Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärnsjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
365
Hjärnsjukdomar
366
selbaum 1887 närmare beskrivna diplococcus
intracellularis däremot framkallar en mera
specifik hjärnhinneinflammation, epidemisk
ce-rebrospinalmeningit, vilken i Sverige
gått under olika benämningar, ss. t. ex.
epidemisk hjärnfeber. Sjukdomen har på
senare tid huvudsaki. uppträtt på några
militära övningsplatser utan att dock få någon
större utbredning. — Även
tuberkelbacil-1 en och syfilisspirillen kunna
lokalisera sig till de mjuka hjärnhinnorna, särskilt på
hjärnans undre yta, samt därigenom framkalla
svåra sjukdomstillstånd. Den tuberkulösa
infektionen är en av de vanligaste orsakerna till
hjärnhinneinflammation. Alla av bakteriell
smitta framkallade hjärnhinneinflammationer ge som
symtom hög, oregelbunden feber, våldsam
huvudvärk, yrsel, medvetslöshet, nackstyvhet,
varvid huvudet liksom dragés bakåt, kramp,
konvul-sioner och förlamningar. Dessa senare uppträda
mest i hjärnans nerver
(ögonmuskelförlamning-ar), i sjukdomens sista stadier även slappa
förlamningar av extremiteterna samt av blåsans
och ändtarmens funktioner. Den tuberkulösa
hjärnhinneinflammationen ledde förr nästan utan
undantag till döden. Man har numera fått goda
resultat bl. a. med streptomycin. De av andra
bakterier orsakade inflammationerna äro nästan
alltid livsfarliga men kunna stundom i lindrigare
fall gå tillbaka. De olika formerna av
hjärnhinneinflammation behandlas numera med stor
framgång med sulfapreparat och antibiotika.
Syfilitisk meningit förlöper vanl. mera
kroniskt och utan feber samt ofta med mera
lokala och ej så alarmerande allmänsymtom och
har, i tid upptäckt och behandlad, ofta en
ganska god prognos.
2) Sjukdomar i själva hjärnsubstansen
förekomma av många olika slag.
Hjärnskak-n i n g (commötio ce’rebri) är en egendomlig
skada i hjärnan, framkallad genom slag el. fall
på huvudet. Dess viktigaste symtom äro
omedelbar medvetslöshet av övergående natur,
långsam, oregelbunden puls, kräkningar m. m. I
häftigare fall kan döden följa ögonblickligen el.
något senare, i lindrigare kan full hälsa inträda
efter några timmar el. dagar. Ofta kvarstår
minnesförlust (amnesi) för händelserna kring
traumat. Vanligt är, att efter hj ärnskakning
neuras-teniska och hysteriska symtom länge besvära den
skadade. — Hjärnanemi (blodbrist i
hjär-nan) kan vara akut el. kronisk. Den akuta
uppstår vid hastig blodförlust el. genom hastigt
hinder för det arteriella blodets tillförsel till
hjärnan, ss. genom kramp i hj ärnartärerna el. då
hjärtat stannar. Psykiska inflytanden,
sinnesrörelser, skräck, smärta etc., kunna på
reflekto-risk väg framkalla sammandragning av hjärnans
blodkärl, varvid s v i m n i n g (sy’ncope) inträder.
Om afasi, hjärnblödning och hjärnslag (förr
stundom kallat blodslag, nu hemiplegi)
se Hjärnblödning. — Blodpropp i
hjärn-kärlen kan antingen bildas på stället (trombös)
el. ditföras från annat håll med blodströmmen
(Smbolus). Symtomen kunna vara alldeles
desam
ma som vid en blödning. Tromber uppkomma
lätt i arteriosklerotiskt förändrade blodkärl.
Em-bolier förutsätta i de flesta fall hjärtfel och äro
den vanligaste orsaken till hjärnslag (hemiplegi)
i unga år. — S. k. hjärnuppmjukning
(emollitio ce’rebri) betecknar den förstöring el.
upplösning av hjärnsubstansen med efterföljande
ärr- el. cystbildning, som i de flesta fall orsakas
av nyss nämnda proppbildningar inom hjärnans
blodkärl el. av mindre hjärnblödningar. Den kan
framkallas av syfilis men är vanl. en
ålderdoms-åkomma.
Verklig h järninflammation
(Ence-phahf), d. v. s. en inflammationsprocess i själva
hjärnsubstansen (icke blott i hinnorna), är ibland
varig och leder till s. k. hj ärnabscess.
Denna sjukdom kan vara e m b o 1 i s k, då
varinfek-tionen från ett annat ställe (t. ex. lungan)
genom blodströmmen förts upp i hj ärnan, el. for
t-1 e d d, vid varbildning i omgivningen, t. ex. vid
inflammationer i öra el. näsa. Hjärnabscessens
förlopp påminner ej sällan om en hjärntumör
(se nedan), är ofta förenad med feber och kan
även förväxlas med varig
hjärnhinneinflammation. Icke-varig hjärninflammation (encephalitis)
är ofta en komplikation av de vanligaste
infektionssjukdomarna, influensa, nervfeber, kikhosta
och mässling. Vanlig barnförlamning (se d. o.,
poliomyelitis) kan även ge inflammatoriska
härdar i hjärnan. Barnhjärnan blir över huvud lätt
säte för inflammationer, som kunna ge för livet
bestående förlamningstillstånd samt mer el. mindre
svåra intelligensrubbningar (idioti), epilepsi etc.
Hos höggradiga alkoholister uppträder ibland en
inflammation i hjärnan, särskilt lokaliserad med
blödningar i trakten för ögonmuskelkärnorna.
Denna form är ofta komplicerad med
omtöck-ningstillstånd, delirium tre’mens el. inflammationer
av nerverna i kroppen f. ö. (polyneuntis). —
Viktigast av alla encephalitformer har på senaste tiden
blivit s. k. epidemisk encephalit el.
sömnsjuka. Den uppträdde epidemiskt i
samband med spanska sjukan. I synnerhet vuxna
människor angripas. Sjukdomen börjar
mestadels akut med feber, huvudvärk, kräkningar och
smärtor i extremiteterna. Hos ett stort antal
patienter utveckla sig ögonmuskelförlamningar
med dubbelseende, rubbningar av ögats
ackom-modation m. m. Vidare uppträder ett typiskt
sömntillstånd. Ofta övergår det i en hårdnackad
sömnlöshet. De flesta människor torde vara
oemottagliga för sjukdomen. Många sjukna i så
lindriga symtom, att de knappt besväras av dem
(abortiva fall). I det akuta stadiet dö ung. 20%
av de angripna. Ofta utvecklar sig efteråt ett
följdtillstånd, bestående i en allmänt ökad
spänning i kroppsmuskulaturen, vilket påminner om
en annan hjärnsjukdom, paraly’sis a’gitans el.
Par kinsons s j ukdom. Vid denna stelnar
den mimiska muskulaturen i ansiktet.
Extremite-ternas muskler bli likaledes styva och göra passivt
motstånd mot rörelser, vilket i hög grad
inkräktar på rörelseförmågan (rörelsearmod).
Detta tillstånd, som kan framträda flera år efter
det akuta stadiets insättande, fortskrider ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
