Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franska litteraturen - Den franska klassicitetens skede - Upplysningstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
Franska litteraturen
erna, bland vilka Hotel de Rambouillet på
1620-talet och fram till fronden intog främsta platsen.
Här omhuldades den spansk-italienska
barockkultur, som i Frankrike kallades preciositet.
Poesien företrädes av madrigaler, heroider
och epistlar, vilkas obestridde mästare var
Voi-ture (1598—1648), men sitt förnämsta uttryck
fann den preciösa andan i den pastorala el.
heroiska romanen. Herderomanen fick en
framstående representant i Honoré d’Urfé, vars ”Astrée”
(1607 ff.) vann en oerhörd popularitet. Den
heroiska romanen företräddes av syskonparet de
Scudéry och La Calprenède. Sitt burleska
komplement fick denna idealiserande genre i
Scar-rons travestier; han odlade också, jämte Cyrano
de Bergerac, med framgång den pikareska
äventyrsromanen.
Två stora tänkare ha väsentligt bidragit till
att utforma den franska klassicitetens allmänna
åskådning: rationalismens filosof René Descartes
(1596—1650) samt Blaise Pascal (1623—62). Det
var på dramats fält, som den nya smaken först
visade sig fruktbar, tack vare uppträdandet av
ett stort geni, Pierre Corneille (1606—84). Sedan
renässansdramat börjat spelas av yrkesaktörer
för betalande publik, inträdde naturnödvändigt
behovet av modifikationer i det klassiska
schemat, för att detta drama skulle bli sceniskt
effektfullt. Samtidigt fördes en livlig akademisk
diskussion, som i främsta rummet gällde regeln
om de tre enheterna — handlingens, rummets
och tidens. Det tidigare 1600-talets populäraste
arter äro tragikomedien — en krönikeartad
ro-manesk handling med ämne ur saga el. historia
— och pastoralen. Bägge odlades flitigt och
med talang av Alexandre Hardy (d. 1631), även
inom tragedien en betydande nydanare.
Corneil-les ”Cid” är tekniskt sett intet annat än en på
spansk stamalj broderad tragikomedi, där de tre
enheterna nödtorftigt iakttagits. I sina närmast
följande teaterstycken nådde han emellertid
målet: att inom den strängt begränsade antika
ramen framställa en patetisk handling, förberedd
av en spännande och högstämd dialog mellan
pliktens röst och passionens.
Med Ludvig XIV :s regeringstillträde inträdde
den franska klassiciteten i sin glansperiod, som
omfattade föga mer än två årtionden (1660—80).
Fyra stora skalder, behärska skedet. Boileau
(1636—1711) är kretsens teoretiker. Förnuftig
naturimitation, med ”de gamles” (= antikens)
exempel för ögonen, ädel enkelhet och klarhet
i uttrycket, det är i korthet den franska
klassicitetens av honom utformade program. Ett
lidelsefullt psykologiskt intresse träder i stället
för det formella experimenterandet. Jean Racine
(1639—99) är den fransk-klassiska tragediens
fullkomnare. Han är den ödesdigra passionens
förste stora dramatiske tolk. Molière (1622—73)
skapar den moderna sede- och karaktärskomedien
och försmår därvid icke att i det klassiska
mönstret upptaga element från den nationella farsen.
La Fontaine (1621—95) slutligen framlägger i
djurfabelns form sin humoristiska syn på
världen och människorna. Skedet har att uppvisa
88
en icke mindre lysande rad av framstående
prosaförfattare. Madame de La Fayette (1634—93)
skapar den första moderna kärleksromanen, ”La
princesse de Clèves”, delvis i samarbete med La
Rochefoucauld (1613—80), själv en bitande kvick
aforistiker. Värdigt vid hans sida står La
Bruyère (1645—96). Högprosan utvecklas till
monumental fullkomning genom kyrkliga
författare och vältalare som Bossuet, Bourdaloue och
Massillon. Rent klassisk genom sin stilkonst,,
normgivande för den akademiska prosan, är
Fé-nelon (1651—1715).
Upplysningstiden (1715—89) omfattar
praktiskt taget hela 1700-talet men utgör ingen
homogen epok; från 1750-talet kan man sålunda
i Frankrike liksom i andra länder urskilja en
förromantisk strömning med Rousseau som
utgångspunkt. Under seklets tidigare hälft förbli
klassicitetens ideal härskande, men litteraturen
fylles av en ny, kritisk och oppositionell anda.
Den är rationalistisk och utilitaristisk. Engelsk
empirism befruktar den politiska, religiösa och
filosofiska spekulationen. Salongslivet blomstrar
åter upp, sedan hovet förlorat sitt inflytande.
Endast prosalitteraturen har verklig betydelse.
— De första symtomen av en strömkantring
röja sig inom den emigrantlitteratur, som
upphävandet (1685) av religionsfriheten genom
edik-tet i Nantes delvis framkallat. Denna
landsflyktiga franska intelligens förmedlar till en
början idéutbytet dels genom moraliska
veckotid-skrifter efter engelskt exempel, dels genom
en-cyklopediska arbeten, ss. Pierre Bayles berömda
”Dictionnaire critique” (1697). Voltaire (1694—
1778) satte i sina skrifter på vers och prosa
med lysande kvickhet alla tidens brännande
problem under debatt. Montesquieu (1689—1755),
tillämpade empiriska metoder och utvecklingens
idé på historieforskningens och
människokunskapens fält. Seklets vetenskapliga lidelse och
filosofiska entuasiasm fick slutligen ett samlat,
monumentalt uttryck i den stora ”Encyklopedien”
(1751—72), redigerad av Diderot (1713—84) och
matematikern d’Alembert. Till encyklopedisterna
räknades även en grupp radikala tänkare, ss.
Condillac, Helvétius och Condorcet. — Lyriken
är versifierad prosa: didaktisk och satirisk hos
Voltaire och Parny, officiell och högtravande
(”pindarisk”) hos J. B. Rousseau och Lebrun,
pastoral el. rent naturbeskrivande hos Florian
och abbé Delille. En verklig lyrisk begåvning
framträdde först mot seklets slut med den
nyklassiskt inspirerade elegikern André Chénier
(1762—94). — Romanen erövrar under 1700-talet
den stora publiken. 1600-talets roman var
aristokratisk; nu uppstår den borgerliga romanen,
övergången förmedlas av den spanska
skälmromanen, som av Lesage (1668—1747) utvecklas
till en realistisk sede- och typskildring på bred
bas (”Gil Bias”, 1715 ff.). I förfinad form
möter man denna roman hos abbé Prévost
(”Ma-non Lescaut”, 1731) och Marivaux (1688—1763).
Sitt representativa mästerverk får genren genom
engelskt inflytande i J. J. Rousseaus ”La
nou-velle Héloise” (1761). Brev- el. dagboksformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
