- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 8. Franken - Girland /
597-598

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försoning - Försoningsdagen, Den stora - Förspel - Förspänd betong, initialspänd betong - Första förband - Förstagad - Första kammaren - Första kammarens moderata parti

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Försoningsdagen—Första kammarens

597
gång som ett av Gud utkrävt straff. Den
satis-faktoriska gärningen tänkes bestå dels däri, att
Kristus uppfyllt lagen i människornas ställe
(”Kristi görande lydnad”), dels däri, att han
genom sitt lidande och sin död burit det straff,
som människorna förtjänt att utstå (”Kristi
lidande lydnad”). Satisfaktionen står här som en
utjämning mellan den gudomliga kärleken och
den gudomliga rättfärdigheten: först sedan
rättfärdighetens krav blivit tillfredsställt, kan
kärleken göra sig effektivt gällande — kärleken är
alltså inställd inom rättsordningens schema.

Den ledande teologien under 1700- och
180 o-t alen går andra vägar under skarp
kritik av ortodoxiens försoningslära. Denna har
dock levat kvar med segt liv. Redan långt före
1700-talets upplysning hade särskilt s o c i n i
a-n i s m e n och arminianismen utvecklat
en ingående kritik av satisfaktionsläran. Från
ar-minianskt håll hade Hugo Grotius i st. f.
straffsatisfaktionen velat tala om Kristi lidande
och död som ett ”straffexempel”, genom vilket
Gud demonstrerat den moraliska ordningens
upp-höjdhet och oantastlighet. Socinianismen var en
föregångare till den för upplysningen
karakteristiska tankegången, vilken som det
väsentliga framhöll Jesu lära om Gud som
människornas fader. Satisfaktionsläran betraktades här,
med tvivelaktig rätt, som inom kristendomen
kvarvarande ”judiska rester”.

Inom 1800-talets ledande teologi möter man
alltifrån Schleiermacher (”Der
christ-liche Glaube”, 1 :a uppl. 1821) ett starkare
betonande av frälsningssynpunkten än som varit
vanligt inom upplysningsteologien. Enligt
Schleiermacher tänkes frälsningen, ”die Erlösung”, bestå
däri, att Kristus genom den från honom utgångna
andliga gemenskapen (”das Gesammtleben”) drar
människorna in i sitt gudsmedvetandes obrutna
kraft. En följd härav är ”försoningen”, som
betyder, att människorna genom det stärkta
guds-medvetandet också vinna delaktighet i Kristi
ostörda salighet. Inom den moderna teologien
har man från vitt skilda utgångspunkter i tanken
på den gudomliga kärlekens seger över det onda
på självutgivelsens och offrets väg funnit den
kristna grundsyn, som på en gång hävdar den
gudomliga kärlekens renhet och dess suveränitet
gentemot det onda. Med denna grundsyn blir
Kristusgärningen den gudomliga kärleksviljans
segrande genombrott. Den traditionella
frågeställningen: antingen en objektiv el. en subjektiv
f., visar sig med denna syn på saken skev och
ägnad att förvirra. Snarare kunde det sägas, att
f. har en objektiv och en subjektiv sida. Den
objektiva sidan ligger då i de nya livsvillkor,
som skapats genom Kristus och hans gärning,
den subjektiva däri, att gudsgemenskapen
förverkligas hos de enskilda människorna.

Litt.: E. Billing, ”F.” (2:a uppl. 1921); J.
Lindskog, ”F.” (1923); G. Aulén, ”Den kristna
f.-tanken” (1930), ”Den allmänneliga kristna
tron” (4:e uppl. 1943); E. Eidem, ”Den lidande
Guden” (3 :e uppl. 1932); A. Nygren, ”F.” (s. å.) ;
Hj. Lindroth, ”F.” (1935).

moderata parti $98

Försoningsdagen, Den stora (hebr. Jom
ha-kippurim), börjar på aftonen den 9:e i
höstmånaden tisjri och slutar nästa afton den io:e.
Denna ”sabbaternas sabbat” var den heligaste av
de gammaltestamentliga festerna och är så ännu
i dag. Den firas under fullständig avhållsamhet
från mat och dryck (jfr 3 Mos. 16, 30; 23, 27
ff.). Försoningen mellan Israel och Gud uppnås
genom bot och bön; särskilt fordras föregående
försoning med fiender. — Då templet ännu fanns,
hörde till försoningens uppnående dessutom
offret, vilket denna dag jämte de dagliga offren
även bestod i att av två bockar den ene genom
lottning bestämdes för siaktning, varefter hans
blod stänktes på förbundsarken, och att den
andre, Asasel, efter handpåläggning och
syndabekännelse utdrevs i öknen (senare nedstörtades i
en avgrund). Sedan följde brännoffer m. m.

Förspel. 1) (Dramat.) Kortare, självständigt,
ofta allegoriskt tillfällighetsstycke, som föregår
det egentliga programmet vid en
festföreställning och hyllar dess föremål el. stryker under
dess bärande idé; en kortare akt el. tablå, som
inleder och organiskt sammanhänger med ett
större dramatiskt verk.

2) (Mus.) Ett inledande instrumental stycke i
fri form (preludium); även beteckning för
inledningsstycke (uvertyr) till en opera (t. ex.
”Lohengrin”-f örspelet).

Förspänd betong, initialspänd betong,
kännetecknas av att längsarmeringen, vilken i
regel består av fina ståltrådar, hålles kraftigt
snänd under hårdnandet, vilket medför, att den
färdiga gjutkroppen (vanl. en balk)
sammandrages och oftast även krökes något till följd av
de frigjorda inre dragkrafterna. En dylik balk
uthärdar utan sprickbildning i underkanten
kraftigare belastning och nedböjning än en balk, som
armeras på vanligt sätt.

Första förband, ett litet paket, innehållande
ett par sterila sårkompresser, en gasbinda och
en säkerhetsnål, det hela inneslutet i ett
vattentätt omslag. F. ingår i varje soldats utrustning.

Förstagad är en mast, som har lutning (fall)
föröver.

Första kammaren, den ena av
nationalrepresentationens avdelningar i Sverige och i
Nederländerna.

Första kammarens moderata parti bildades
1905, närmast som en utvidgning av
kammarens frihandelsvänliga grupp och med neutralitet
i tullfrågan som till en början enda
programpunkt. Ordf, i förtroenderådet blev frih. Gustaf
Tamm; partiets numerär var omkr. 40 och steg
senare till omkr. 50. Bland bemärkta medl. av
partiet må nämnas Hugo Tamm, I. Afzelius, C.
Swartz och H. Fahlén. Vid början av 1912 års
riksdag sammanslogs partiet med kammarens
högerparti till Första kammarens
nationella parti (se d. o.). Det moderata partiet
samverkade i försvarsfrågan och i allm. i rena
anslagsfrågor med kammarens majoritet men
stod i övrigt medkammaren närmare, än
majoriteten gjorde. I rösträttsfrågan röstade 1907
partiets stora flertal för dubbelproportionalismen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:16:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffh/0365.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free