Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hedin, 1. Adolf - Hedin, 2. Sven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
Hedin
78
rade tyska och ryska expansionsplaner. Han
föreslog 1899 och 1902 utan framgång, att
Sverige, Norge och Danmark skulle förklara sig
principiellt och ständigt neutrala. I
unionsfrå-gan arbetade H. för att Norge skulle
tillerkännas dels obetingad frihet att efter eget skön
ordna sina inre angelägenheter, dels full
likställighet med Sverige i fråga om
utrikesled-ningen. Hans insats i de senare unionsstriderna
gick huvudsaki. ut på
hindra den
tilltagande politiska
motsättningen mellan de
båda länderna från att
äventyra den fredliga
grannsämjan. Hans
sista offentliga ord var
en vädjan 1905 till de
bestämmande om en
skilsmässa i godo.
Den allmänna
värnplikten ingick enl. H:s
uppfattning som led i
det demokratiska
samhällsskicket. Hans
för
slag 1901 om revision av krigslagarna och
formerna för den militära rättskipningen låg jämte
K. Staaffs till grund för reformen 1914. Till
frågan om det militära befordringsväsendets
demokratisering återkom H. ofta.
En 1867 utgiven skrift, ”Hvad svenska
folket väntar af den nya representationen”, anger
riktlinjerna för H:s hela följande verksamhet.
Häri framlades med skarpt kritisk och polemisk
motivering ett vittgående och detaljerat program,
innefattande krav på allehanda politiska och
sociala reformer. Programmet kan betraktas som
normgivande för Nyliberala partiet. H. stod
dock obunden gentemot partierna. Men även
som ensam kämpe betydde han mycket som
föregångsman och initiativtagare, och hans stora
arbetskraft och oratoriska förmåga kommo i hög
grad de liberala och demokratiska strävandena
till godo. Av icke minst betydelse har varit
hans ständiga kamp för allmän, lika och direkt
rösträtt.
I skolfrågan ivrade H. för att folkskolan, det
stora flertalets skola, skulle bli allmän
bottenskola. Hans strid (1880—83) mot
”latinherraväldet” i de allmänna läroverken förberedde
1904 års läroverksreform. Redan 1886 föreslog
han, att flickor skulle få tillträde till de
allmänna läroverken. Hans motion 1884 om
yrkesinspektion, olycksfalls- och ålderdoms försäkring
betecknar den demokratiska liberalismens
definitiva brytning med den ekonomiska och blev
grundläggande för den svenska
sociallagstiftningen. Under tullstriden kämpade H. hårt mot
livsmedelstullarna. Hans och O. Eklunds
förslag 1894 om kommunalt rusdrycksveto med
allmän rösträtt var det första stora initiativet på
detta område, liksom hans motion 1895 om
undersökning om arbetstiden i bagerierna var det
första yrkande i riksdagen på reglering av
arbetstiden inom näringslivet. En väsentlig sida av
H:s verksamhet utgjorde den uppsikt han höll
över att lagar och författningar efterlevdes. Han
var en brinnande själ, skarpsinnig, lysande som
skribent och talare, häftig i sin polemik
(”bras-tändare”). — Ett urval av hans anföranden och
artiklar har sammanförts i ”Tal och skrifter”
(I 1904—05, II 1915). — Litt: V. Spångberg,
”A. H. i liv och gärning” (1925); G. Hellström,
”A. H.” (1948).
2) Sven Anders H., forskningsresande (1865
19A—1952 26/n), adlad 1902, medl. av Svenska
akad. 1913. Han blev fil. kand, i Uppsala 1888 och
fil. dr i Halle 1892 efter studier under F. von
Richthofen i Berlin, vars inflytande blev
bestämmande för H:s val av forskningsfält:
Central-asiens och Tibets till större delen okända
öknar, högplatåer och bergskedjesystem. Han reste
1885 till Baku som informator hos L. I. Nobel
och företog därifrån 1885—86 en resa genom
Persien, Mesopotamien och Kaukasus. 1890
deltog han i en svensk beskickning till Teheran
och fortsatte 1890—91 sin färd genom Chorasan,
Turkestan och Ryssland. Från 1893 följde en
rad fleråriga expeditioner till Centralasien. Den
första, 1893—1897 hade till huvuduppgift en
rekognoscering av Pamir och Tarimbäckenet men
utsträcktes även till n. Tibet, varifrån H. sedan
fortsatte till Peking. Bland de många
resultaten av denna resa, som redan 1900 redovisades
i ”Die geographisch-wissenschaftlichen
Ergeb-nisse meiner Reisen in Zentralasien 1894—97”,
böra sär sk. nämnas de djärva korsningarna av
sandöknen Takla Makan i Tarimbäckenet,
upptäckten av de i ökensanden begravda
ruinstäderna Dendan-öilik och Karadung samt
klarläggandet av Tarims lopp och dess ändsjöar.
1899 lämnade H. åter Stockholm, tågade från
Kaschgar med en stor karavan av kameler och
hästar till Lajlik vid Jarkand-darja, färdades
därifrån med färja nedför Jarkand-darja el.
Tarim och kartlade denna flod. Under vintrarna
1899—1900 och 1900—1901 utforskades
Lop-nor-bäckenet. H. visade, att Lop-nor i forna tider
intagit det läge de gamla kinesiska kartorna
ange samt att v. Richthofens förmodan, att de s.
vattenvägarna och ändsjöarna bildats i senare tid,
var riktig. Detta bestyrktes också genom
upptäckten av den på 300-talet e. Kr. ödelagda
ruinstaden Lou-lan. Somrarna 1900 och 1901
ägnades forskningarna inom Tibet. Sedan ett
försök att i förklädnad framtränga till Lhasa
misslyckats, gick H. med karavanen västerut till Leh
och efter övervintring där över Karakorumpasset
till Kaschgar. H. har sammanfattat resultaten av
dessa forskningar i ”Scientific results of a
journey in Central Asia 1899—1902”. Den tredje
resan, 1905—08, inleddes med forskningar i
Persiens ökentrakter, varefter H. 1906 från Leh
gjorde en ny framstöt mot Tibet. Stora delar
av den tibetanska högplatåns v. och centrala
regioner utforskades och kartlades. Som främsta
resultat och en av alla tiders största
forsknings-bragder står upptäckten av det mäktiga
berg-system, som bildar den tibetanska platåns s.
rand och vilket H. gav namnet Transhimalaja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
