Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Island - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
Island
184
viskt samhällsliv (modernisering av samfärdsel,
skattesystem, skol-, telegraf-, bank- och
medicinal-väsen, inrättande av univ. i Reykjavik 1911 etc.).
Kvar stod emellertid fortfarande I:s gamla krav
på självständighet, och kampen om detta krav
fortfor under åren fram till 1 :a världskriget, då
danskar och isländare slutl. enades om
förbundslagen av 1918 (provisoriskt gällande för 25 år
och uppsägbar från 1940) jämte den därpå
följande författningen av 1920.
I. under u n io ns avtalet 1918 (—
1943). I enlighet med den nya förordningen
erkände Danmark I. som ett självständigt,
suveränt rike i union med Danmark.
Konungamakt och utrikesministerium voro gemensamma,
och I. representerades av en delegat i danska
utrikesministeriet. Samtidigt fick I. sin egen flagga
erkänd som statsflagga. Ministeriet i Reykjavik
bestod av 3 parlamentariskt valda medlemmar.
Den lagstiftande makten låg hos konungen och
alltinget. I Köpenhamn inrättades en isländsk
legation, vars angelägenheter ombesörjdes av ett
sändebud (minister); vidare bildades en
danskisländsk nämnd med rådgivande uppgift, som stod
till förfogande för båda ländernas regeringar vid
behandlingen av gemensamma angelägenheter.
Under denna styrelse fortsattes moderniseringen,
vilken bl. a. fick genomgripande betydelse för
landets näringsliv. För fisket blevo metoderna
med trål av stor betydelse, och även jordbruket
moderniserades på olika sätt. Samfärdslen
förbättrades väsentligt genom nyanläggning av broar
och landsvägar, sjöfarten fick en
uppblomstrings-period, och en självständig isländsk rederinäring
växte fram.
I takt med denna utveckling organiserades
efter hand det politiska livet. Ur det gamla
bondepartiet framväxte Framstegspartiet, ur de
konservativa grupperna det moderna
Självständighets-partiet; härtill kommo ett växande
socialdemokratiskt samt ett kommunistiskt parti
(Socialistpartiet), till vilket vänsterflygeln av det
socialdemokratiska partiet slöt sig 1938 och som 1937
blev representerat i alltinget. Fram till 2:a
världskriget var framstegspartiet oftast ledande
(regeringar 1927—32 och 1934—39). I samarbete
med socialdemokraterna genomförde
framstegspartiet under ledning av Tryggvi Pörshallsson och
Jonas Jönsson en rad ekonomiska och sociala
reformer till stöd för jordbruk och fiske. I
motståndet mot förbundslagen tog emellertid
själv-ständighetspartiet ledningen. Utvecklingen av den
inre isländska politiken präglades starkt av den
växande arbetarrörelsen, vilken gav
arbetarpartiet möjlighet att bliva ”tungan på vågen”
mellan de två ”borgerliga” partierna. Under
världskrisen, som hårt drabbade I., genomfördes
utsträckt kontroll över det ekonomiska livet. 1939
var krisen ännu ej övervunnen, och en
samlingsregering med Framstegspartiet, S j
älvständighets-partiet och socialdemokraterna bildades i syfte att
fortsätta kampen mot krisens verkningar. Det
föll sig naturligt, att denna regering förblev
sittande kvar, då kriget s. å. utbröt i Europa. I.
förklarade sig neutralt liksom övriga nordiska
länder, men det stod klart, att just detta
avlägset belägna land kunde komma att beröras av
kriget, då det genom sitt läge tangerade
flankområdet för trafiken på Atlanten.
Med Tysklands besättande av Danmark 9/4 1940
avbröts samarbetet mellan de två
förbundslän-derna 3 år före förbundslagens upphörande. Den
isländska regeringen förklarade 10/4, att den
övertog samtliga regeringsfunktioner, d. v. s.
konungens utövande makt samt utrikespolitiska
angelägenheter, och 1941 valde man det förra
ombudet i Köpenhamn, Sveinn Björnsson,
till riksföreståndare med kunglig myndighet över
allting och regering, Därmed hade I. i realiteten
fått en suverän stats alla funktioner och var i
så måtto politiskt förberett, då engelska
flottstyrkor i maj 1940 landstego på ön i syfte att
förhindra eventuella tyska aktioner. Isländska
regeringen frambar protester mot landstigningen
men fogade sig i det oundvikliga, och ett fredligt
samarbete igångsattes för att lätta ockupationens
bördor. 1941 avlöstes de engelska styrkorna av
amerikanska, och en militär överenskommelse
kom till stånd mellan U.S.A. och I. rörande öns
försvar under kriget. Småningom anlades en del
marin- och flygbaser, och I. utgjorde en viktig
del i den av amerikanska
flygtransportorganisationen trafikerade luftfärjerouten Hudson Bay—
Grönland—I.—Skottland. Den nya situationen
befrämjade naturligtvis tanken att genomdriva
fullständig frihet för I. även efter kriget, och i maj
1941 överlämnade alltinget en enhällig försäkran,
att I. icke hade för avsikt att för sin del förnya
förbundslagen, då denna utlöpte 1943, samt att
målet för sj älvständighetskampen vore
upprättandet av en fri isländsk republik. Regeringen anslöt
sig till denna förklaring, men därpå utbröt en
politisk strid om rätta tidpunkten för
republikens införande. Efter hand ökades kravet på en
snabb lösning av problemet, icke minst genom att
Självständighetspartiet 1942 övertog regeringen
under Ölafur Thors’ ledning och vid valen i nov.
1942 blev landets största parti. Samtidigt blev
Socialistiska samlingspartiet (kommunisterna) det
största arbetarpartiet. Då emellertid partierna icke
kunde enas vid bildandet av regering under den
av kriget skapade ekonomiska och sociala
spänningen, tillsatte riksföreståndaren en
ämbetsman-naregering, vilken 1943 förklarade, att den i
frågor rörande författningen skulle verkställa
alltingets beslut, närhelst så krävdes, oavsett
unions-avtalets tidsfrister. 25/2 1944 beslutade alltinget
enhälligt, att unionsavtalet icke längre skulle äga
giltighet, och i mars antogs ett
författningsför-slag om republikens upprättande. 2%—23/s
verkställdes folkomröstning, och därvid avgåvos
70,536 röster för upphävandet av grundlagen mot
endast 535 för dess bibehållande, medan 68,862
mot 1,064 röstade för republikens införande.
Dessförinnan hade konung Kristian telegrafiskt
ingivit protest mot att I. ensidigt avgjorde saken,
innan Danmark återfått sin frihet; men
regeringen svarade, att man ansåg I. fritt att handla när
som helst. 17/s s. å. proklamerades republiken
på Pingvellir i närvaro av främmande makters re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
