Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hebreiska språket och litteraturen - Hebreisk skrift - Hebriderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
Hebreisk skrift—Hebriderna
60
Landskapsbild från ön Skye, Inre Hebriderna.
m. fl. läsetecken tillsattes först flera årh. e. Kr.
av masoreterna, och det nu i G. T. föreliggande
språket företer därigenom i vissa hänseenden en
konstlad enhetlighet. Redan före den babyloniska
fångenskapen, ”exilen” (586—538 f. Kr.),
märker man spår av arameiskt inflytande, och
hebreiskan undanträngdes småningom från folkets
läppar av arameiskan och inskränktes till
religionens och de lärdes språk. Vid
mackabéerti-den var denna process fullbordad, och på Kristi
tid talades sålunda både i Galiléen och i Judéen
uteslutande en arameisk dialekt.
I de lärdes studerkamrar och bland deras
närmaste lärjungar fortlevde detta språk dock, och
där uppstod småningom vad man kallat n y h
e-breiska språket och litteraturen.
Inom detta måste man skilja mellan det äldre,
företrädesvis i talmuds mischna föreliggande
språket, vilket kan betraktas som en direkt
utveckling av fornhebreiskan, och det moderna,
rent mekaniskt genom upptagande av en mängd
främmande element utbildade språk, som av lärda
judar sedan 1 ooo-talet åter infördes som
bokspråk och som i modern tid genom sionismens
energiska verksamhet återupplivats till ett
folkspråk, talat av de till Palestina inflyttade judarna.
På 900-talet började hebreiskans grammatiska
bearbetning. Bland medeltida judiska
grammatiker märkas R. (d. v. s. Rabbi) Saadja och
David Kimchi (d. 1235). Bland de kristna
grundlädes den hebreiska språkkunskapen av J.
Reuch-lin (d. 1522) och J. Buxtorf d. ä. (d. 1629). Först
på 1800-talet fick hebreiskan en mera
vetenskaplig behandling genom W. Gesenius (d. 1842), H.
v. Ewald (d. 1875), J. Olshausen (d. 1882), B.
Stade (d. 1906) m. fl. Det bästa hebreiska
lexikonet är Gesenius’ ”Hebräisches und chaldäisches
Handwörterbuch über das Alte Testament” (17 :e
uppl., utg. av F. Buhl, 1921). Av Gesenius’
”Hebräische Grammatik” ha utgivits 29 uppl.
En annan, nyare framställning är H. Bauer och
P. Leander, ”Historische Grammatik der
hebräi-schen Sprache des Alten Testamentes”, I (1922).
Hebreisk skrift, den skrift
hebréerna i äldre tid
begagnade, är nära besläktad med
de skriftarter, som uppträda
i feniciska och arameiska
inskrifter, och härstammar
liksom dessa arter från det
fornkanaaneiska alfabetet. De
äldsta kända hebreiska
dokumenten äro avfattade i denna
fornhebreiska skrift,
och ännu på de mackabeiska
mynten, från 2:a årh. f. Kr.,
äro de gamla typerna
väsentligen oförändrade. I denna
skrift måste även de äldre
bland G. T:s skrifter urspr.
ha upptecknats.
Samaritaner-na bibehöllo efter sin
brytning med judarna i sina
handskrifter av Pentateuken
denna fornhebreiska skrift,
under det att judarna själva småningom utbytte
den mot en arameisk skriftart, den s. k. k v
a-dratskriften. Denna föreligger följaktligen
såväl i alla nu befintliga handskrifter av G. T.
som i de tryckta bibelupplagorna. Den kallas även
”assyrisk” (d. v. s. syrisk, arameisk) skrift i
motsats till den äldre, ”hebreiska”, skriften.
Hebriderna, eng. Isles of the Hebrides,
sam-manfattningsnamn på öarna utanför Skottlands
n. v. kust. Som Inre H. betecknas öarna
närmast skotska kusten. De sträcka sig från Arran
i Forth of Clyde i s. till Skye i n. Islay, Jura
och Colonsay, Mull, Coll och Tiree, Eigg, Rhum
och Skye räknas vanl. till denna grupp, men
under äldre tid räknade man Islay, Arran och
Bute som en särskild ögrupp. Yttre
Hebriderna bilda i mots. till de inre en sluten,
enhetlig ögrupp, som ligger v. om den djupa och
breda havsarmen North Minch och dess s. forts.
Little Minch samt Gulf (Sea) of the Hebrides
och sträcka sig från Barra Head över Eriska,
South Uist, Benbecula, North Uist, Harris och
Lewis till Butt of Lewis. Hela antalet öar i H.
beräknas till över 500, av vilka omkr. 100 äro
bebodda. Den största ön är Lewis (2,273 km2).
Yttre H. uppbyggas av gnejs, Inre H. av gnejs,
metamorfa skiffrar eller, på Skye, Mull m. fl.
småöar (Staffa; jfr Fingals grotta), av tertiär
basalt. H. upptagas av kala hällar, mossar, kärr
eller småsjöar och äro föga odlade.
Befolkningen, c:a 80,000, talar gaeliska. Huvudnäringar äro
fiske och fåravel; livlig turisttrafik. H:s
huvudort är Stomoway (c:a 4,000 inv.) på ö. kusten
av ön Lewis, som därjämte är fiskehamn och
viktig väderleksstation. H. äro delade på
grevskapen Ross and Cromarty och Inverness.
H., omtalade redan av Ptolemaios, kallas av
Plinius Hebudes, varav ”Hebriderna” är en
förvrängning; nordborna kallade dem Sudreyjar,
”söderöar”. De äldsta inbyggarna voro kelter.
Kristendomen predikades för dem år 565 av
Co-lumba d. ä., som grundläde det berömda klostret
på lona. På 800-talet började en bosättning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
