Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg III (konung av Storbritannien) - Georg IV (konung av Storbritannien) - Georg V (konung av Storbritannien) - Georg VI (konung av Storbritannien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
853
Georg
854
svaga och of ta. växlande ministärer, tills G. 1770
lyckades tillsätta en premiärminister efter eget
val, Lord North, som i sin allmänna politik
lydigt följde konungens anvisningar. I sitt envisa
motstånd mot de nordamerikanska kolonisternas
krav hade G. stöd av parlamentets och
befolkningens flertal, ända tills de militära motgångarna
framkallade allmän trötthet vid kriget och
benägenhet för vänskaplig uppgörelse. G. lät då
North falla och inledde fredsunderhandlingar.
Genom personliga påtryckningar på medlemmar
av överhuset framkallade G. 1783 ministären
Fox-Norths fall och tog initiativ till den
parla-mentsupplösning (mars 1784), vilken vid nyvalen
till underhuset gav den nye premiärministern,
Pitt d. y., en fast och pålitlig regeringsmajoritet.
G. gav sedan Pitt kungamaktens hela stöd under
kampen mot franska revolutionen och Napoleon.
Däremot motsatte han sig obevekligt varje
försök av ministären att bereda katolikerna en bättre
rättsställning. Pitt föll på denna fråga mars 1801,
och den framkallade en ny ministerkris 1807.
G:s efterhand allt tätare utbrott av
sinnessjukdom nödvändiggjorde från 1811 ett regentskap
under prinsen av Wales.
G. var ärlig och viljefast, enkel och sparsam,
trogen som make men därjämte egenmäktig,
trångbröstad och fördomsfull. Med prinsen av
Wales låg han i ständiga konflikter på grund
av dennes lättsinne, slöseri och vänskap med
whigledarna. G. var g. m. Charlotte av
Mecklenburg. Bland de 15 barnen voro George IV,
Vilhelm IV och konung Ernst August av
Hannover. G:s brevväxling 1760—1783 utgavs 1927
—28 av J. Fortescue (6 bd, suppl. av L. B.
Namier 1938), hans brev till Lord Bute 1756—
66 av R. Sedgwick (1940). — Litt.: B. Willson,
”George III” (1907); F. A. Mumby, ”George III
and the American revolution” (1924); D. G.
Barnes, ”George III and William Pitt 1783—
1806” (1939).
4) Georg IV, konung (1762—1830). Han
fick en vårdad uppfostran och förstod att
uppträda med behagfull värdighet (”den förste
gentlemannen i Europa”).
Bland sina närmaste
vänner räknade han
oppositionsledarna Fox
och Sheridan. G.
hängav sig emellertid
tidigt åt ett utsvävande
levnadssätt, råkade
genom hejdlöst slöseri i
ockrarhänder och
måste anlita parlamentet
för sina skulders
reglering. Han hade 1785
i hemlighet gift sig
med en vacker katolsk
änka, Maria Fitz-
herbert, men av ekonomiska skäl ingick han
1795 äktenskap med prinsessan Karolina
av Braunschweig (1768—1821), med vilken
han hade dottern Charlotta. Kort efter dennas
födelse upphörde makarnas sammanlevnad, och
Karolina lämnade 1813 England. G. blev jan.
1811, då faderns sinnessjukdom visat sig obotlig,
regent men lyckades ej få till stånd någon
whig-ministär, uppfordrade därefter sina vänner
whigledarna att ingå i en koalitionsministär men fann
sig efter deras vägran lätt nog i torypartiets
maktställning. Hans impopularitet bland folkets
breda lager var stor och ökades än mer, då han
— konung vid faderns död 1820 — året
därpå lät inleda en skandalös skilsmässoprocess
mot sin extravaganta gemål, vilken återvänt till
England för att intaga sin plats som drottning.
Från 1822 vistades den tidigt åldrade G.
mestadels i Windsor och avstod från att söka utöva
bestämmande inflytande på regeringsärendena.
G. var intellektuellt vida rikare begåvad än
fadern men saknade dennes viljefasthet, utsatte sig
genom sitt lättsinniga levnadssätt för
befolkningens ofta föraktfulla ovilja och prisgav därigenom
de ansatser till personlig kungamakt, som med
G. III åter framträtt i engelskt statsliv. G:s
brev 1812—30 utgåvos 1938 av A. Aspinall (3
bd). — Litt: L. Melville, ”The first gentleman
of Europé” (2 bd, 1906); R. Fulford, ”George
IV” (1935).
5) Georg V, konung (1865—1936), andre
son till Edvard VII och Alexandra av Danmark.
Han uppfostrades till sjöofficer, blev genom sin
äldre broders, Albert
Viktors, död 1892
presumtiv tronföljare
efter fadern samt efter
dennes tronbestigning
1901 tronföljare, först
med titeln hertig av
Cornwall och York,
därpå, i nov. s. å.,
prins av Wales. Han
förmäldes 1893 med
prinsessan Maria
(Mary) av Teck (f. 1867)
och företog 1901
tills, m. henne en
rundresa genom
im
periet, varunder han öppnade Australiska
statsförbundets första parlament. Några
statsmannaegenskaper el. politiska intressen lade G. icke i
dagen, ej heller sedan han 1910 efterträtt sin
fader på tronen, men han vann personligen stor
popularitet. Han regerade strängt parlamentariskt
och överlämnade regeringsbestyren till
premiärministrarna. 1917 avsade han sig för egen och
sin släkts räkning alla tyska titlar; dynastien
utbytte namnet Sachsen-Coburg-Gotha mot
Windsor. Bland G:s barn märkas sönerna Edvard
VIII och Georg VI. — Litt: Biogr. av D. C.
Somerwell (1935) och P. Gibbs (1936).
6) Georg VI, konung (1895—1952), 2:e son
till Georg V, före tronbestigningen prins
A1-b e r t, hertig av York, fick sin militära
utbildning inom marinen, äktade 1923 Lady Elizabeth
Bowes-Lyon och besteg vid den äldre brodern
Edvard VIII:s abdikation 1936 tronen under namnet
G. VI. Han vann jämte drottning Elisabeth stor
popularitet samt uppfyllde värdigt och med plikt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
