Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen - Medeltiden - Renässansen - Den franska klassicitetens skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
Franska litteraturen
86
genom professionella marknadsgycklare, s. k.
jonglörer, föredragit sina verk på torgen el.
vid själva helgedomarna. Riddarlivets
upp-blomstring och den förfining av sederna, som
härav blev följden, framkallade en annan, mera
hövisk epik. Genren kallades romans bretons
(bretonska romaner), och dess främste
utövare var Chrétien de Troyes, som levde och
verkade vid hovet i Champagne under ii
ootalets senare hälft. De nya inflytanden, som här
låta sig spåras, hänföra sig dels till keltisk sagor
diktning, dels till den provensalska
trubadurlyriken. Ett starkt inslag av orientalisk mystik
och fantastik gör sig likaledes märkbart.
Versformen är åttastavig och parrimmad. Den
legendariske kung Artur och hans riddare av det
runda bordet ha givit namn åt flertalet hjältar
(”Artur-romaner”). Den vackraste av dem alla,
”Tristan et Yseult”, behandlar emellertid ett
fristående kärleksöde av tragisk karaktär.
Kortare versberättelser i samma anda (lais) diktades
av Marie de France. Närbesläktade med
romans bretons och skrivna för samma publik
äro de s. k. romans cTantiquité, vilkas främste
företrädare var Chrétiens samtida Benoit de
Sainte-More; dessa romaner om Troja och
Alexander utgå från senlatinska dikter. Såväl
chansons de geste som romans bretons omskrevos
under den senare medeltiden på prosa. Parallellt
med denna ridderliga epik framträder en rik
komisk diktning, dels i form av långa allegoriska
djurepos, s. k. rävromaner (romans de renart,
efter sin stående hjälte, den listige räven), dels
i form av korta anekdoter ur livet, s. k. fabliåer
(fabliaux). Versformen är densamma som i
romans bretons. Det är ”1’esprit gaulois”, som
här fått sitt första och renaste uttryck: en
förening av skarp realistisk iakttagelse och en
outsinlig satirisk ådra. — Den senare
medeltidens litteratur står så gott som h. o. h. under
inflytande av en stor allegorisk lärodikt, ”Roman
de la rose”, påbörjad på 1230-talet av Guillaume
de Lorris och avslutad ett fyrtiotal år senare
av Jean de Meung, en medeltida Voltaire. Det
andliga livet låg eljest till stor del i träda
under denna period. Endast lyriken visar en
smula livaktighet; den företräddes av bl. a.
Alain Chartier och Charles d’Orléans. Den
folkliga balladen, som i dansvisans (”carolens”)
form existerat åtm. sedan 1200-talet, får
oväntat sin mästare under 1400-talets senare hälft i
Franqois Villon, den subjektiva lyrikens förste
store franske representant.
Frankrike är den medeltida teaterns vagga.
Denna teater utvecklar sig direkt ur den
kyrkliga liturgien. Från 1100-talets mitt kan man
tala om ett självständigt drama, frigjort från
den kyrkliga kulten. Man äger från denna tid
dels ett anonymt Adamsspel, dels ett
helgonspel om Saint-Nicolas av den även som lyriker
verksamme Jean Bodel. Från 1200-talets senare
hälft härstamma två realistiska och graciösa
folklustspel med inlagda dansvisor av Adam de
la Halle. Under 1300-talet utgöra helgonspelen
den populäraste genren; ett 40-tal ”Miracles de
Notre-Dame” har sålunda bevarats. Under
1400-talet når den dramatiska verksamheten sin
kulmen. Inom medeltidens allvarliga drama brukar
man särskilja fyra genrer: de egentliga
mysterierna, som hämtade sitt stoff ur Gamla och
Nya testamentet; mi rak ler, kortare
dramer, som framställde ett helgons liv och
underverk ; profanmysterier, vilka efter hand
förvandlades till rena krönikespel (histoires) med
motiv bl. a. ur antik och modern historia,
slutligen, rena moraliteter, vilka utgöra
begynnelsen till ett psykologiskt drama i
allegorisk form. Dessa moraliteter, liksom deras
komiska vrångbild, sottierna, spelades av
studentsällskap under olika namn. På farsens
fält skjuter det komiska medeltidsdramat sina
livskraftigaste skott, däribland åtm. ett mästerverk,
det odödliga juristskämtet ”Maitre Pathelin”.
Medeltidens prosalitteratur representera så
gott som uteslutande av de stora
krönikörerna: Villehardouin, som skildrar frankernas
erövring av Konstantinopel, Joinville, Ludvig den
heliges biograf, Froissart, riddarlivets skildrare, och
Commynes, som för oss fram till Ludvig XI :s
tid. Den senare medeltidens franska
prosanovel-listik står väsentligen under italienskt inflytande
(Antoine de la Salle m. fl.).
Renässansen. Tiden fram till 1550 domineras
av en stor gestalt, Franqois Rabelais (d. 1553),
som i sina fantastiska, på medeltida folkböcker
byggande romaner, ”Gargantua” och ”Pantagruel”,
framlägger renässansens fria syn på individ och
samhälle. Den klassiska franska prosans första
stora monument är Michel de Montaignes
”Es-sais” (1580 ff.). — Det tidigare 1500-talets poesi
utgör väsentligen en fortsättning av den senare
medeltidens populära visdiktning, ehuru formellt
förfinad och färgad av tidens nya idéer;
Clé-ment Marot (d. 1544) försökte sig också i den
klassiska epistelns form. En verklig
renässanslyrik, formad efter antika mönster, framträdde
först på 1550-talet, med Ronsard (1524—85) och
hans aristokratiska diktarskola, den s. k. P 1 e j
a-den. Det var Joachim du Bellay (d. 1560),
själv utsökt sonettskald av elegisk läggning, som
utformade skolans program. Till denna krets
hörde bl. a. dramatikern Jodelle (d. 1573). De
hätska religionsf ej derna mot seklets slut framkallade
en rik satirisk litteratur på både vers och prosa.
I Plejadens program ingick också skapandet av
ett franskt drama i klassisk stil. Den första
tragedien på franskt språk är Jodelles
”Cléo-påtre”, uppförd 1552; den första komedien,
samtidigt uppförd, är hans ”Eugène”.
Den franska klassicitetens skede omfattar
1600-talet. Malherbe (1555—1628) inleder reaktionen
mot den fantasiens yppighet och det språkliga
självsvåld, vari renässansdiktningen utmynnat.
Alexandrinen, känd redan under medeltiden, blev
den härskande versformen. Prosan får sin
tukto-mästare i Guez de Balzac (1597—1654). I den
av Richelieu 1635 till statsinstitution förvandlade
Franska akademien få Malherbes puristiska idéer
och ideal en auktoritativ stämma. Dess
inflytande motvägdes emellertid av de litterära salong-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
