Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eoliska avlagringar, luftsediment - Eoliska dialekten - Eolisk tonart - Eoliter - Eolsgrottor - Eolsharpa - Eolus - Eon - Éon de Beaumont, Charles - Eophyton - Eos (gudinna) - Eos (tidning) - Eosander, släkt - Eosander, Johan Fredrik Eosander von Göthe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
745
Eoliska dialekter—Eosander
746
bildningar, söm samlats el. avsatts genom
vindens och luftströmmarnas verksamhet, t. ex.
flygsand och ”löss” ävensom vulkanisk aska etc.
Eoliska dialekten [eå’-], se Grekiska språket.
Eolisk tonart [eå’-], se Kyrkotonarter.
Eoliter (av grek. li’thos, sten), flintstycken av
tertiär ålder, vilka förmenas visa spår av en
första bearbetning till verktyg och åberopas som
bevis för att något slags urmänniska existerat
i tertiär tid. En ivrig förkämpe för eolitteorien
har särskilt den belgiske geologen A. Rutot
varit, vilken beskrivit e. av t. o. m. oligocen ålder
men numera knappast har några anhängare. Det
har visats, att fullkomligt identiska bildningar
kunna uppstå i naturen genom olika slag av
påverkan på den lätt kluvna flintan. I intet av
de tidigare kända fallen låter sig en dylik
förklaring uteslutas. Möjligt är däremot, att de
e. från tidig kvartärtid, som under senare år
upptäckts i ö. England, verkligen härröra från
människohand. Skulle detta bekräftas, ha vi att
i dem se de äldsta kända spåren av människans
verksamhet, avsevärt tidigare än de äldsta
paleo-litiska fynden.
Eolsgrottor [é’åls-], se Vindhålor.
Eolsharpa [è’åls-] (av lat. Ae’olus),
instrument, bestående av en rektangulär resonanslåda
med flera, ofta i enklang stämda strängar, som
vinden bringar att ljuda. Särskilt populärt
under 1800-talets första årtionden.
Eolus [é’å-] (lat. Ae’olus), se Aiolos.
Eon [eå’n] (grek, äiön, lat. aè’on), tidrymd,
världsålder. I de gnostiska frälsningslärorna
betecknade eoner de väsen el. krafter, som
emanera från gudomsväsendet.
Éon de Beaumont [eå’ da båmä’],
Char-1 e s, bekant först som c h e v a 1 i e r d’É.,
sedermera vanl. kallad madame la c h e v
a-1 i è r e d’É., fransk
diplomat och
äventyrare (1728—1810). É.
har mest blivit
beryktad genom de
tvivels-mål, som under hans
levnad och långt
senare yppats om hans
rätta kön. Elan vann
anställning vid
Ludvig XV:s hemliga
diplomati och hade
åtskilliga framgångar
i sina diplomatiska
uppdrag. Han blev
1762
ambassadsekre
terare i London (och samtidigt agent för
”den hemliga diplomatien”). I London hopade
han ofantliga skulder genom slösaktigt
deltagande i det engelska societetslivet. Ehuru han
framkallade skandal genom att beskylla sin
förman, ambassadören greve de Guerchy för
mordförsök lyckades É. tilltvinga sig en förmånlig
uppgörelse med franska regeringen, enär han
innehade för Ludvig XV komprometterande
papper om en plan till fransk invasion i England:
han utlämnade papperen, fick en riklig pension
och förblev icke-officiell politisk agent i London
till ”den hemliga diplomatiens” avveckling efter
Ludvig XV:s död 1774.
Redan tidigare hade i London tvivelsmål
yppats och t. o. m. höga vad ingåtts om É:s
verkliga kön. É. kom slutligen på den idén att
genom en officiell ”förvandling till kvinna” bli
kvitt sina fordringsägare. Han lyckades 1775
dupera den som kunglig agent till honom sände
författaren Beaumarchais, så att han fick
pensionen förvandlad till livränta. 1777 lämnade
han London för att i Frankrike i kvinnodräkt
vinna societetstriumfer. 1785 flyttade han till
England och tillbragte där sina sista år i armod.
Den läkarbesiktning hans döda kropp undergick
intygade till fullo den beryktade ”riddarinnans”
manliga kön. É:s levnad och person ha
vetenskapligt belysts i hertig de Broglies ”Le secret
du roi” (2 bd, 1878) samt av O. Hornberg och
F. Jousselin, ”Un aventurier au 18 siècle. Le
chevalier d’Éon, 1728—1810” (1904), där
forskningen f. ggn tillgodogjort sig É:s privata
papper.
Eo’phyton [-f-] (till grek, eös, morgonrodnad,
och fy ton, växt), bandformiga, refflade
bildningar i bl. a. den underkambriska sandstenen vid
Lugnås i Västergötland, vilka tidigare
uppfattades som avtryck av en växt. Undersökningar
främst av A. G. Nathorst ha emellertid
ådagalagt E:s natur av spår efter organiska el.
oorganiska föremål, som av vind och vågor släpats
i det lösa strandslammet. —
Eophytonsand-s t e n, nu mindre bruklig benämning på den
un-derkambriska mickwitziasandstenen i
Västergötland och Balticum.
Eos [e’ås] (grek. Eös), grek, myt.,
morgonrod-nadens gudinna, ”den rosenfingrade”, dotter till
Hyperion och Theia, syster till solguden Helios
och mångudinnan Selene. Arla lämnar hon sitt
läger vid Okeanos’ rand för att som dagens
och solgudens förebud köra sitt glänsande spann
upp på himmelen och över världen sprida
morgonens gryende ljus. E. utkorade åtskilliga
dödliga till sina älsklingar; med en av dem,
Titho-nos, hade hon sonen Memnon, som stupade r
trojanska kriget i tvekamp med Akilles.
Eos [e’ås], litterär halvveckotidning 1839—
mars 1840, utg. i Uppsala av C. J. Lénström.
Eosa’nder, svensk släkt. Namnet togs av
Ni-colaus Magni E. (d. 1606), kyrkoherde i
Skäll-vik (Östergötland). Av hans sonsöner blev Nils
E. adlad 1674, frih. 1697 och greve 1704 med
namnet L i 11 i e r o o t samt dennes bror S
a-muel E. adlad 1698 med namnet Göthe.
Deras kusin Nils E. (d. 1698) var
generalkvarter-mästarlöjtnant i Narva 1697—99. Om dennes son
J. F. E., frih. von Göthe, se nedan.
Johan Fredrik E. von Göthe,
friherre, militär och arkitekt (omkr. 1665—1729).
Han föddes i Livland, var i sin ungdom i svensk
och därefter i brandenburgsk tjänst, studerade
arkitektur i Italien och Frankrike samt blev 1699
hovarkitekt och 1702 byggnadsdirektör över alla
militära och civila byggnader i Preussen. Bland
hans byggnadsverk märkas flyglarna vid slot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
