstått av religiösa skäl.
Kyrkan ansåg, att Bibeln visat vägen, då där
endast omtalas begravning. ”Uppbrännande i eld”
betraktades som straff skärpning efter dödsstraff
(se Josua bok 7: 25). E. ansågs av kyrkan som
ett arv från hedendomen, vilket borde avvisas.
Mot 1700-talets slut började man på olika
håll framhålla e:s fördelar i hygieniskt avseende
framför jordbegravningen. Rörelsen vann
anhängare i åtskilliga länder men fick verkligt liv
först 1849, då språkforskaren Jacob Grimm
inom vetenskapsakademien i Berlin framlade helt
moderna motiv för e. I talrika skrifter och
genom offentliga föredrag fästes uppmärksamheten
på det viktiga spörsmålet; det dröjde dock
åtskilliga år, innan motståndet brutits. Vid en
internat. läkarkongress i Florens 1869 antogs en
resolution, enl. vilken e. ovillkorligen måste
suc-sessivt genomföras. Av samma uppfattning voro
flera följande internat. kongresser av hygieniker
och läkare. Lombardiska akad. utfäste 1872 ett
pris för den bästa eldbegängelsemetoden, och
detta gav ökad fart åt experimenten.
Framstående män i olika länder arbetade för
rörelsens framgång, och e.-föreningar bildades på en
mängd platser. Det bästa resultatet uppnåddes
i Italien, där Milano gick i spetsen — dess
krematorium byggdes 1876 — och där e:s
allmänna införande underlättades genom åtskilliga
förordningar. Följden härav blev, att en mängd
krematorier byggdes i Italien. Tyska anhängare
av e. utvecklade även en energisk verksamhet;
det första tyska krematoriet byggdes i Gotha
1878. — I England finns ett stort antal
krematorier, och eldbegängelsefrågan har där ordnats
genom en särskild lag, varjämte kommunerna
bemyndigats att för egna medel uppföra
krematorier. I U.S.A. gingo inflyttade tyskar i
spet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
