Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hippias (härskare) - Hippias (sofist) - Hippios - Hippo el. Hipporegius - Hippocampus - Hippocastanaceae - Hippodrom - Hippoglossus - Hippokamp - Hippokrates från Kos - Hippokrates från Chios - Hippokrene - Hippolais - Hippolog - Hippolyte - Hippolytos (hjältesaga) - Hippolytos (kyrkolärare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301 Hippias—Hippolytos 302
sin broder Hipparchos sin fader, Peisistratos,
som härskare i Aten 528 f. Kr. H. var en
klok härskare, men på grund av persernas
framträngande försvagades hans ställning, och
efter mordet på Hipparchos 514 ansåg han sig
böra tillämpa större stränghet. Han förjagades
510, åtföljde sedermera den persiska hären på
krigståget till Marathon (490) och dog under
återfärden.
Hi’ppias (gerk. Hippi’as), sofist från Elis,
levde omkr. 400 f. Kr. Han utmärkte sig för
mångsidighet och fåfänga samt är förf, till den
”Troiska dialogen”; jfr Platons båda dialoger
med titeln H.
Hfppios, sportv., se Löpning.
Hfppo el. H i’p p o r è g i u s, romersk stad vid
havet i Numidien, viktig handelsplats, mest bekant
som Augustinus’ biskopssäte. Ruiner nära Böne.
Hippoca’mpus, zool., se Sjöhästar.
Hippocastanäceae, bot., se Hästkastanje.
Hippodrom [-å’m] (grek. hippo’dromos, av
täpp os, häst och dro’mos, lopp), plats för
kapp-körning (-ridning) i det gamla Grekland.
Kännedomen om dem grundar sig främst på
Pau-sanias’ beskrivning av h. i Olympia. Banans
början och slut, där vagnarna vände, markerades av
pelare; startplatsen var anordnad i sned linje.
Man körde (red) ett flertal varv. — Moderna
ridhus kallas ofta h.
Hippoglo’ssus, zool., se Flundrefiskar.
Hippoka’mp, gestalt i antik konst, sammansatt
av framkroppen av en häst och en fiskstjärt.
Hippo’krates från Kos, forntidens störste
läkare; levde i senare delen av 400- och förra
delen av 300-talet f. Kr. Uppgifterna om hans
liv äro osäkra och legendariska. Säkert är, att
han var född på ön Kos, tillhörde Asklepiadernas
familj och läkargille, var en stor och vida ansedd
läkare och lärare samt författade medicinska
skrifter.
Under H:s namn ha bevarats 53 verk i 72
böcker, vilka redan i antiken sammanfattats till
ett ”Corpus Hippocraticum”, men dessa skrifter
kunna omöjligen ha gemensam författare; de äro
ofta såväl till form som till innehåll av mycket
växlande art. I de bästa visar sig den erfarne
och allvarlige praktikern, som vid sjuksängen
dagligen antecknar patientens växlande tillstånd,
nedskriver iakttagelser el. förmodanden däröver.
Om ingen enda av de 72 böckerna kan bindande
bevisas, att den är författad av H. själv.
Forskningen har dock urskilt en kärna av skrifter,
vilka återgå, om icke på H:s egen person,
dock på hans närmaste krets. Den hittills
förnämsta Uppl. av de hippokratiska skrifterna är É.
Littré, ”Oeuvres complètes d’Hippocrate” (10
bd, 1839—61). En ny, kritisk uppl. är under
bearbetning i ”Corpus medicorum Graecorum”
(1927 ff.). M. K. Löwegren har till sv. översatt
”De hippokratiska skrifterna” (2 dir, 1909—10).
Det utvecklingshistoriskt sett mest
karakteristiska för den äkta hippokratismen ligger däri,
att den f. ggn i läkekonstens historia energiskt
hävdar nödvändigheten av ett på erfarenheten
byggt vetenskapligt betraktelsesätt av
läkekon
sten: praxis och omdöme måste gå hand i hand.
Omdömets mognad vinnes främst genom egen
målmedveten iakttagelse, planmässig och kritisk
insamling av material. Ur denna grundåskådning,
som sedan alltjämt förblivit bestämmande för
medicinen, härleder sig den hippokratiska skolans
hela läkeutövning. Metoden är i huvudsak
avvaktande; läkaren är naturens tjänare och är
såsom sådan organismen behjälplig att motverka
och undanröja hindren och bota sjukdomen.
Viktigast därvid är att ordna dieten och hela
levnadssättet. Även vid kirurgiska fall gäller som
främsta regel att företaga så litet som möjligt
och att, när ingrepp göres, därvid nöja sig med
de enklaste hjälpmedlen. Icke desto mindre ägde
de hippokratiska kirurgerna framstående
skicklighet och utförde med sina enkla medel många
fina operationer. Det måhända djupaste uttrycket
för hippokratikerns uppfattning av läkekonsten
föreligger i den första av de hippokratiska
afo-rismerna, den djuptänkta satsen: ”Livet är kort,
konsten lång, rätta tillfället flyktigt, erfarenheten
bedräglig, omdömet svårt”. — Jfr E.
Nachman-son, ”H. och hans tid” (1921).
Hippo’krates från C h i 0 s, en av de främsta
grekiska matematikerna (f. omkr. 470 f. Kr.),
urspr. köpman. Han kom omkr. 430 till Aten,
där han kom i beröring med den pytagoreiska
skolan och sedermera själv meddelade
undervisning i geometri. H. sysslade med kubens
fördubbling och cirkelns kyadratur, varvid han uppfann
vissa kroklinjiga figurer — Hippokrates’
halvmånar —, som *kunna exakt kvadreras.
Hippokréne (av. grek, täppos, häst, och
krè-ne, källa), eg. hästkällan, en åt sånggudinnorna
helgad källa på n. sluttningen av berget Helikon
i Beotien, enligt sagan framkallad genom ett
hovslag av Pegasos.
Hippoläis, zool., se Bastardnäktergalen.
Hippolog [-å’g], hästkännare. — H i p p
o-1 o g i, hästlära.
Hippo’lyte, lat. (grek. Hippoly’te), grek,
hjältes., drottning över amasonerna. Bortrövandet av
hennes gördel, en gåva av krigsguden Ares,
utgjorde ett av Herakles’ 12 storverk. Enl. en
annan saga ryckte H. i spetsen för amasonerna mot
Aten och blev tillfångatagen av Theseus el.
intogs av kärlek till honom. Hon blev med honom
moder till Hippolytos. Stundom kallas hon A
n-t i o p e.
Hippo’lytos, grek. (lat. Hippo’lytus), grek,
hjältes., son till Theseus och Hippolyte. Hans
styvmoder, Faidra, anklagade honom falskeligen
för att ha velat förföra henne. Han förbannades
då av Theseus, på vars anstiftan Poseidon
bragte H. om livet.
Hippo’lytos, kyrkolärare i början av 200-talet.
Som presbyter i Rom från omkr. 200 invecklades
han i en bitter strid om Roms biskopsstol med
sin segrande rival Calixtus. Striden gällde dels
botfrågan, där H. i likhet med sin lärare Ireneus
ville bevara den urkristna strängheten, dels
mo-narkianismen, som H. med sin anslutning till
logoskristologien energiskt bekämpade (jfr H:s
omsider identifierade och delvis återfunna ”Filo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
