Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
841
Geologi
842
rådet som från det biologiska. Viktigast bland
dessa äro mineralogi och p a 1 e o n t o 1
o-g i, vilka äro oumbärliga stöd för den
geologiska vetenskapen och stundom räknats in under
densamma men också utvecklat sig självständigt
på egna banor, mineralogien delvis som
minera 1 f y s i k och mineralkemi,
paleontolo-gien även som paleobotanik och p a 1 e
o-zoologi. En tudelning av ämnet i allmän och
historisk g. ger sig täml. av sig själv. — Den
allmänna g. innehåller såväl en beskrivande
del som en analytisk. Den beskrivande
omfattar i) fysiografisk g., väsentligen
från astronomien och geofysiken hämtade data,
2) geokemi och petrografi, vetenskapen
om bergarternas sammansättning och struktur,
samt 3) geotektonik, läran om jordskorpans
uppbyggnad och det sätt, varpå de olika
berg-artslagren ingå i densamma. Den senare delen,
vanl. kallad dynamisk g. el. g e o d y n
a-m i k, behandlar de krafter, som verka el. verkat
på jordskorpan och åstadkommit dess nuv.
byggnad och ytbeskaffenhet. Den dynamiska g.
delar man i två delar, alltefter de olika verkande
krafternas natur och riktning, i sådana, som
utifrån verka på jordytan, exogena (extern
dynamik), och sådana, som inifrån verka på
jordskorpan, endogena (intern dynamik).
Särsk. i denna del av g. har man med framgång
tagit experimentet till hjälp för att förklara och
utforska gången av de processer, som äga rum
i jorden och på jordskorpan, s. k.
experimen-talgeologi. — Historisk g., s t r a t
i-g r a f i, stundom även kallad formationslära,
behandlar jordens utvecklingshistoria, de
förändringar, som jorden undergått, de geologiska
avlagringarnas ålder, följd och läge, under
hänsynstagande till den dåtida organiska världen och
dess utveckling. Den historiska g. behandlar även
de fysiska förhållandena på jordskorpan under
gångna tidsåldrar, och i många fall rekonstrueras
dessa på kartor, s. k. paleogeografiska
kartor, återgivande olika data, vanligast
förhållandet mellan land och hav under någon
tidigare jordperiod. De geologiska förhållandena
inom ett visst område behandlas i den
regionala g., som utgör grundvalen för geografiens
kunskap om världsdelars och länders byggnad.
G. har utom sitt allmänna vetenskapliga värde
stor praktisk betydelse för olika näringar och
industrier. Bergsbruket behöver den för att
konstatera förekomsten av mineraltillgångar och
tillgodogöra dem för industrien; jordbruket behöver
kännedom om jordmånen, där kulturväxterna
skola odlas, ingenjör svetenskapen anlitar g:s
hjälp såväl för att förskaffa sig nödigt
byggnadsmaterial som för att bedöma de geologiska
förhållanden, som äro av betydelse för arbetena i
fråga. Under världskrigen togs den geologiska
sakkunskapen i anspråk i oväntad grad. Ett
område, där g. numera spelar en viktig roll, är
den ekonomiska statistikens; nationalekonomien
kräver kännedom om de inom vissa områden
tillgängliga förråden av praktiskt användbara, i
jordlagren förekommande råämnen, såväl aktuellt
tillgängliga förråd som reserver, vilka under
andra förhållanden kunna tagas i bruk.
Geologiens historia. Som vetenskap är g.
ganska ung. Först under renässansen kan man tala
om vetenskaplig behandling av geologiska frågor,
t. ex. hos Lionardo da Vinci. Den förste lärde,
som med någon rätt kan kallas geolog, är
dansken Nicolaus Steno (1638—86). När de
beskrivande naturvetenskaperna vid mitten av
1700-talet, huvudsaki. genom Linné, grundligt
omstöptes, fick också g. en rikare utveckling, men det
egentliga omslaget kom här något senare. Som
g:s omskapare får man räkna tysken A. G.
Werner (1750—1817). Denne byggde dock helt på
svensken Torbern Bergman, då han ordnade såväl
mineral som bergarter efter ett bestämt, strängt
system och indelade de senare efter ålder och läge.
Han ansåg alla bergarter, med undantag endast
för de recenta vulkanernas produkter, bildade i
vatten som kemiska el. mekaniska sediment.
Emellertid tolkade andra geologer, särskilt skottarna
Hutton och Playfair, en del bergarter såsom
vulkaniska el. plutoniska, stelnade från glödande
flytande tillstånd, och härom kom en långvarig
strid att stå emellan ”neptunister” och
”pluto-nister”. Sedan en av Werners förnämsta
lärjungar, Leopold von Buch, uttalat sig för en
moderat plutonism, vann denna åsikt mer och
mer terräng, och Alexander von Humboldts
auktoritet bragte plutonismen sådana framgångar,
att striden var avgjord vid Werners död. De
ledande paleontologerna i början av 1800-talet,
Cuvier och d’Orbigny, förklarade olikheterna i
den fossila världen under de olika geologiska
perioderna på så sätt, att gränserna mellan dessa
betecknades av stora revolutioner på jordklotet,
varigenom hela den organiska världen
tillintetgjordes; genom en ny skapelse tillkommo så nya
organismer, vilka togo jorden i besittning.
Denna katastrof- el. kataklysmteori rönte emellertid
motsägelser, särskilt från Charles Lyell, som
1830—33 i sina ”Principles of geology”
uttalade, att förändringarna i jordskorpan under
förflutna jordperioder hade sin orsak i krafter,
likartade med dem, som nu äro verksamma (a
k-tualism). Den bestämda åldersföljden av
fossilen i de olika geologiska formationerna
konstaterades säkert genom William Smith. 1799
lämnade han en tabell över lagren i s. och ö.
England jämte deras fossil, vilken är upphovet
till det formationsschema, som ännu användes.
Senare hälften av 1800-talet var för g. en
synnerligen fruktbringande period. Det
mikroskopiska bergartsstudiet (petrografien) har
högeligen främjat kännedomen om bergarternas
sammansättning och byggnad. Bland uppslag, som
under senare tider kommit i förgrunden, må
nämnas utnyttjandet av geo fysikaliska undersökningar.
För tydningen av jordens ytformer
(geomorfo-logi) har glacialteoriens genombrott varit av stor
betydelse.
Geologien i Sverige. Från 1600- och
1700-talen härröra de första publikationerna i vårt land
på g:s område, av bl. a. Urban Hiärne, Emanuel
Swedenborg, Anders Celsius, Magnus v. Bromell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
