Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hippolytos (kyrkolärare) - Hippomane mancinella, manzanilla- el. manceniljträdet - Hippophaë - Hippopotamus - Hippo regius - Hippotragus - Hippuridaceae - Hippuris - Hippursyra - Hirado - Hiram - Hird - Hirdman, 1. Maj - Hirdman, 2. Gunnar - Hirn, Gustave Adolphe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
303
Hippomane mancinella—Hirn
304
sofumena”, ett mot tidens ”labyrint” av kätterier
riktat verk). 235 förvisades H. till bergverken i
Sardinien, där han avled. — H. var en
mång-frestande man, vars skrifter bl. a. beröra
dogmatiska, kyrkohistoriska och kyrkorättsliga frågor.
Främst var han dock exeget; hans stora
kommentar till Daniel är kyrkans äldsta bevarade
exege-tiska arbete. — Litt.: J. Sjöholm, ”H. och
mo-dalismen” (1898).
Hippo’mane mancine’lla, m a n z a n i 11
a-el. m a n c e n i 1 j t r ä d e t, ett i Västindien och
Mellanamerika växande träd av fam.
Euphorbia-ceae. Den rikliga mjölksaften nyttjas till pilgift.
Hippo’phae [-f-], bot., se Havtorn.
Hippopo’tamus, zool., se Flodhästsläktet.
Hfppo régius, se Hippo.
Hippo’tragus, zool., se Hästantiloper.
Hippuridäceae, växtfam., där blommorna sitta
ensamma i bladvecken och äro nakna samt bestå
av en ståndare och en pistill, vars
fruktämne innehåller ett fröämne. Till H.
hör endast ett släkte, Hippuris, med två
arter, fleråriga örter, med upprätt,
enkel stjälk och kransställda, smala blad.
H. vulgaris, ledgräs, hästsvans,
växer i grunt vatten och på stränder,
bl. a. i nästan hela Sverige.
Hippüris, bot., se Hippuridaceae.
Hippürsyra (av grek. hi’ppos, häst,
och üron, urin), bensoylaminoättiksyra.
C8H5. CO . NH . CH2. CO2H,
förekommer företrädesvis i gräsätande
djurs urin, t. ex. i häst- och kourin.
Se vidare Bensoesyra.
Hirado, ö n. v. om jap. ön Kyushu,
vid Koreasundet, med staden H.
Viktig valfångststation och stora
kaolin-lager. H. öppnades för europeisk
handel, först för portugiser, sedan för
holländare (1609—40) och engelsmän. Där
tillverkades det fina blåvita porslinet
(Hira-doyaki).
Hiram, koung i Tyros. I G. T. är H.
Salo-mos bundsförvant och hjälpte denne att bygga
palats och tempel, varför han fick vederlag av
bl. a. 20 städer i Galiléen.
Hird (isl. hirö, fsv. hirp, av angls. hired,
hus-hållsmedlemmar), krigarfölje, som urspr.
utgjorde en furstes livvakt och kärntruppen i hans här
och som bestod av fria män. Redan Tacitus
nämner ett dylikt följe (comitatus) hos de
germanska furstarna. I sin medeltida form omtalas h.
utförligare än i de andra nordiska länderna i
Norge. Särskilt upplysande är det äldsta
bevarade h i r d s k r å, som på grundval av äldre
bestämmelser utfärdats av Magnus Lagaböte. Dess
kärna utgjordes av hirdmännen, som åto
vid kungens bord samt i ledung voro livvakt på
hans fartyg, och gästerna, som användes till
yttre vakthållning, polistjänst och högtidlig
bud-bärning. Unga män av god börd,
kertisvei-n a r, utbildades vid h. Inom h. funnos
hirdsty-resmän o. a. ämbetsmän av stor betydelse, bl. a.
drots och kansler. H. utgjorde ett avskilt rätts-
samfund med eget ting, hirdstämma. H:s
medl. voro dock då ej alla samlade i kungens
närhet, utan många av dem, ss. ländermän o. a.,
voro bosatta i olika delar av landet. Vid
kungadömets ökade betydelse övergingo flera av
hird-ämbetena till riksämbeten, och h. blev alltså
av stor betydelse vid uppbyggandet av den
norska riksförvaltningen. Den norska h:s
upplös-ningstid börjar på 1300-talet. I Danmark anses
de äldsta upplysningarna om h. bygga på den
lag, som Knut den store utfärdat för sin
krigar-skara, t i n g 1 i d. I Danmark utvecklade sig
hirdämbetena på ett med utvecklingsgången i
Norge likartat sätt till riksämbeten. I Sverige
förekom ävenledes urspr. h. ej blott hos kungar
utan också hos andra förnäma män, och inom
den kungliga h. förekommo de vanliga
hirdämbetena. Det kan emellertid ej historiskt
uppvisas, att hirdämbetena marsk och drots i
Sverige genom en inhemsk organisk utveckling
övergått till de båda liknämnda höga medeltida
riksämbetena. Det svenska frälseståndets uppkomst
kan ej heller hänföras till en utvidgning av h.,
då källorna i stället låta landskapens stormän
framträda som den politiskt och socialt bärande
grundvalen vid denna ståndsbildning. — I nyare
tid upptogs h. i Norge av Quisling som
benämning på hans livvakt och på Nas jonal samlings
politiska militärorganisation. — Litt.: K. G.
Westman, ”Svenska rådets historia” till år 1306”
(1905); S. Tunberg, ”Det världsliga frälsets
uppkomst i Sverige” (i ”Historiska studier
tillägnade H. Hjärne”, 1908); S. Bolin, ”Ledung och
frälse” (1934); K.-E. Löfqvist, ”Om riddarväsen
och frälse i nordisk medeltid” (1935).
Hirdman. 1) Anna Maria (Maj) H., f.
Eriksson, författarinna (f. 1888 27/?). H. har gjort
sig känd som en självständig och
temperaments-full tecknare av människoöden ur skilda
arbetar-miljöer. H. debuterade 1921 med den
självbiografiska romanen ”Anna Holberg” och har sedan
utg. romanerna ”Kämpande liv” (1925), ”1 törn
och i blomma” (1944), ”Hemlandens saga” (1945)
och ”Uppror i Järnbäraland” (s. å.), diktsaml.
”Hjärtats ballader” (1928) samt flera novellsaml.
En självbiografisk skildring av H. ingår i
”Ansikten” (1932). — G. 1912 m. H.2).
2) Gustav Gunnar H., den föreg:s make,
folkbildningsman (f. 1888 12/«). H., som urspr.
var järnarbetare, deltog tidigt i det frivilliga
folkbildningsarbetet och blev 1918 studieledare
vid och föreståndare för Arosgården i Västerås.
1932 utsågs H. till riksstudieledare i ABF och
studierektor för dess Stockholms-avd. H. har
över hela landet verkat som föreläsare och
kursledare. Han har bl. a. utgivit ”Den
materialistiska historieuppfattningen” (1930),
”Arbetarbild-ning — linjer och mål” (1933), ”Jean Jaurès”
(1934), ”Kulturell demokrati” (1938),
”Humanismens idé” (1942), ”Synpunkter och meningar”
(1948) och ”Humanism och kristendom” (1949).
Hirn [irn], Gustave Adolph e, fransk
fysiker (1815—90), berömd för sina forskningar
inom värmeläran. H. utförde bestämningar av
mekaniska värmeekvivalenten (bl. a. genom stöt
[-Blommande-]
{+Blom-
mande+}
skott
av
Hippuris vulgaris, ledgräs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
