Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hildebrand, 3. Emil - Hildebrand, 4. Karl - Hildebrand, 5. Bengt - Hildebrand, 6. Karl-Gustaf - Hildebrand, Adolf - Hildebrandsson, Hugo - Hildebrandt, Lucas von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
Hildebrand—Hildebrandt
278
författningens historiska utveckling från äldsta
tid till våra dagar” (1896).
4) Karl Emil Hildebrand H., son till H.2),
historiker, politiker (1870—1952), fil. dr vid
Uppsala univ. 1898 (”Johan III och Europas
katolska makter 1568—80”), doc. i historia där
1898—1902, ingick 1901 i redaktionen för
Stockholms Dagblad och var dess huvudred. 1904—13.
Han hade säte i A. K. 1907—08 och 1912—18,
i F. K. 1909—10 och spelade under sin
riksdagstid en framträdande roll som höger representant.
Under 1 :a världskriget var han led. av
Folkhus-hållningskommissionen och chef för dess
upplys-ningsavd., 1916—41 var han riksgäldsfullmäktig,
från 1925 fullmäktiges ordf. Han ägnade sig
dessutom åt affärsverksamhet. H. har utövat
ett omfattande författarskap inom skilda
ämnesområden. Bland hans skrifter märkas utom
dr-avh. ”Stockholms historia” (1897), ”Demokrati.
Dagspolitiska inlägg” (1913), ”Ett starkt folk”
(1915), ”Donaumonarkien i krig” (s. å.), ”De
svenska statsmakterna
och krigstidens
folkhushållning” (5 bd,
1916—20), ”Handbok
i
folkhushållningsfrå-gor” (1917), ”Gustav
V” (i ”Sveriges
historia till våra dagar”,
14, 1926), ”Det
gamla och det nya Kina”
(1927),
”Riksgäldskon-toret 1789—1934” (i
”Sveriges riksdag”, 13,
1934), ”Afrika” (1936),
”Riksgäldskontoret
1789—1939” (1939),
”Gustav V som människa och regent” (2 bd,
1946—48).
5) Bengt Olof Hildebrand H., den föreg:s
kusin, personhistoriker (f. 1893 4å)> fil- kand,
i Lund 1920, fil. lic. vid Stockholms högsk. 1935,
fil. dr 1939 (”C. J. Thomsen och hans lärda
förbindelser i Sverige 1816—1837”, 1, 1937; bd
2 utg. 1938), doc. i historia 1938; sekr. i
Personhistoriska samfundet 1928—45 och red. för
Personhistorisk Tidskr. 1928—45, red. för
”Svenskt biografiskt lexikon” sedan 1937. H.
har förutom en mängd biografier i nämnda
lexikon utg. bl. a. ”Kungl. Svenska vetenskapsakad.
Förhistoria, grundläggning och första
organisation” (1939)-
6) Karl-Gustaf H., son till H.4),
historiker, författare (f. 1911 25/4), fil. kand, i
Uppsala 1932, fil. dr och doc. i historia där 1946.
Som historiker har H. främst sysslat med den
svenska stormaktstidens ekonomiska
förhållanden, ss. i dr-avh. ”Falu stads historia 1641—87”
(1946). H. gjorde en uppmärksammad debut
med diktsaml. ”Nödvärn” (1933). Han
orienterade sig alltmer mot en kristen grundåskådning
och framträdde i kulturdebatten under 1930-talet
— hans inlägg äro samlade i ”Kristna
perspektiv” (1935) och ”Medan natten varar” (1940) —
som en av de främsta förespråkarna för denna
anda inom den yngre generationen. Ur diktsaml.
”Vårdagjämning” (1937) och ”Djupt under
ishöljet” (1950) talade en personligt kristen
livssyn. Ett viktigt litteraturhistoriskt bidrag är
hans undersökning ”Bibeln i nutida svensk
lyrik” (1939).
Hi’ldebrand [-brant], Adolf Ernst Robert
von, tysk skulptör (1847—1921). Han
studerade i Tyskland och Rom och var sedan mest
verksam i München och Florens. Antiken och
florentinsk ungrenässans ha i hög grad påverkat
hans konst. I sin märkliga bok ”Problem der
Form in der bildenden Kunst” (1893; många
uppl.) klarlade H. sin teori, som alls ej söker
binda det personliga skapandet. Grekiskt lugn
och stilla allvar utmärka hans nakna statyer,
”Yngling”, ”Bollkastare”, ”Drickande gosse”
m. fl. Monumentala verk äro hans brunnar med
figurer i Jena, München, Strassburg, likaså
Brahmsminnesmärket i Meiningen m. fl. Hans
porträttbyster förena skarp karakteristik med
formell klarhet. H. utförde även ryttarstatyer,
medaljer och plaketter. — Litt.: A. Heilmeyer,
”Adolf H.” (1902).
Hildebrandsson, Hugo Hildebrand,
meteoro-log (1838—1925). H. blev fil. mag. och docent i
fysik 1866 i Uppsala, e. o. adjunkt i meteorologi
och chef för observatoriets meteorologiska avd.
1874, e. o. prof. 1878 och var föreståndare för
det s. å. upprättade meteorologiska observatoriet
i Uppsala 1878—1907.
Efter mönster från Frankrike började H. 1871
utgiva väderleksprognoser, vilka 1882 övertogos
av Meteorologiska centralanstalten i Stockholm.
1873 organiserade H.
ett observationsnät för
studium av de högre
luftlagrens rörelser,
vilka bestämdes
genom iakttagelser av
molnens gång på ett
antal stationer i olika
delar av landet.
Resultaten härav, vilka
offentliggjordes 1874,
tilldrogo sig stor
uppmärksamhet. Dylika
stationer upprättades i
nästan alla europeiska
länder, och deras
rapporter insändes till Uppsala för
bearbetning under H:s ledning. 1891 blev H. ordf, i
den nytillsatta internationella molnkommissionen,
som fick till uppgift att ordna och leda
molniakttagelser samt utgiva en normalatias över
molnformerna. Denna sistnämnda utgavs 1896
av H. tills, m. Riggenbach och Teisserenc de
Bort. Tills, m. den sistn. ledde H. 1902—03 en
expedition till Hald i Danmark för
undersökning av de högre luftlagren. H. blev 1891 ord.
led. av den permanenta internationella
meteorologiska kommisionen samt var 1900—07 dennas
generalsekr.
Hi’ldebrandt, Johann Lucas von,
österrikisk arkitekt (1668—1745), elev av Carlo Fontana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
